Självbevarelsedriften. Det var så hon sa till mig, när vi råkade hamna bredvid varandra på Psykologförbundets kongress. Hon hade berättat om sina år på Bup och jag hade frågat varför hon slutade. Patienterna blev fler för varje år, berättade hon, men personalstyrkan var konstant. Hon behövde därför ansvara för allt fler patienter, varpå utrymmet i huvudet tog slut. Vakna nätter, ständig stress och ett samtal med chefen om att lämna skutan. »Fast jag var en bra psykolog, det var jag faktiskt«, tillade hon.
Jag frågade henne varför patienterna blev fler, vad är det som händer därute i samhället? Det kunde hon inte svara på och det kan ingen annan heller.
I väntan på svaret satsar vi enorma resurser på det förebyggande, plåstrar om hud som ännu inte blöder. Ska plåstret sitta här, eller kanske där?
Likadant är det med hemmasittarna. Vi vill veta varför de sitter hemma; är det internet, autism eller något annat? Några chansar på internet, men sladden som ska ryckas ut finns ingenstans.
En ny antologi om trans dimper ner, med psykologen Matilda Wurm som redaktör. Jag bläddrar snabbt fram till kapitlet om autism. Varför är andelen med autism så hög? Inget svar. Vad fan. Boken fortsätter svara, så gott det går, på frågorna som hänger i luften. Varför blir ni bara fler, har ni blivit smittade på internet, varför, varför, varför?
Eller vänta. Det är ju mina frågor som är problemet, som skuldbelägger. För svaren saknas även här.
Däremot, vad som krävs för att psykologen ska komma tillbaka till Bup, den frågan kan alla besvara.
Lennart Kriisa
Chefredaktör
