Elin Wesslander kartlägger psykologernas vanligaste misstag i sin nya bok.
Att avdramatisera är ett av hennes syften.
-Vi tror att misstagen säger något om hur vi är, att vi inte skulle vara kompetenta.
Text: Anna Wahlgren
Elin Wesslander har precis fått sin psykologlegitimation och är ny på jobbet. Hon har sovit dåligt och är trött. Under en session med en klient hamnar hen i en lång redogörelse av ett händelseförlopp. Elin slappnar av och plötsligt dåsar hon till. Hon vaknar med ett ryck och ser sig skakad omkring. Klienten pratar på som om ingenting har hänt. Elin är skärrad. Har hon verkligen somnat? Hur länge sov hon? En minut? Har hon missat något väsentligt som klienten har sagt?
Det bär emot att ta upp tuppluren med kollegorna, ännu värre känns det att behöva prata med chefen. Elin bestämmer sig för att ringa upp klienten. Hon säger som det är: att hon var så väldigt trött, och att hon ber om ursäkt för det. Hon tillägger att klienten naturligtvis inte behöver betala för sessionen. Klienten bedyrar att hen aldrig noterade Elins trötthet. När de ses nästa gång undrar Elin om klienten vill prata om det som har hänt, men det har hen inget behov av. Efter det fortsätter terapin som vanligt.
– Trots att det hände för så länge sedan känns det här fortfarande jobbigt att prata om, inte minst i Psykologtidningen. Jag kände stor, stor skam för det som hade hänt, men kanske gjorde jag en för stor grej av alltihop? Kanske bordet jag ha låtit bli att höra av mig till klienten? Men det hade ätit på mig att inte veta – hade hen sett eller inte?
Psykologtidningen besöker Elin Wesslander i villan hemma i Umeå. För några år sedan, i början av pandemin, sa hon upp sig från sin chefstjänst på Psykologpartners och flyttade hit. Här finns makens föräldrar, och här har sonen sina kusiner och kompisar. Efter att ha varit anställd i hela sitt liv startade Elin Wesslander eget företag. Hon jobbar med utbildning och handledning, och stöttar psykologer runt om i Sverige som arbetar ensamma, antingen som egenföretagande konsulter eller som enda psykolog bland andra professionella.
En kollega råder henne att starta en blogg – många uppdateringar är nämligen ett sätt att skapa uppmärksamhet runt sin egen hemsida. Så föds Specialistbloggen, där en rad namnkunniga psykologer har intervjuats om sitt arbete. Men det inlägg som har skapat mest uppmärksamhet handlar om Elin Wesslander själv – hur hon försöker kbt:a sig till att våga köra bil och åka slalom.
– Mitt största motstånd mot att flytta till Umeå, förutom att lämna familj och vänner, handlade om bilkörning och slalom. Man klarar sig knappt utan bil här, och det är isiga vägar mer än halva året. Och man kommer inte undan slalomen på samma sätt, alla åker skidor i Umeå.
I arbetet med bloggen upptäcker Elin Wesslander hur roligt hon tycker att det är att intervjua och skriva. En dag lyssnar hon på en föreläsning med Olof Wretling, från humorgruppen Klungan. Han pratar om misstag, och något börjar gro i henne.
– Jag är själv rätt kontrollerad, en sådan som vill göra rätt, så det här slog an på något hos mig. Jag fick en så bra start i min yrkeskarriär, jag hade otroliga handledare och kollegor, och jag har fått lära mig hur man gör rätt som psykolog. Kruxet är bara att det ändå inte alltid blir rätt. När jag fick höra talas om The naked therapist, en bok från 1970-talet om terapeuter som berättar om sina misstag, föll alla bitar på plats: Jag skulle skriva en bok om misstag som begås i terapirummet.
Bokförlaget tände direkt på idén. I boken delar femton psykologer och psykoterapeuter, däribland Anna Bennich, Alexander Rozental, Liria Ortiz, Maria Farm och Åsa Nilsonne, med sig av sina snedsteg.
– Det var inte alls svårt att få psykologer och psykoterapeuter att ställa upp. Jag ställde frågan till arton – femton
tackade ja. De som tackade nej gjorde det av tidsbrist, eller för att det inte passade av något annat skäl. Jag valde i och för sig att fråga personer som jag vet kan bjuda på sig själva, och som dessutom ser värdet i att dela med sig av det som är svårt. Några av dem är kända, det tyckte jag var en poäng. På något sätt styrker det tesen att vem som helst kan göra misstag.
I boken berättas om misstag efter misstag. Men vem som har gjort och sagt vad, framgår inte.
– Jag ville att de intervjuade skulle vara anonyma, framför allt för klienternas skull. Men också för att avdramatisera, det viktiga är inte vem det handlar om. Jag tyckte också att det var bra att anonymisera utifrån kön och profession så att läsaren inte gör massa tolkningar: »Ah, typiskt kbt:are«, eller »det är klart att en kvinna gör på det viset«. Poängen är att vi alla kan hamna i de här situationerna. Vi sitter i samma båt, och vi kan alla göra misstag.
Men varför är det så laddat med misstag? Jo, för att felstegen skapar skam, menar Elin Wesslander. Vi tror att misstagen säger något om hur vi är. Att vi inte skulle vara kompetenta, eller lämpade för det vi gör.
– Dessutom är vi rätt dömande mot varandra. Vi har nog alla hört fikarumshistorier om »den där klanten«, och man vill ju inte vara den klanten. Jag tror också att det spelar roll att vi psykologer ofta jobbar på egen hand. Om en opererande kirurg gör fel så ser ju alla i teamet det. I terapirummet är det ingen annan som har insyn.
Men vad är egentligen ett misstag? Elin Wesslanders -utgångspunkt i boken är att misstag är en handling eller icke-handling som riskerar att störa förtroendet, relationen eller behandlingen.
– Det vanligaste misstaget psykologer själva lyfter fram är att de har tillåtit terapin att fortgå trots att den inte längre är verksam. Att stödsamtalen drar ut på tiden. Patienten känner att hen gör något – hen går ju och pratar om sina problem – men i själva verket gör samtalen ingen skillnad.
Vanligaste anmälan till Etikrådet rör partiskhet, att anmälaren upplever att psykologen har valt sida. Men det kan också handla om att psykologen håller fast vid en metod, inte ens har någon metod, börjat höra av sig vid fel tidpunkter under dygnet, är gränsöverskridande, slarvar med tider, avbokar för sent och är rörig.
– Mitt eget vanligaste misstag är att jag blandar ihop namn, särskilt namn som påminner om varandra. Jag misstar Helene för Helena, jag kallar sällan Jesper för Pär. Egentligen har det aldrig varit särskilt jobbiga situationer, personen har bara rättat mig: »Ja, eller Helene.« Problemet är att jag har tyckt att det har varit så jobbigt, sammanblandningen har liksom satt sig i mig. Jag har varit så orolig över att säga fel namn att det har lett till att jag undvikit att säga namn.
Och det är egentligen ett större misstag, påpekar Elin Wesslander. Att bli så osäker på sitt eget minne att man börjar censurera sig.
– Jag har missat chanser att vara personlig. Att säga fel namn är en sådan markör, det signalerar att jag inte vet något om dig. Men att säga rätt namn är väldigt bondande. Jag har inte vågat göra det där bondandet. Det är kärnan i den här boken. Att vi försöker akta oss för att göra misstag, och att det i sig blir ett misstag.
Elin Wesslander tänker tillbaka på sin barndom i ett kristet hem – mamman var lärare och pappan pastor i Missionskyrkan – där det fanns en tolerans för att människor gör fel, men också en öppenhet för olika slags personligheter.
– Som barn var jag ju med i kyrkan, det är jag inte i dag. Men jag har reflekterat mycket över allt som jag fick med mig därifrån. Jag vet att långt ifrån alla känner sig hemma där, men jag minns det som ett sammanhang där alla fick vara med, och där människor – vem du än var – fick komma till tals. Jag upplevde mycket fint i kyrkans scouter och tonårsverksamheten. Men jag var inte troende. Mina föräldrar har varit justa i det, de har låtit oss barn gå vår egen väg. I dag har min pappa parkinson och demens och har svårt att hänga med, men senast jag var där var han klarare och då passade jag på att berätta för honom att han är en viktig del i att jag gör det jag gör i dag. Som barn fick jag gå fram och läsa pålysningarna under gudstjänsten, och jag fick mycket beröm för att jag gjorde det så bra och tydligt. Jag fick självförtroende att stå på scenen, och mycket i mitt yrkesliv har ju handlat om just det – att stå på scenen och utbilda andra. Det ville jag att pappa skulle veta.
Tillbaka till misstagen. För de kommer alltid att ske, det viktiga är att ha en strategi för vad man ska göra när det händer. Om man har en öppenhet på arbetsplatsen för att prata om det som är svårt så ökar sannolikheten för att man tar hjälp den dagen det verkligen behövs, tror Elin Wesslander.
– Här tänker jag att den kollegiala handledningen är viktig, att det finns forum för att berätta när det har gått snett. Det är jätteläskigt att visa sig sårbar i sin yrkesroll. Under utbildningen blir vi filmade och får feedback. Men senare i -yrkeslivet exponeras vi inte särskilt ofta för sådana situationer.
Vi gör alla misstag, och de flesta misstag som vi har begått är vi inte ens medvetna om.
– Misstag sker i en kontext. Vi gör ju hela tiden saker som blir dumt för den vi möter. Vi råkar säga något som blir kränkande, vi missförstår, vi säger fel namn, vi kör på med vår metod som vi tror är den rätta. Klienten avslutar terapin med en ursäkt, säger att hen mår bra nu, eller att hen inte har tid eller råd, och vi köper den anledningen. Men kanske gjorde jag något som jag inte är medveten om, men som fick klienten att avsluta?
Den bästa gåvan klienten kan ge terapeuten är att berätta om det som gick snett. Först då kan terapeuten göra något åt saken. Om den situationen uppstår hoppas Elin Wesslander att hon kan svälja rättningsreflexen och lyssna, även om det är svårt.
– Man kan alltid fejka lite entusiasm: »Vad bra att du säger det«, även om det inte känns så i magen. Och så får man gå hem till kammaren och utforska sin reaktion.
Men var gör man av skammen av att ha begått ett misstag? Återigen – det handlar om att dela den med andra, menar Elin Wesslander.
– Hade jag haft kollegial handledning i samband med att jag nickade till den där gången, så hade jag kunnat få mina kollegors input, hjälp och stöd. Psykologisk trygghet på arbetsplatsen, att skapa forum där man pratar om sådana saker, är superviktigt. Att kunna berätta för sina kollegor: »Hörni, jag gjorde världens dummaste grej …«
Ett av Elin Wesslanders råd i boken är att avsluta terapisessionen med en koll – att helt enkelt fråga om klienten blev hjälpt, och om den har några invändningar.
– En snabb avstämning: Pratar vi om rätt saker? Inom kbt är ju det här jätteviktigt, där går vi ständigt tillbaka till målen, det ingår i metoden. Men vi borde kanske också stämma av om det var något under sessionen som patienten reagerade negativt på.
Elin Wesslander
Ålder: 45 år.
Bor: I hus i Umeå.
Familj: Maken Henrik och sonen William, 10 år.
Yrke: Specialist i psykologisk behandling/psykoterapi. Driver företaget EW specialistpsykologi. Halvtidsuppdrag som utbildningsledare vid Psykologförbundet. Driver Specialistbloggen.
Bakgrund: Har handlett och utbildat psykologer och andra professionella både i Sverige och internationellt. Har skapat och hållit kurser, samt är mentor i specialistkollegium sedan 2014. Har också jobbat 13 år på Psykologpartners.
Aktuell: Med boken Terapeutens misstag. Om den mänskliga faktorn i terapirummet (Natur & Kultur).
3 misstag från intervjuerna i boken
Blanda ihop klienter
Halvvägs in i en session sa jag namnet på ett av klientens barn och hen rättade mig. Längre in sa hen typ »vi åkte till graven« och då insåg jag sammanblandningen. Det här är inte »gift, har tre barn«, det här är »partnern avliden, har ett barn«.
Inte stoppa terapin i tid
I början av den här terapikontakten hade vi ett konkret spår som vi jobbade med, vi hade tydliga mål. Klienten uppnådde målen. Men sedan bara fortsatte vi att träffas och fortsatte och fortsatte i jättemånga år. Det var verkligen ett misstag att jag inte stannade upp och frågade: »Ger det här dig något?«
Bedöma sin egen ork
Jag hade två mobiler, en för klientsamtal och en privat. Under det här kaoset laddade min jobbmobil ur och medan den var urladdad ringde en av klienterna. Hen fick inte tag på mig och gjorde sedan ett allvarligt självmordsförsök. Hen överlevde endast för att en granne råkade komma förbi. (Det här gällde en DBT-klient som kunde ringa psykoterapeuten 24 timmar om dygnet. Men plötsligt drabbas terapeutens pappa av en hjärnblödning.)
