MÖT. Anna Norlén, rektor och verksamhetschef på Ericastiftelsen, avfärdar föreställningen att små barn glömmer våld i nära relationer.
– Små barn upplever våld med hela kroppen och alla sina sinnen.
Text: Anna Wahlgren Bild: Johan Bergmark
Tätt intill sin mamma ligger den två år gamla flickan och sover. Mitt i natten vaknar hon av att mamman blir knivhuggen. Sängen fylls av blod och mamman dör av sina skador. Redan dagen efter mordet träffar Anna Norlén, psykolog som är expert på barn och trauma, flickan. Anna har förberett lekrummet med kritor och papper. Det första flickan gör när hon kommer in i rummet är att sätta sig ner vid det lilla bordet, ta en krita och rita ett rött streck rakt över pappret.
– Jag kan förstås inte vara hundraprocentigt säker, men jag tänker att hon förmedlar något om det hon varit med om. Det är ganska speciellt att möta barn i ett så tidigt skede efter ett trauma. Det är både starkt och krävande. Psykologrollen blir förstås en tillgång och ett skydd. Jag börjar direkt göra en psykologisk bedömning. Hur ter sig barnet? Hur kommunicerar det? Hur kan vi få till ett samspel?
Den tvååriga flickan är ett av åtskilliga traumatiserade barn som Anna Norlén har träffat genom åren. Under hela sitt yrkesliv har hon varit barnen trogna, och numera leder hon Ericastiftelsens arbete. »Det är en riskfaktor att vara liten«, lyder ett av Anna Norléns mantran. Föreställningen att små barn skulle vara skyddade just för att de är små – att de inte förstår eller glömmer saker som har hänt – stämmer helt enkelt inte i situationer av våld i nära relation.
– Små barn upplever våld med hela kroppen och alla sina sinnen. De är ofta väldigt nära våldet. Nästan alla små barn som bevittnar våld mot sin mamma är i hennes famn. Våldet är inget som sker på håll, utan barnet befinner sig mitt i det. Därför blir det en mycket stark och genomgripande exponering.
Anna Norlén hejdar mig när jag ska sätta ner tekoppen på bordet. Vi sitter vid makarna Myrdals gamla matsalsbord, och Anna plockar fram ett glasunderlägg. Intervjun görs i Ericastiftelsens lokaler i den vackra tegelfastigheten på Östermalm i Stockholm.
– Vi har en gammal inventarielista och av den framgår att makarna Myrdal skänkte det här bordet, men också en gammal soffa. Nästan allt vårt möblemang har hängt med sedan 1940-talet.
Ericastiftelsen startades av läraren Hanna Bratt för snart hundra år sedan, och den första tiden ställde hon ett rum i sin egen lägenhet till förfogande för att bedriva psykisk hälsovård för barn och unga. Under en tid var stiftelsen inhyrd i makarna Myrdals hem i Bromma, och så småningom fick stiftelsen del av försäljningen av fastigheten. Tillsammans med en rad privata donationer kunde det finansiera den här fastigheten på fyra våningar, belägen i tjusiga Lärkstan. Anna Norlén konstaterar att hon växte upp långt härifrån.
– Jag kommer från skogen i nordvästra Hälsingland. Jag växte upp i Färila under väldigt trygga omständigheter. Att vara barn i en liten by har många fördelar. Från att jag var fyra, fem år cyklade jag runt själv och upptäckte skogen, grannarna och världen. Jag fick vara ifred, men under vuxnas överinseende. Jag kunde gå in i vilket hus som helst och be om ett plåster eller glas saft. Mina föräldrar var lärare – pappa rektor och mamma speciallärare. I en liten by är lärarnas roll central. Ofta känner de alla familjer och vet mycket om barnen. Mina föräldrars engagemang för barn och unga blev en del av mitt dna.
Anna började psykologlinjen i Stockholm som 25-åring. Innan dess hade hon jobbat som assistent till en konstnär, gått Basis konstskola och varit modell i Italien. Men det var när hon arbetade på ett dagcenter för personer med intellektuell funktionsnedsättning som hon kom på att hon skulle bli psykolog. Att människor med stora hinder ändå kan lära sig saker och har en stor vilja till samarbete blev uppenbart och Anna ville vara en del av den resan.
Hon har alltid älskat kontakten med barnen, och än i dag – som chef för ett trettiotal anställda – har hon klientkontakt.
– På Ericastiftelsen gör alla allt. Alla är involverade i utbildning, har patientkontakt och är delaktiga i forskning. Om jag ska kunna stötta medarbetarna i att få systemen att fungera och samla in data till forskningsprojekt, måste jag själv veta hur det går till. Att vara nära verksamheten är en viktig del av mitt ledarskap.
Ericastiftelsen är en av få verksamheter i Sverige som huvudsakligen jobbar psykodynamiskt.
– I dag betyder det något annat än vad många föreställer sig. Folk verkar sitta fast i bilden av hur det psykodynamiska fungerade på åttiotalet. Uppdelningen mellan det psykodynamiska och kbt är väldigt tråkig, och har följt mig i mitt yrkesliv. Det gynnar inte patienterna, och det är inte så det ser ut i andra länder. Alla som jobbar här har en psykodynamisk grund, men vi har tillägnat oss olika arbetssätt och vi jobbar väldigt integrerat, även med kbt.
Målsättningen är att erbjuda kostnadsfri behandling, och en stor del av Anna Norléns jobb är att jaga finansiärer. Staten finansierar Ericastiftelsens högskoleutbildning där psykoterapeutprogrammet är huvuduppdraget, som utgör en tredjedel av budgeten. Dessutom finns en överenskommelse med Region Stockholm om att erbjuda kvalificerat stöd till barn och unga som hamnar i kläm mellan psykiatrin och socialtjänsten, elevhälsan eller andra verksamheter. Men en stor del av behandlingen finansieras av privata donationer.
– Vårt fokus är barn och unga i kris. Det kan vara barn som drabbats av gängvåldsskjutning, och som kanske har sett sin kompis bli skjuten eller en port sprängd. Men vi träffar också barn som är drabbade av förlust, till exempel när en förälder har omkommit i en olycka eller av våld. Vi har också stöd till unga transpersoner i grupp. De uppskattar en insats som inte har koppling till den könsbekräftande vården. Hos oss vågar de prata om sina tvivel utan att oroa sig för att bli av med platsen till könsbekräftande kirurgi.
Hanna Bratt beskrev stiftelsens syfte som att »plocka upp illa medfarna små vandrare på livets stora färdestråk« – en formulering som är lika relevant i dag. Anna säger att hon jobbar i ett hus som förpliktigar och hon känner stort ansvar mot dem som har gått före. Hennes uppgift är dock att ta Ericastiftelsen in i framtiden.
– Vi måste vara relevanta i dagens verklighet och arbeta med de problem vi har omkring oss. Jag vill utveckla verksamheten så att den fyller en funktion här och nu, och inte bara förvalta det som redan finns. Att inte vara så sluten, utan öppna upp och tänka: »Nu händer det här i samhället – hur kan vi möta det?« känns viktigt. Att ta sig an problemen med gängkriminalitet och transvården är självklart.
Många brukar bli förvånade när de får höra att den genomsnittliga behandlingstiden på Ericastiftelsen är tio sessioner, konstaterar Anna Norlén.
– När jag började jobba trodde man mer på långa behandlingskontakter. Men forskning tyder på att resultaten inte nödvändigtvis blir bättre bara för att behandlingen pågår längre. I vissa fall kan det till och med riskera att bidra till att vidmakthålla negativa mönster. Inom det psykodynamiska fältet har vi lärt oss mycket om att arbeta mer fokuserat och tidsbegränsat, och att formulera tydliga mål tillsammans med patienten.
Men hur ska man som psykolog agera när barn och unga är i en allvarlig kris? Att vara aktiv är en viktig nyckel, säger Anna Norlén. Uppsökande insatser och uthållighet spelar stor roll – att följa upp, höra av sig och fråga hur personen mår. Även när någon tackar nej till hjälp kan det ha en positiv effekt att veta att det finns personer som bryr sig och tänker på en.
– Med åren har vi psykologer lärt oss allt mer om traumatisering och framför allt om hur utsatthet och våld tidigt i barndomen påverkar hälsa och utveckling. Ju yngre barnet är när traumat inträffar, desto större är risken för allvarliga konsekvenser. Och tidiga trauman kan påverka alla utvecklingsområden – impulskontroll, inlärning, socialt samspel, empati och förmågan att förstå andra människors perspektiv.
Forskningen är en viktig grund i Ericastiftelsens arbete, och Anna Norlén själv disputerade samma år som hon fyllde sextio. Hon skrev sin avhandling om Child-Parent Psychotherapy (CPP), en behandlingsmetod som hon varit med om att introducera i Sverige, och som länge har använts i Ericastiftelsens kliniska verksamhet.
– CPP är utvecklad utifrån de små barnens behov. Tidigare anpassade man ofta metoder för äldre barn till yngre, trots att de i hög grad bygger på språk och samtal. I CPP står leken i centrum. Det unika är också att metoden vilar på anknytningsteori. För små barn är relationell trygghet den viktigaste vägen till återhämtning efter trauma, och därför bygger behandlingen på att omsorgspersonen är delaktig.
I terapin används leken för att närma sig barnets upplevelser.
– Har det varit skrämmande bråk hemma kanske leken kretsar runt ett stort, farligt lejon och två små figurer som blir rädda och försöker gömma sig. Medan vi leker kanske jag passar på att fråga barnet: »Undrar om de här små barnen är lika rädda som du var när pappa var som ett läskigt lejon?«. Leken kretsar runt barnets upplevelse. Vi håller alltså inte på med verkligheten i den meningen att vi utreder vad som hänt. Men genom lek kan dramatiska och kaotiska upplevelser bli mer begripliga för både barnet självt och omsorgspersoner, och därmed möjliga att dela.
Debatten om bortträngda minnen finns ständigt närvarande som ett slags bakgrundsbrus, konstaterar Anna Norlén.
– I traumabehandling arbetar vi med barnets upplevelser, inte med att fastställa fakta. Men det kan förstås komma fram uppgifter som behöver föras vidare till socialtjänst eller polis. Allt som framkommer i terapin har dock lägre bevisvärde, och det är rimligt. För det går ju inte att utesluta att själva behandlingssituationen har påverkat barnet.
Ericastiftelsen har fått medel från Postkodlotteriets stiftelse för att arbeta med våldsutsatta ungdomar, och öppnade nyligen en egen våldsmottagning. Dit kommer barn och ungdomar som utsatts för våld, men också unga som själva utövat våld.
– Unga med koppling till gängkriminalitet bär ofta på en känsla av att de inte är betydelsefulla för en enda människa. På frågan hur de tänker när de utsätter sig själva och andra för stora risker är svaret nästan alltid: »Vad spelar det för roll, det är ju ändå ingen som bryr sig om mig?« Flera har vuxit upp i samhällets vård och flyttat mellan familjehem och olika boenden, och känner sig som varor på en loppmarknad.
I Anna Norléns arbetsrum hänger tre tavlor signerade Kristina Andersson. Det är Annas gamla patient som blivit hennes vän. Hon minns när Kristina tog studenten för något decennium sedan. På skolgården i Gävle väntade två personer med ett plakat – Kristinas dåvarande socialsekreterare och Anna själv.
Kristina föddes in ett dysfunktionellt hem, och växte upp på olika jour- och fosterhem. Anna träffade Kristina första gången när hon var två år, sedan hade de kontakt fram till att Kristina var i 13-årsåldern. Några år senare, när Kristina var 17 år, var hon med om en traumatisk händelse och bytte hastigt familjehem. Hon utvecklade ett självskadebeteende och försökte flera gånger att ta sitt liv. Då bad Kristina sin socialsekreterare om att få träffa Anna – den enda vuxna personen som hon kände förtroende för – igen.
Vid det laget hade Anna börjat jobba på Ericastiftelsen och Kristina påbörjade en behandling som pågick under tre år. När behandlingen var på väg att avslutas bestämde de att de skulle vara vänner.
– Kristina var på min disputationsfest och har träffat mina barn. Jag är fortfarande den enda stabila vuxna i hennes liv. Man kan så klart diskutera om man ska hålla kontakten med en klient. Jag har gjort det med ett fåtal, och jag tror att både samhället och individen skulle tjäna på fler kontakter av det här slaget. Vi kan alla spela en viktig roll i varandras liv. Brottsförebyggande rådet har frågat barn som begått allvarliga brott vad de hade behövt för att inte hamna där de hamnade. Enhälligt svarar de: en vuxen som brydde sig och som fanns kvar.
Namn: Anna Norlén
Ålder: 61 år.
Bor: I Aspudden
i Stockholm.
Familj: Två vuxna barn och en särbo. Samt min gamla mamma och vår katt.
Yrke: Legitimerad psykolog och legitimerad psykoterapeut. Rektor och verksamhetschef på Ericastiftelsen. Har skrivit boken Barn, unga och trauma, dessutom föreläser hon i ämnet.
Aktuell: Har tilldelats Stiftelsen Allmänna barnhusets stora pris 2026 för sitt långvariga och avgörande arbete för barns och ungas psykiska hälsa.
