Inom kriminalvården är förutsättningarna annorlunda för att lyckas med behandlingen.
– Som psykolog kan du stå i en behandlingssituation där du ska jobba med ett problem som patienten säger inte finns, säger Johanna Lätth, forensisk specialistpsykolog.
Text: Hanna Nolin
Skammen är ofta stor och förnekelse vanligt, speciellt när det gäller sexualbrott mot barn, berättar Johanna Lätt, som utvecklar behandlingsprogram för sexualbrottslingar inom kriminalvården.
Att patienten inte tycker sig ha någon sexuell störning, eller ens ha gjort något fel, är inte ovanligt.
– Patienten nekar brott och säger exempelvis att den varit i en annan stad vid tillfället eller omskriver själva brottet, säger Johanna Lätth som forskar på Karolinska institutet och tidigare har arbetat kliniskt med sexualbrottslingar.
Inom kriminalvården förväntas de delta i behandling som en del av innehållet i straffet. Om de inte deltar kan det få konsekvenser för frigivningen.
Tidigare var det centralt att få patienten att erkänna sitt brott för att minska risken för återfall, men forskning visar att erkännandet i sig inte påverkar den risken. Nu är fokus på att hitta in till personens problematiska beteendemönster.
– Då får vi ibland smyga in från annat håll än det brott personen är dömd för. Finns det exempelvis intimitetsproblem kan vi börja där och prata om i vilka situationer personen kan ha svårt att dela med sig av sina känslor, säger Johanna Lätth.
Tillit och trygghet i samtalet ökar mottagligheten. När klienten vågar berätta lite mer och märker att det går att överleva skamkänslorna kan man närma sig det allra svåraste. Det blir en stegvis exponering för skammen.
– Som psykolog gäller det att vara vaksam på sina egna reaktioner. Att vara kvar i patientens berättelse utan att egna känslor av obehag blir ett hinder.
En annan svårighet är att förhålla sig till själva ämnet, problematisk sexualitet. Det händer till exempel ibland att psykologen kan bli sexualiserad. Då är det viktigt att förstå funktionen av patientens beteende. Det kan till exempel vara så att patienten generellt har svårt att relatera till kvinnor på annat sätt än sexuellt. Känslomässig närhet förväxlas med sexuell.
– Vi behöver hjälpa patienten att få syn på sitt eget beteende, att sätta ord på det som händer i rummet. Det kan ta bort lite av laddningen.
Men innan själva behandlingen inleds görs en bedömning av återfallsrisken. Huvudsyftet inom forensisk psykologi är att förebygga återfall i brott. Efter riskbedömningen undersöks patientens behov och mottagligheten för att gå in i behandling. Riskfaktorerna kan delas in i fyra grupper. Den första är attityder, exempelvis antisocialitet, att personen inte bryr sig om lagar och regler.
– Personen styrs av vilka konsekvenser den själv drabbas av snarare än att offret mår dåligt. Denna grupp har ofta ett bredare brottsregister och har begått många brott.
Det kan också handla specifikt om attityder som stödjer sexuella övergrepp, tankar som rättfärdigar beteendet, som att barn kan samtycka till sex och att det inte är skadligt. Grupp två handlar om självreglering. Personer som har låg impulskontroll, bristande färdigheter för känsloreglering eller använder sex som copingstrategi.
– Vid negativa känsloupplevelser som skam eller depression används sexuell upphetsning som ett sätt att ändra känslotillståndet, till exempel genom att titta på övergreppsmaterial.
Intimitetsbrist är tredje riskfaktorgruppen. Vissa har ett mönster av att parrelationer blir konfliktfyllda. Andra kan ha svårt att ha relationer med vuxna, de känner sig mer på samma nivå som barn.
– Dessa personer upplever ofta att de haft en kärleksrelation med barnet och förstår inte att barnet inte har en vuxens sexualitet. Ibland förstår de inte heller den egna maktpositionen, att det finns en maktobalans som också medför ett ansvar.
Fjärde kategorin av riskfaktorer handlar om sexualitet, det vill säga sexuell avvikelse, (till exempel pedofil störning) och sexuell upptagenhet.
En annan aspekt som också vägs in är hur lättaktiverad sexualiteten är. De potentiella förövarna kan i sin tur delas in i fyra grupper.
– En grupp man särskilt bör uppmärksamma är de som vill begå brott och jobbar aktivt för det, säger Johanna Lätth.
Där kan finnas en kombination av sexuella avvikelser och antisocialitet. Den andra gruppen är de som vill begå brott men inte jobbar aktivt för det.
– De tar så att säga tillfället i akt, exempelvis under en fest men försöker inte själva aktivt skapa tillfällen.
De två andra grupperna vill inte begå brott. Dels de som aktivt försöker hindra sig själva att exempelvis inte titta på övergreppsmaterial men till slut inte kan stå emot, dels de som brister i självreglering när de hamnar i risksituationer.
Strukturen för behandlingen är densamma som vid kbt-behandling av andra tillstånd. Patientens problem kartläggs, sedan arbetar man med förändring, att utöka klientens beteenderepertoar och upprätthålla de nya beteendena.
Skyddsfaktorer för att hindra personen att återfalla i brott är dels yttre faktorer, som att det finns en stabil livssituation, sociala relationer och att förebygga risksituationer. Dels de inre, som att förbättra reglering av känslor, impulser och sexualitet.
– Vi ser att det är framgångsrikt att både fokusera på att minska och hantera risk och att ha ett positivt fokus, att skapa ett stabilt och meningsfullt liv, säger Johanna Lätth.
Så kan kbt minska tittande på övergreppsmaterial
KBT-behandling på nätet minskar tittande på övergreppsmaterial. Det visar Johanna Lätth och hennes forskningskollegor på Karolinska institutet i en nyligen publicerad studie. Under 2,5 års tid sökte de efter deltagare på Darknet.
– Vi frågade helt enkelt om de ville hänga med oss i en studie i stället för att hänga på Darknet, säger Johanna Lätth.
Femtusen personer från hela världen var inne på forskarteamets hemsida, 160 personer rekryterades. Hälften av de som deltog fick behandlingen forskarna ville utvärdera – kbt-programmet »Prevent It«. Före behandlingen tillbringade de i snitt sju timmar i veckan med att titta på övergreppsmaterial. Efter åtta veckors behandling uppskattade deltagarna i kbt-gruppen att de tittade mindre än en timma i veckan på övergreppsmaterial.
Även jämförelsegruppen, som fick en psykologisk placebogrupp utan inslag av kbt, minskade också sitt tittande. Dock konstaterades en statistiskt signifikant fördel för kbt-gruppen.
