Psykologen Alexandra Rosendahl Santillo märkte att patienterna med IF och självskadebeteende inte klarade att ta till sig behandlingen.
“Så här kan vi inte ha det”, tänkte hon och skrev en bok.
Text: Hanna Nolin
Hon är lite som psykiatrins Pippi Långstrump, Alexandra Rosendahl Santillo; stort rättspatos, en förkärlek för hästar och en rejäl dos »men så här kan vi ju inte ha det, det får vi ändra på«.
– Jo, att jag är lite som Pippi har jag fått höra. Det är kanske att jag inte gillar när man krånglar till det. Jag har ett Pippi-citat på arbetsrummet som lyder: »Det här har jag inte gjort förut så det ska säkert gå bra.«
Något nytt är precis vad hon och hennes DBT-team i Region Skåne gjort, nämligen infört en helt ny modell för behandling av patienter med intellektuell funktionsnedsättning och självskadebeteende.
– Den här patientgruppen, ofta unga kvinnor, har tidigare inte fått någon systematisk behandling. Det säger något om en välfärdsstat, hur den tar hand om, eller snarare inte tar hand om de, svagaste individerna. Och vi måste hålla en viss anständighet i samhället som stort, och i vården.
Vi återkommer till det där med anständigheten, och den nya behandlingsmodellen som Alexandra nu skrivit en bok om; DBT-SS Färdighetsträning. Men först fikar vi. Alexandra har mött upp mig på sin egen gata, där taxin snirklat sig fram till hennes vita radhus på promenadavstånd från Lunds vackert medeltida stadskärna. I det stora öppna köket ordnar Alexandra kaffe i enorma muggar, sätter fram saffransbullar och pepparkakor och nickar bort mot spisen.
– Förmodligen satt det en vägg där tidigare, mellan själva köksdelen och matsalsrummet, så man kunde gömma undan husfrun. Hon fick väl äta där, stående vid spisen.
Medvetenheten om strukturella orättvisor är ingraverad sedan barnsben. Alexandra är uppvuxen som ensambarn med sin journalist till pappa, frukostflingorna ackompanjerade av radions P1, fyra dagstidningar och politiska diskussioner. Godnattsagan ersattes med livliga middagar på krogen med pappa och journalistkollegorna.
– Oftast somnade jag på en stol och så bar pappa hem mig. En riktig sjuttiotalsuppväxt. Jag fick delta i det vuxna samtalet, min åsikt var viktig. Jag har nog alltid känt att jag kan påverka och göra skillnad.
Att det blev just psykologi var lite av ett andrahandsval. Egentligen skulle hon bli finansminister,
– Min pappa var född på trettiotalet, att klass och ekonomi påverkar är liksom självklart.
Alexandra började plugga statsvetenskap, tills hon insåg att kurserna var fullmatade med statistik.
– Det är så tråkigt och jag vill ju ha roligt. Dessutom måste man vara partipolitiskt engagerad för att bli finansminister och det är inte jag. Jag gillar mer konkreta jobb, som är mer som hantverk.
Det hittade hon som skötare inom psykiatrin. Där jobbade hon parallellt med psykologprogrammet.
– Att jobba där borde vara obligatoriskt för alla psykologstudenter. För att se verkligheten som den är. Psykologer har ofta för mycket bilder av hur det ska vara. Vi behöver bli bättre på att kliva ned i patientens verklighet.
Hon fick en förebild där, på avdelningen, en äldre kvinnlig skötare som bemötte patienterna med värme och vänlighet.
– När någon fick spel, skrek könsord och kastade saker närmade hon sig personen lugnt och självklart och sa »så kan det kännas men nu tar vi en kopp te och så fixar jag en smörgås«.
Ett bemötande som funkade bättre än andra skötares, de som ställde sig riktigt nära personen och hårt väste »nu är det nog«.
– Båda har goda intentioner, att få personen att sluta med det dåliga beteendet, men den ena lyckas bättre. Den som når in.
Att människor mår dåligt psykiskt var Alexandra van vid. Författaren och kulturskribenten Åsa Moberg är hennes gudmor, och Åsas man Adam var bipolär och blev ibland psykotisk. Som när Alexandra, 16 år gammal, skulle åka hem från Bali tillsammans med Adam. Plötsligt började han fäkta och skrika att han absolut inte tänkte åka hem. Ett maniskt skov. Alexandra gjorde vad hon sett Åsa göra, behandlade Adam med lugn, värme och tydlighet.
– Jag sa något om att »javisst, så kan det ju kännas och det är inget konstigt och nu ska vi kliva på planet och åka hem«. Psykiskt lidande är inte så dramatiskt laddat för mig. Det är som det är och man gör det som funkar, säger hon och kollar mobilen, dottern har trassel med bussbiljetten och Alexandra ursäktar sig för att ta samtalet.
Ibland blir det jobbigt och då gör man något som funkar. Det är som en versrad i Alexandras liv, det var samma med hästarna (som liten hängde hon i stallet sju dagar i veckan). Ibland blev de stressade.
– Hästar är känslodjur och känsliga för det du sänder ut och du behöver vara observant på hästens temperament och utbildningsnivå och genom anpassning fånga upp situationen, och skapa lugn som sedan kan möjliggöra utveckling.
I sitt kliniska arbete börjar hon alltid med att möta personen där den står, att påminna om att behandlingen är frivillig och att ge kontroll och autonomi till patienten.
– Först sitter mina patienter spända, mössan på, blicken fäst i marken. När jag börjar prata om att behandlingen är upp till patienten att välja, brukar muskeltonus slappna av, och blicken kanske möter upp. Först då kan jag börja nå fram.
Två gyllene nycklar: bemötandet och anpassningen, att anpassa metoden till patienten, inte tvärtom. Det var där modellen DBT-SS passade så bra till Alexandras patientgrupp. Modellen var enkel och tydlig. Med fokus på görandet. Det var känslan av vanmakt som fick Alexandra att börja leta efter en behandlingsmodell. Som psykolog inom psykiatrin blev det tydligt för henne att patienter med intellektuell funktionsnedsättning och självskadebeteende hamnat mellan stolarna.
–DBT är den mest beforskade behandlingen när det gäller självskadebeteende men när det gäller intellektuell funktionsnedsättning blir det för svårt. Habiliteringen vill inte ta dessa patienter eftersom det är för mycket psykiatri och psykiatrin tycker att habiliteringen borde ta större ansvar.
Så psykiatrin slussade dem till rättpsykiatrin, trots att de inte var dömda för brott. En bok, Slutstation rättspsyk: om tvångsvårdade kvinnor som inte dömts för brott skriven av Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson, väckte intensiv debatt 2015. En debatt som fick politikerna att stänga avdelningar.
– Även om man inte placerade patienterna på rättspsyk fanns ju problemet kvar, patienterna fick ingen ordentlig hjälp. Så kan vi ju inte ha det. Det måste finnas någon typ av anständighet, säger Alexandra och rättspatoset lyser i de intensivt gröna ögonen.
Någonstans måste det väl finnas en beforskad behandling för denna grupp tänkte hon. Det fanns det. Julie Brown, fil.dr och DBT-terapeut hade i USA sett hur svår traditionell DBT var för vissa grupper och skapat DBT-SS (skills system). En enklare och mer praktisk modell av traditionell DBT. DBT-teamet Region Skåne som Alexandra tillhörde bjöd Julie Brown till Sverige för att utbilda.
– Sedan drog vi igång ett forskningsprojekt och jag skrev handboken DBT-SS färdighetsträning. Jag vill verkligen att modellen ska användas. Den är hjälpsam för patientgruppen.
Men även om modellen visat goda resultat misslyckas ibland behandlingar. Patienten tar sitt liv. Hur hanterar du det?
– Du skäller inte på en onkologläkare om patienten dör av cancer. För våra patienter är suicid en del av sjukdomsbilden. Om vi skulle se varje suicid som ett misslyckande för psykologen blir det en värdering av arbetet och det blir inte bra. En behandling är ingen vaccination eller garanti, men att inte ge behandling är ju inte heller något bra alternativ.
Som psykolog måste man se situationen för det den är och inse att flera faktorer i patientens liv spelar in.
– Vi psykologer måste släppa frälsarrollen, att vi ska rädda våra patienter. Förutom att man tillskriver sig själv en alldeles för stor betydelse, plockar man även bort autonomin hos patienten. En frälsarroll blir alltid ojämlik, och inte speciellt hjälpsam.
Alexandra jobbar nu kliniskt men mest tid ägnas åt handledning av psykologer och andra behandlare i psykiatrin. Hon skulle önska att omsorgspersonal, boendestödjare fick mer utbildning.
– Jag hade gärna sett att man trycker på att psykologer kan mer än vad de använder sin kapacitet till i dag, som kognition och psykoterapi, för att skapa behandlingsarbete för patienter som annars får väldigt lite.
Alexandra Rosendahl Santillo
Ålder: 45 år.
Bor: I radhus i Lund.
Familj: Mannen Alexander Santillo, psykiater, två barn, 10 och 13 år.
Yrke: Legitimerad psykolog, legitimerad psykoterapeut, specialistpsykolog samt handledare och lärare i KBT och jobbar på Psykologpartners i Malmö.
Fritid: Läser böcker, dricker vin med vänner, lagar mat (Alexander lagar huvudrätten, hemgjord pasta, Alexandra gör efterrätten, helst Tiramisu) och reser mycket, oftast till Italien eftersom Alexander är därifrån.
Tre ledstjärnor i livet
Åsa Moberg: Min gudmor som är en person som möter med värme och öppenhet och nyfiket utforskande frågor. Hon har alltid varit min kloka vuxna.
Édouard Louis: Fransk intellektuell författare med arbetarklassbakgrund som skriver superintellektuellt om klass och kontextens betydelse för människan.
Oliver Sachs: Amerikansk neurolog vars noveller jag älskar. Han lyckas kombinera teoretiskt underbyggt skrivande med fallbeskrivningar som känns väldigt genuina. I det genuina får han fram både kunskapen om patienten, själva upplevelsen i rummet, relationen och det som händer i mötet.
