Psykologerna i region Stockholm har det kämpigt men Liisa Holtay gnetar vidare.
– Min chef sa ”du får fortsätta till 70, sen sparkar jag ut dig”, säger hon och skrattar.
I tolv år har hon varit facklig ordförande för psykologföreningen i region Stockholm. Den är Sveriges största med cirka 1000 medlemmar. Trots fyllda 67 tänker hon stanna kvar på sin post. Att göra det bra för psykologerna är vad som driver henne.
– I jobbet får jag ett helikopterperspektiv, en överblick, som gör att jag kan tänka efter vad psykologerna behöver.
Men det är en tuff tid att vara facklig representant i regionen. Psykologföreningens styrelse uppdateras ständigt om det krisande ekonomiska läget.
– Ekonomin är i botten. Tjänster står tomma och inget arbete blir utfört. Då får regionen heller ingen ersättning från beställarna, många verksamheter går minus.
Effektiviseringar väntar under hösten men enligt Liisa Holtay är det sällan psykologtjänster dras in.
– Däremot upplever många en dålig arbetsmiljö och lämnar snabbt. Det är en stor och ökande ruljangs på psykologer, 20 procent slutar varje år. Det blir ingen stabilitet.
I verksamheterna fattas det personal. Psykologerna tvingas se på när patienter med svåra tillstånd som ätstörning och suicidalitet, och när familjer med barn med neuropsykiatriska tillstånd, står utan hjälp.
– Den etiska stressen ökar bland våra medlemmar.
Men Liisa Holtay arbetar vidare på sin halvtidstjänst som ordförande. Vad som håller igång henne är att hon har sin styrelse att jobba ihop med.
– Vi pratar öppet om alla frågor och hittar en väg framåt.
