Billy Larssons svar på Tomas Wånges replik.
Tack Tomas för att du medger att du citerade mig lite fel, lätt hänt. Tack också för din fina redogörelse för ett antal biografier och liknande om Freud, och att du nämner att såväl Ernest Jones som Peter Gay idealiserat Freud. Dessutom, du skriver om Freuds efterföljare att de ”betraktade Freuds ord som heliga och metapsykologin som en bibel”. Då ger du mig i vart fall rätt på en punkt gällande vad jag hävdar i min bok: den tidiga psykoanalysen blev en sekt, och inte en grupp forskare. För sådana har inga heliga skrifter.
Tilläggas kan att också jag gillar Guntrips formulering om att teorier ska vara våra tjänare och inte våra herrar – låt vara att jag inte förstår på vilket sätt den tanken är relevant för denna debatt.
Samtidigt ser jag också svagheter i Wånges resonemang. Och för diskussionens skull, när vi pratar om ”psykoanalys” låt oss då mena Freuds variant, för det än den jag skrivit en kritisk analys av.
Wånge betonar att psykoanalysen är den psykologiska teori som innehåller ”mest människokunskap”. Visst finns det sådana inslag hos Freud, det står till exempel en hel del fint i inledningen av ”Sorg och melankoli”. Samtidigt kan jag inte komma på någon känd psykolog som kommit med så många uppenbart felaktiga påståenden om människan. Ta bara tanken att om en pojke (såsom ”Lille Hans”) blir hotad av sin mamma att få sin penis bortskuren, då blir han inte rädd för henne. Istället blir han rädd för att pappan ska skära bort hans penis, för det är en medfödd fantasi anser Freud.
Här ser jag inte människokunskap, utan en person som har så starka teoretiska övertygelser att han tappar sitt omdöme, och går bort sig i sina fantasier.
Wånge menar också att man bör göra denna människokunskap ”personligen användbar”. Ja det kan man ju göra, mer eller mindre. Men samma sak gäller ju en för en skönlitterär författare. Så om man reducerar Freud till någon man kan finna personligt meningsfull missar man ju vad Freuds tänkande går ut på. Och det är detta som jag anser är den allvarligaste bristen i Wånges resonemang. Låt vara att han inte är ensam.
Tvärtom, den vanligaste invändningen från psykoanalytiker när Freud kritiseras brukar vara ungefär ”Varför prata om Freud, det vara ju så länge sen. Ingen bryr sig ju om det där med penisavund och oidipuskomplex längre. Så låt oss prata om dagens psykodynamiska teorier i stället”.
När man resonerar så, har man totalt missförstått vad Freuds tänkande går ut på. Man ser honom som en kliniker som förmedlat sin kliniska erfarenhet. Och tycker man då att Freuds teorier inte är kliniskt relevanta, är det bara att släppa dem. Men den synen gäller ju bara för Freud så kallade ”tekniska artiklar”. Där förmedlar han sin kliniska erfarenhet.
Men Freud är så mycket mer. Han ser sig som en av världshistoriens främsta vetenskapsmän, som bevisat riktigheten av navet för hans teoretiska tänkande, det vill säga barnsexualiteten och att den ger upphov till (nästan) alla psykiska problem. Varför ska man låta bli att diskutera om Freuds självbild stämmer eller inte? Det vill säga: hur relationen mellan teori och empiri ser ut hos Freud.
Vi kan prova att byta ut Freuds namn mot Darwins, i Wånges slutmening. Det skulle då stå ”att diskutera huruvida Darwin hade rätt eller fel, gjorde si eller så blir bara så tröttsamt.”
Det tror jag många skulle uppfattas som konstigt. Men den typen av argument upprepar psykoanalytiker och en del psykodynamiker gång på gång. Utan att se det besynnerliga med att man då inte tar Freuds vetenskapliga anspråk på allvar.
Jag har sedan länge insett att Wånge har stor beläsenhet. Men kanske borde det någon gång vara läge för att läsa en bok där Freud kritiseras som empirisk forskare, och se hur våra argument ser ut.
Billy Larsson
