Aldrig tidigare har det samiska samhället fått så mycket -uppmärksamhet. Mitt i den samiska boomen är det dags att ställa frågan – hur mår samerna? Psykologtidningens Anna Wahlgren satte sig på tåget till Jukkasjärvi.
Text: Anna Wahlgren Foto: Axel Öberg, Johan Wahlgren
Jukkasjärvi. Renskötaren Simon Nutti är koncentrerad. Långsamt försöker han närma sig renen Riddu – namnet betyder »lavin« på samiska – det är en del i tämjningsarbetet.
– Det handlar om att bygga förtroende. Jag gör inte så mycket, det räcker med att vi står bredvid varandra. Så här nära honom har jag aldrig varit tidigare, det är ett genombrott. Och det gör mig lycklig.
Bild: Axel Öberg.
Simon Nutti är uppvuxen i Övre Soppero och har varit renskötare i hela sitt liv, han var bara några år gammal då han började lära sig att kasta lasso. I dag är han imponerande skicklig. Han har svårt att föreställa sig att han skulle kunna jobba med något annat än renskötsel, det är renskötare han vill vara. Men utmaningarna blir allt större. Klimatförändringarna i norra Sveriges sker snabbt och Simon känner inte längre igen sina marker. I januari var det plusgrader och spöregnade, två dagar senare var det tjugo minusgrader. Den svajiga temperaturen gör marken isig och svårgenomtränglig, och renarna kommer inte längre åt sin mat. Samtidigt planerar svenska staten för nya gruvor och mer vindkraft. Stressen runt klimatförändringar och nyetableringar tär på människor, säger Simon Nutti.
– Jag försöker jobba med mikrolycka, att njuta av det lilla i tillvaron. Nu när jag hade det här genombrottet med renen, då försöker jag verkligen uppskatta det. Men skallen är ju full av tankar hela tiden. I det samiska samhället ska man utåt sett vara stark, men innerst inne är det många som grubblar. Jag har börjat fundera mer över sådant här sedan två vänner tog livet av sig. Jag försöker bli bättre på att fråga dem runt omkring mig hur de mår.
På senare år har intresset för samerna ökat, inte minst inom skönlitteratur och film. Filmen Sameblod om nomadskolan och rasbiologin skakade om, sedan kom Elin Anna Labbas Augustprisvinnande bok om tvångsförflyttningarna, därefter Ann-Heléne Laestadius roman Stöld som bygger på verkliga händelser. Renskötaren, sångaren och jojkaren Jon Henrik Fjällgren syns i Mello, sångerskan Maxida Märak är en av deltagarna i Så mycket bättre, och rapparen Kitok släpper låtar som Norrsken i baren och Paradise Jokkmokk.
Men också på ett politiskt och samhälleligt plan har det samiska tagit plats. Ärkebiskopen Antje Jackelén har delat ut en historisk ursäkt å kyrkans vägar. Regeringens beslut, tidigare i år, om att ge grönt ljus till gruvan i Kallak, och att Girjas sameby för ett par år sedan vann en historisk seger över staten och fick rättigheterna till fisket och jakten i området, har ytterligare bidragit till att rikta strålkastaren mot samernas situation. Att tala om »en samisk boom« säger mer om det självgoda majoritetssamhället, tycker vissa. Bara för att något inte har uppmärksammats i den svenska dagspressen eller på Sverige Radio betyder det inte att det inte har existerat. Det har alltid skrivits böcker om det samiska livet, och en mer intressant fråga är varför storsamhället börjar engagera sig först nu? Samtidigt kvarstår det faktum att allt fler har blivit intresserade av den samiska kulturen och vill lära sig mer.
Klockan är halv tio på morgonen och det är fortfarande mörkt. Nästan polarnatt. Det är mitt i januari och solen orkar över horisonten i bara ett par timmar. Temperaturen mäter nio minusgrader och träden är snöklädda. Vi – ett gäng turister – är i Jukkasjärvi för att lära oss mer om den samiska kulturen. Vi åker skotersläde genom skogen tills vi är framme vid renhägnet.
– Välkomna in i lávvun, tältkåtan, säger guiden Sáráh L Riská.
– I tusentals år har samerna levt i takt med naturens årstider och förflyttat sig med renflocken i deras jakt på föda. Man brukar tala om samebyar, men en sameby är egentligen inte en by, utan ett geografiskt område där renskötsel bedrivs, förklarar hon.
Vi sitter på renskinn framför den värmande brasan, och Sáráh lagar souvas; rökt renkött och lingonsylt i nybakad glödkaka – norrländsk kebab i sin allra bästa form. Sen fixar hon kokkaffe i en panna över öppen eld.
– Samerna är ett av världens urfolk som har levt på samma plats hur länge som helst, i flera tusen år. Samerna lever i Ryssland, Finland, Norge och Sverige, och området där samer alltid bott kallas Sápmi.
Gruppen lyssnar uppmärksamt. Det är grundläggande kunskaper, men den sorgliga sanningen är att flera av oss är mer uppdaterade om gränsdragningen i Afrika än den i vårt eget land. Men nu börjar fler och fler vilja lära sig om den samiska delen av den svenska historien, säger Nils Nutti, som driver turistföretaget Nutti Sámi Siida.
Han föddes under tidigt 1960-tal då samerna övergav nomadlivet, började bosätta sig och satte barnen i skolor. Han är uppvuxen i en renskötarfamilj och har jobbat som renskötare i hela sitt liv. I mitten av 1990-talet var det några riktigt dåliga vintrar och familjen Nutti var för första gången tvungen att stödutfordra renarna. Det kostar pengar att mata, flera hundra tusen kronor under en vinter. Äldre samer brukade påminna Nils: »Det är renen som ska mata dig, inte tvärtom.« Han började fundera över hur han kunde få in pengar, och tänkte att han skulle gräva där han står. Renarna och naturen kan han ju allt om, varför inte börja där? I samma veva etablerades Ishotellet i Jukkasjärvi, som så småningom blev en av Sveriges hetaste vinterdestinationer. Han beslutade sig för att börja ta emot turister och berätta om den samiska kulturen.
– Det är ett perfekt tillfälle att utbilda människor. Min önskan är att Nutti Sámi Siida ska vara en plats att mötas på. Vi som representerar det sista av naturfolken besitter kunskap som kanske uppfattas som lite exotisk och mystisk. Vi samer finns i Sverige, men folk vet ganska lite om oss. Vi är ju inte en stor befolkning även om vi rör oss över en stor yta. Det är nog det som konflikterna bygger mycket på. Främlingsfientlighet handlar ofta om okunskap och rädsla. Därför ser jag utbildning som ett viktigt uppdrag för oss, säger Nils Nutti.
Det pratas ofta om den samiska psykiska ohälsan, inte minst bland samerna själva. Trots det finns det än så länge begränsat med forskning som berör den samiska folkhälsan, i alla fall i den svenska delen av Sápmi. Jon Petter Stoor är psykolog och forskare inom psykisk hälsa, med fokus på samer och suicid. Han är själv same, uppvuxen i Kiruna, men numera bor han i universitetsstaden Umeå. Han är bekymrad över bristen på vetenskaplig kunskap.
– Vi har ingen statistik efter år 2000. Det måste betraktas som historiska data nu, siffrorna är ju mer än tjugo år gamla, men vi hänvisar fortfarande till den. Den statistik vi har visar att självmord har varit mer vanligt förekommande bland renskötande samiska män, som löpte en femtioprocentig ökad risk att dö i självmord. Bland icke renskötande män och renskötande kvinnor såg man däremot ingen överdödlighet i självmord. Det finns inget som talar för att det inte skulle se ut så här i dag, men heller inget som bekräftar det. Vi har indikationer på att problemet består i ungefär samma omfattning, samt att risken kan vara flerdubbelt högre för renskötande män i södra Sápmi. Men det är en osäker kunskapssituation och det är jätteproblematiskt, säger Jon Petter Stoor.
Kunskapsluckorna är stora inom egentligen alla psykosociala hälsodomäner. Den forskning som finns baseras framför allt på tre enkätstudier – en som riktade sig till samiska skolungdomar, en till unga vuxna samer och en till renskötande samer. Lägg till en studie om mortalitet under åren 1961 till 2000. Det är den forskning som finns. Men det ska bli ändring på det. Jon Petter Stoor jobbar just nu med en stor nationell studie på uppdrag av Sametinget och Folkhälsomyndigheten. Det är en omfattande kartläggning av den samiska hälsan, den ingår i folkhälsoenkäten om hälsa på lika villkor, och samiska och svenska data kommer att radas upp bredvid varandra. Studien ska presenteras i vinter, men delar av den har redan släppts – bland annat ett kapitel om språket.
– Samer som är samisktalande rapporterar genomgående bättre psykisk hälsa och mindre psykisk ohälsa jämfört med samer som inte är samisktalande. Språket ger dig sannolikt en access till det samiska nätverket som i sig är en skyddande faktor. Om du har språket har du en starkare koppling till det samiska. En samisk empowerment, en känsla av att: »Jag vet vem jag är, jag är trygg i det, det spelar ingen roll att någon kallar mig lappjävel.« Tack vare språket står du stadigare mot sådant som annars hade haft en negativ påverkan.
Däremot verkar yrket renskötare vara en riskfaktor. Var tredje ung samisk renskötare har allvarligt övervägt att ta sitt liv, enligt en studie bland unga samer från 2008. De som står nära renskötseln är uppenbarligen de som har mest självmordstankar.
– Det kan tyckas paradoxalt. I det samiska samhället ses ju renskötarna som kärnan av det samiska. De är de starkaste traditionsbärarna, de som har bäst tillgång till språk och kultur. Dessutom tillbringar de stora delar av dagarna utomhus – med renarna. De borde egentligen ha störst möjligheter att leva ett gott samiskt liv. Att den gruppen uppfattas vara mer utsatt har många svårt att få ihop. Man för att begripa det måste man också förstå utmaningarna för renskötseln.
Skogsbruket har expanderat och betesmarkerna har blivit mindre och färre. Dessutom har annan samhällelig infrastruktur – som vindsnurror, gruvdrift och vägbyggen – brutit in. Renarna undviker gärna vindsnurrorna, de får ingen betesro i närheten av vindkraftverk, vilket leder till mer fragmenterade betesmarker.
– När samebyarna protesterar uppstår samhälleliga konflikter. Renskötarna blir en symbol för intressekonflikten, för det är ju de som syns. Det är alltså renskötarna som upplever konflikterna i sin vardag. När de går till macken och affären får de höra att renskötare tar för sig av marker på ett orättfärdigt sätt.
Ja, motsättningarna är påtagliga. De Kirunabor som jag pratar med – såväl samer som icke samer – är uppvuxna med samehatet.
– Om man har slitit i gruvan hela året och vill ut och köra skoter på påsklovet, men så blir det restriktioner för att samerna ska ut med renarna. Ska en hel bygd anpassa sig efter några hundra renar? Vi kan inte heller leva på det som våra förfäder gjorde, varför ska samernas liv inte förändras? Och det där om att samerna skulle kallas lappjävel … jag har aldrig hört någon annan än samerna själva säga lappjävel, påstår en man som är född och uppvuxen i Kiruna, men som inte har någon lust att synas i tidningen. Det här är känsliga saker.
Hans åsikt hör jag dock om och om igen. Motsättningarna finns förvisso överallt. I både Skäggetorp och Sápmi. Men i Sápmi sitter de i rötterna, de har flätats in i historien. Dessutom finns det geografiska skillnader i attityder, påpekar Jon Petter Stoor.
– I södra Sápmi är det samiska samhället svagare. I en stad som Kiruna kan man delvis vara anonym, kanske inte om man är renskötare, men många andra samer kan flyga under radarn. I mindre sammanhang, om du till exempel bor i Storuman eller Järpen, vet alla vem du är. Om någon är förbannad på samerna kommer du att få höra det på krogen eller macken. Det är en påfrestning som de måste leva med. Att uppleva negativa saker kopplat till den du är, är negativt för hälsan.
I det samiska samhället är normen att man ska stå stark, att man inte ska prata om sina problem eftersom det bara kommer att göra saken värre. Den inställningen är djupt rotad, menar Jon Petter Stoor.
– För hundra år sedan – vad hade du att vinna på att tala om din egen utsatthet? Skulle en same ha tjänat på att tala om sina problem? Skulle det svenska samhället ha svarat upp på något vettigt sätt? Svaret på frågorna är nog – nej. I den mån du levde på renskötseln så var du beroende av att klara dig själv. Av naturliga skäl finns alltså den där »kan själv-mentaliteten« i det samiska. Men den finns också inom den svenska bondekulturen. När du inte har något nätverk att lita på, då är det du och din familj som gäller. Historiskt har samerna fått lära sig att det inte är någon idé att öppna sig, heller inte att visa sig sårbar.
Dessutom finns det en hierarki samer emellan. Högst i hierarkien står den renskötande, samisktalande samen. Som icke samisktalande same konstaterar Jon Petter Stoor att det finns samiska världar som han inte har tillgång till.
– Jag sörjer verkligen att jag inte lärde mig samiska. Min pappa var samisktalande, men han talade inte samiska med oss barn. Han jobbade på bland annat Samiska riksförbundet, han rörde sig mycket i samiska miljöer, men han höll oss barn utanför. Varför? Var det fel? Jag vet inte. I dag är jag disputerad psykolog och har ett välavlönat arbete. Hade det varit bättre om han lärt mig tala samiska? Kanske. Men min chans att utbilda mig och bli en integrerad svensk hade sannolikt minskat. Det samiska har ju alltid värderats väldigt lågt i det svenska samhället. Så det var ett rationellt val som pappa, och många i hans generation, gjorde.
När Jon Petter Stoor var färdig psykolog för ett decennium sedan fann han ingen plats för sin kompetens inom det svenska vårdsystemet. I stället flyttade han till Norge.
– Där rekryterades jag direkt efter utbildningen. »Titta, här har vi en samisk psykolog, att han inte talar samiska är inte hela världen, men vi vill ha hans kompetens«, var inställningen. Att flytta till Norge var det enda sättet för mig att få jobba med samisk hälsa. Jag argumenterar ofta för att unga samiska vårdarbetare ska lyftas fram och att deras samiska kompetens ska värderas högre i den svenska vårdapparaten. Det är klart att de ska ha högre lön och att de ska jobba emot samiska patienter. De har en unik och superviktig kompetens i norra Sverige.
Urfolk över hela världen
Rapporter som berör urfolk runt om i världen brukar vittna om samma sak. Att den psykiska ohälsan är utbredd, ofta är dessutom alkohol- och narkotikamissbruket omfattande.
– Den här konflikten ser vi överallt. I Amazonas, på Grönland, i Sápmi, i Australien, på Nya Zeeland och så vidare. Den övergripande berättelsen tror jag inte är mer komplicerad än att vår globala värld kräver saker, och fungerar på ett sätt, som inte är kompatibelt med urfolkens levnadssätt, säger Jon Petter Stoor.
I ett internationellt perspektiv står det ändå ganska bra till med samernas psykiska hälsa. Samerna är ett av de urfolk som har bäst hälsa, och minst problem med psykisk ohälsa, i jämförelse med majoritetsbefolkningen.
– Att samerna är det goda exemplet måste ha att göra med den nordiska välfärdsmodellen och den relativa icke-diskrimineringen. Historiskt har samerna visserligen upplevt sig vara diskriminerade, men en same som ville sluta med renskötsel och försöka kliva in i det svenska samhällsbygget blev vanligen välkomnad. Samma sak med vården. I den mån en same kunde manifestera sina hälsoproblem på ett svenskt sätt så hade hen sannolikt goda chanser att få hjälp, och tillgång till ungefär samma samhällsapparat som svenskar i allmänhet, säger Jon Petter Stoor.
Situationen på Grönland är mer präglad av social utsatthet. Avståndet till Danmark är stort, till skillnad mot i Sápmi, där den samiska kulturen har tvingats in i de nordiska samhällena i mycket högre utsträckning.
– Även om grönlänningarna formellt sett har tillgång till samma välfärdstjänster som danskarna, så är det grönländska samhället mycket mer trasigt med hög arbetslöshet, alkoholism och problem som manifesteras generation för generation. Det här är paradoxalt – att i samhällen där urfolken har störst självbestämmande mår de som sämst. Kanske beror de unga, renskötande samernas psykiska ohälsa också på att de upplever att de inte kan styra sitt eget öde? Var har man mest makt över det samiska livet – jo, inom renskötseln. Och var är den psykiska ohälsan störst? Jo, inom renskötseln. Det finns ett intressant samband här.
Ekonomin spelar förstås också roll, påpekar Jon Petter Stoor.
– Renskötseln var aldrig tänkt att vara en näringsverksamhet som skulle generera avkastning på kapitalismens villkor. Samma sak med säljakten på Grönland, det är inte heller en näringsgren som är hållbar i den globala kapitalismens värld. Det spelar ingen roll om du dödar fem eller tio sälar, du kommer ändå att vara fattig.
Med konsten som vapen
Konsten har länge varit Sápmis vassaste vapen och kanske var det textilkonstnären Britta Marakatt-Labba som banade vägen. Hon föddes 1951 i Idivuoma och är uppvuxen i en renskötarfamilj. Hon gick i nomadskola i Karesuando – något hon beskriver som ett elände, en plats och tidsanda full av rasism och förakt mot samer. Som ung flyttade hon till Göteborg och gick på konstskolan. Sedan dess har hon broderat den samiska historien. Stygnen är små, men genomslaget stort. Britta Marakatt-Labbas världar av nål och tråd har gett eko i hela världen. Hon broderar fram årstidernas skiftningar, naturens storslagenhet och, inte minst, den samiska historien och hur förtrycket mot samerna har tett sig. Nu är hon aktuell i dokumentärfilmen Historjá – Stygn för Sápmi, som handlar om den allt kärvare renskötseln.
– Otroligt mycket oro, och otroligt mycket intrång. Det är helt obegripligt att svenska staden stödjer utländska bolags exploatering av renbetesland. Och så klimatförändringarna på det. Det blåser orkan under perioder när det inte ska blåsa, det är vårkänsla i januari och trädgränsen rör sig hela tiden uppåt. Många samer känner stor oro, även om de inte pratar om det. Vi människor vill inte gå runt och sprida oro, vi har en överlevnadsinstinkt. Tyvärr lider många unga samer av psykisk ohälsa och självmord förekommer.
Den samiske konstnären och aktivisten Anders Sunna gör också konst av sin egen uppväxt. I femtio år har hans pappa och farbröder varit i en komplicerad konflikt med länsstyrelsen efter att ha förlorat rättigheterna till renskötsel. I somras representerade han Sápmi på den prestigefulla konstbiennalen i Venedig och teman som maktutövning, vänskapskorruption och exploatering av naturresurser är genomgående i hans skapande.
Anders Sunna känner stor oro för den psykiska hälsan bland samer.
– Det är klart att människor mår dåligt när de pressas från alla håll. När man är motarbetad av alla, inte får vara någonstans och olika näringar ställs mot varandra … Det sägs att vi samer måste kunna samexistera med andra näringar, men när den ena parten äter upp den andra? Man kan ju inte sätta in en ren och en varg i samma hage och säga åt dem att samarbeta. Att bli fråntagen sina rättigheter gör något med en människa. Samerna pressas att ta livet av sig. Det finns inte en same som inte känner någon som har tagit sitt liv.
Jon Petter Stoor tror att det spelar stor roll – framför allt för den unga, uppväxande samiska generationen – att se samer lyckas på olika sätt.
– Särskilt om det samiska får vara en del av det lyckade. Många av de som har lyckats hittills i Sverige har gjort det på svenska. I Norge kan vi se motsvarande samiska boom, men där uttrycker de sig på samiska. De sjunger på samiska, skriver sina böcker på samiska, men de har ändå en plats i det norska samhället. Det är nästa stora kliv som behöver göras i Sverige. Det skulle betyda att det samiska språket har blivit uppvärderat. Att samerna får verka på sina egna villkor och inte bara som kommunikatörer för en svensk publik. Jag tillhör ju själv generationen bakom, jag jobbar ju främst mot den svenska vårdapparaten. Nästa generation psykologer talar förhoppningsvis samiska och jobbar direkt mot samerna.
Nu längtar Jon Petter Stoor efter att få presentera de nya forskningsresultaten.
– Samisk hälsa är mainstreamforskning i den norska delen av Sápmi, men i Sverige är det fortfarande något unikt. Att det inte finns några svenska institutioner som äger hälsofrågor som rör samer har varit ett stort problem. För med forskning följer förändring. Numera finns det till exempel ett nätverk för samisk hälsa, det hade vi inte sett om det inte gjorts forskningsinsatser.
