Replik av Mats Wahl till Billy Larssons debattartikel “Hög tid att sluta sprida myter om Freud”
I en intervju publicerad i DN 17 augusti berättar psykologen, psykoterapeuten och filosofie doktorn Billy Larsson om sitt nästan livslånga intresse för Sigmund Freud. Billy Larsson har nyligen publicerat en 500 – sidig bok om Freud. Utifrån vad som meddelas i intervjun tycks boktexten i första hand vara ett karaktärsmord på en nyskapande läkare och psykiater född 1856. Av en händelse får jag se en debattartikel i Psykologtidningens sjätte nummer 2022. Där riktar Billy Larsson återigen sin lansspets mot Sigmund Freud.
Själv är jag författare till ett stort antal böcker, teaterpjäser och filmmanuskript. Jag är inte disputerad i något akademiskt ämne, men för mitt författarskap belönad med ett dussin nationella och internationella priser. Därmed sagt att jag inte har någonting att försvara vad gäller Sigmund Freud, psykoanalys eller psykodynamiskt tänkande i allmänhet. Därmed är också sagt att jag förstår uppskatta Sigmund Freuds unika förmåga att göra sina fallbeskrivningar levande och i god bemärkelse litterära.
När Sigmund Freud år 1900 publicerar texten Drömtydning har bröderna Wright ännu inte gjort sin första uppstigning i en motordriven flygmaskin. Den första motordrivna flygturen ska gå av stapeln 1903 och bli knappat 300 meter lång. Bröderna Wright gjorde något som var livsfarligt och banbrytande. I sin cykelverkstad skapade de något som inte fanns förut. De var nydanare.
Sigmund Freud var också en nydanare. Att vara nydanande på psykiatrins område år 1900 var inte ofarligt. Att Sigmund Freud vågade sig på att utmana gängse tänkande kring tidens ”dårar, galningar och självmördare” tyder på att han hade ett och annat gemensamt med de flygande bröderna Wright. Sigmund Freud var en modig man. Genom sitt sätt att tänka utsatte han sig för stora risker. Han skulle kunna bli baktalad, utstött och förlora möjlighet att försörja sig.
Psykoanalys, som den bedrevs av Sigmund Freud efter diverse ofärdiga försök, består för analytikerns del av lyssnande och sparsmakat kommenterande. Patienten ligger på analytikerns soffa och uppmanas att nämna allt som dyker upp i tanken utan att självcensurera. Den associativa processen är central.
I början av 1900 – talet behandlas ”dårar, galningar och självmördare” generellt med stor brutalitet, avståndstagande, oförståelse och ibland inspärrning. Det kunde förekomma att ” dårarna” spändes fast i slänggungor och i timmar snurrades runt i syfte att de skulle ”återfå förståndet.” Kalla bad under lång tid var en annan teknik. Grymheten och den systematiserade oförståelsen var gängse och legitimerad av tidens ”vetenskap.”
I det sammanhanget börjar Sigmund Freud lyssna till människor som ur sina inre världar hämtar fram märkliga och plågsamma livsfragment. Och han försöker hjälpa dem. Han misslyckas naturligtvis ofta – inte ens Billy Larsson skulle ha undgått att då och då misslyckas i händelse han hittat på en helt ny behandlingsmetod. Att hjälpa på ett nyskapande sätt är svårt och den som söker nya vägar behöver fyra egenskaper. Sigmund Freud hade alla: skapande intelligens, mod, uthållighet och viljan att kritiskt granska sin metod och tänka nytt.
I dag finns ett stort antal psykoanalytiker som är verksamma över hela världen. Somliga av dem har kraftfullt bidragit till att utveckla och förnya den metod som Sigmund Freud gav en första och prövande form kring sekelskiftet 1900. Billy Larsson förefaller inställd på att genom karaktärsmord avveckla arvet efter Freud. Det är ett dåligt projekt. Vi står i början av den gigantiska klimatkatastrofen och otaliga barn och unga kommer att behöva träffa någon som kan fråga ”Vad vill du prata om?” Och därefter lyssna till raseriet, maktlösheten, uppgivenheten och det bottenlösa föraktet – delvis i enlighet med en metod som trevande och famlande utvecklades i Wien med början för mer än 120 år sedan. Alternativet till lyssnandet kommer i många fall att bli medicinering, med allt vad sådan kan innebära i det enskilda fallet.
Billy Larsson tycks, både i DN-intervjun och i debattartikeln, vara särskilt plågad av Sigmund Freuds försök att förstå sexualitetens roll i tillstånd av förvirring, missmod, frustration och förtvivlan. Freud var därvid på rätt spår och vågade hålla fast vid spåret som doftade starkt av kroppsvätskor. Wien kring åren 1900 var, med tidens språkbruk, ”ett horhus.” Om Billy Larsson därvidlag är en tvivlare kan han betrakta verk av Gustav Klimt, Egon Schiele och andra av Wiens konstnärer och han kan läsa tidens diktare och dramatiker, som Stefan Zweig och Arthur Schnitzler. Läkaren och dramatikern Schnitzler smädades av sin samtid i horhuset och kallades pornograf, en benämning som Sigmund Freud i allmänhet slapp.
Jag har, som sagts, inga intressen i psykoterapibranschen och behöver inte hävda den ena eller andra hållningen för att försvara mina försörjningsmöjligheter eller plats i den kollegiala hackordningen.
Men jag undrar över Billy Larsson uppenbara hat mot en man som vågade vara nydanande och öppen för att de ”sjuka” kunde ha något att berätta.
Samma år som Sigmund Freud föddes åtalades i Frankrike Gustave Flaubert för romanen ” Madame Bovary.” Året därpå åtalades i Paris Charles Baudelaire för sina dikter ”Les fleurs du mal”, ty dikterna ansågs såra ”god sed.” Under en stor del av Sigmund Freuds liv var det farligt att tänka och uttrycka tankar som inte var ”comme il faut” och acceptabla enligt borgerlighetens tankearter. Man kunde bli utstött och förlora alla möjligheter att leva och verka. Detta gällde särskilt för en judisk läkare som var verksam i det våldsamt antisemitiska Wien.
