Bli hjälpt med adhd, depression, sömnsvårigheter och stress. Eller bli bara smartare. Neurofeedback framställs som en mirakelkur men forskningen är delad.
Psykologtidningen har djupdykt i fenomenet, som börjat bli alltmer populärt i USA.
Texter: Adrianna Pavlica
Neurofeedback befinner sig i en vetenskaplig gråzon, menar experter. Samtidigt blir klinikerna som erbjuder metoden allt fler. Psykologtidningens reporter drog på sig hjälmen och fick veta hur hennes hjärna mår.
Den amerikanska flaggan vajar utanför fönstret när en hjälmliknande apparat trycks ner över mitt huvud, och jag hinner tänka att det är viktigt att inte tänka på något alls.
Jag befinner mig på psykologen Robert Reiners klinik på Upper East Side på Manhattan i New York. I receptionen pryds väggarna med gulnade tidningsurklipp på honom och VR-utrustning; Robert Reiner har alltid varit intresserad av att väva samman ny teknik med psykologi, och det är där neurofeedback kommer in i bilden.
Neurofeedback handlar i korthet om att med omedelbar feedback på hjärnvågor, lära hjärnan att reglera sig själv. När hjärnan gör »rätt« belönas den vid neurofeedback med ett ljud, en skarpare bild, ett blinkande ljus eller liknande. Denna feedback lär hjärnan att göra om det den just gjorde.
Det finns inga siffror på hur många som använder sig av neurofeedback, men i USA och i en stad som New York finns en stor mängd kliniker. Robert Reiner ser att patientmängden ökar.
– Attityden har förändrats de senaste fem-tio åren. Inte nog med att fler söker sig till mig, det är också fler inom vården som hänvisar patienter hit. Ta en hjärnskada till exempel, förr skulle man skriva ut medicin mot den, nu är det många som i stället rekommenderas neurofeedback. Metoden är numera mer allmänt erkänd både hos privatpersoner och vården, och det tror jag också hänger samman med att biverkningarna av vanliga läkemedel bekymrar allt fler, säger han.
I dag är det min tur att sätta mig i den bruna skinnfåtöljen med ryggen mot fönstret. Jag har fått tvätta håret med babyschampo kvällen innan, för att inga ingredienser i hårprodukter ska störa signalerna. Robert Reiner står bakom sitt skrivbord, som vid ett första ögonkast påminner om en daytraders; han omges av ett flertal skärmar i olika riktningar, på en av dem visar han upp hjärnavbilder med röda områden; det är en hjärna som han bedömer har adhd. Vid en så kallad brainmapping, som föregår själva neurofeedbacken, kartläggs hjärnan för att se eventuella neurologiska problemområden. Nu ska Robert Reiner ta reda på vad som döljer sig i min.
Många använder elektroder som fästs vid huvudet med hjälp av en gel, men Robert Reiner tillämpar en hjälmliknande apparat som han omilt drar på mitt huvud. Men signalerna är störda, konstaterar han; hjälmen behöver skruvas åt, och han gör detta med en slags plastskruvmejsel som gör att utrustningens sensorer tar sig förbi hårsvallet. Jag får klämmor på öronsnibbarna och elektroder klistras fast på handflatan. På sina skärmar kan Robert Reiner nu se min temperatur, puls och hjärnaktivitet.
Brainmapping hos Robert Rainer tar 20 minuter: 10 med ögonen stängda, 10 med ögonen öppna. På 19 olika kanaler ansamlas data från min hjärna, och det är av absolut vikt att jag slappnar av.
Robert Reiner instruerar mig att hålla ihop läpparna, men slappna av i käken och låta tungan flyta som i ett hav bakom framtänderna. Jag ska inte tänka på något alls, och får inte svara på något han säger, inte ens med ett hummande. Minuterna går, och Robert Reiner säger efter en stund att jag ska räkna ner från tusen, sju steg i taget. Strax efter att jag börjat är vi klara, och Robert Reiner nickar förnöjd: a healthy brain, som han uttrycker det, kanske lite tendenser till ångest men annars ser jag neurologiskt frisk ut. Jag drar en suck av lättnad.
Vanligtvis konstruerar Robert Reiner en neurofeedback utifrån brainmappingens resultat och ett frågeformulär där klienten fått gradera olika problemområden, såsom stress och ångest. Nu ska jag prova på neurofeedback, som vanligtvis är en längre session hos Robert Reiner. Jag gör det i omkring tio minuter. Jag ska få ett pipande ljud att hålla i sig och ett grönt ljus att blinka. Vad ska jag göra, undrar jag – absolut ingenting, säger Robert Reiner och jag försöker att tänka på ingenting alls; ibland piper det och blinkar, ibland inte. Sedan är det över.
Robert Reiner är noga med att understryka att ingen effekt kan fås av en session – neurofeedback är, liksom träning, något som behövs upprepade gånger. Jag är ändå djupt konfunderad. Hur fungerar det egentligen? Vad är neurofeedback?
För att förstå fenomenet måste man gå tillbaka till 1960-talet, då professorn Barry Sterman vid University of California i Los Angeles, utförde experiment på katter. Katterna kunde lära sig att öka hjärnvågorna vid en särskild frekvens, om de belönades med mat när frekvensen uppnåddes. I en senare studie upptäckte han att katter som blivit tränade på det här sättet fick färre anfall än andra katter när de utsattes för ångor från bränsle till Nasa-raketer. Neurofeedback började testas på personer med epilepsi, och på 1970-talet började försöken att göras med adhd – år 2022 framställs neurofeedback som den ultimata lösningen på allt från adhd och depressioner till stress och sömnsvårigheter – eller bara en allmän önskan att öka sin prestanda.
Enligt professor Anna Wexler vid Pennsylvania Medical Ethics & Health Policy utlovas alldeles för mycket. Hon studerar etiska aspekter av ny medicinsk teknik. Förra året publicerade hon en studie, Neuroenhancement for Sale: Assessing the Website Claims of Neurofeedback Providers in the USA, där hon gått igenom 371 neurofeedback-klinikers hemsidor. En fjärdedel av dem använde förstärkningsord som till exempel »mirakelkur« och bara 36 procent hade medicinsk eller psykologisk utbildning som motsvarar doktorsgrad. Omkring 90 procent av hemsidorna utlovade hjälp för adhd, ångest eller depression (eller samtliga). Lika många gjorde anspråk på att kunna förbättra kognitiva förmågor, såsom fokus och koncentration.
– Jag blev intresserad av det här eftersom neurofeedback får en del uppmärksamhet i media men befinner sig i en gråzon: det är inte helt och hållet kvacksalveri, men det är heller inte accepterat av main-stream-kliniker. Neurofeedback kan se väldigt vetenskapligt ut och sänder inte signaler om att vara alternativmedicin, som till exempel akupunktur. Det »känns« vetenskapligt men är faktiskt alternativmedicin, säger Anna Wexler.
Hon blev förvånad över fynden, att så många behandlare utlovade så mycket.
– När någon hävdar att de har en metod som hjälper mot allt, eller är 100 procent effektivt, och du ser en lång lista med tillstånd på hemsidan, det borde sätta igång din bullshit-detektor. Vi såg många sådana påståenden, och det finns ju inte evidens för det. Det finns vissa studier som backar upp det, men där metodologin är tveksam. Så hur ska konsumenten kunna veta vad som stämmer?
Långt ifrån alla som erbjuder neurofeedback är psykologer, något som Anna Wexler ser som problematiskt.
– Det handlar förstås om vad det är som behandlas, men handlar det till exempel om bipolär sjukdom så vill man ju att det ska vara en person som har kunskap och erfarenhet av det fältet. En av mina största farhågor efter studien är att alltför många som erbjuder neurofeedback saknar just kunskap och erfarenhet.
Ainat Rogel, utbildad i neurobiologi och psykoterapi, är ordförande för ISNR, International Society For Neuroregulation & Research, och har en klinik som erbjuder neurofeedback.
– Tänk på det som en orkester som övar inför ett framträdande. Några musiker gör misstag, de spelar fel ton eller tempo. Dirigenten ger positiv feedback till musikerna när de gör rätt, och musikerna lär sig från det och förbättras. En välfungerande hjärna är som en orkester med de olika delarna spelandes i harmoni, och neurofeedbacksystemet är dirigent.
Ett centralt ord som återkommer hos både behandlare och i forskning när det kommer till neurofeedback, är icke-invasiv.
– Neurofeedback är passivt, vilket innebär att vi bara lyssnar till hjärnan och systemet ger en belöning när avlyssningen visar att hjärnan gör »rätt«. Men som alla interventioner kan neurofeedback ha oönskade effekter. Det är ett ansvar som vi kliniker har, att hålla koll på dem. Jag följer upp med alla 24 timmar efter en session. Jag frågar om sömn, energi, beteende, känslor, uppmärksamhet. De flesta biverkningar är övergående och milda, till exempel trötthet, huvudvärk, sömnbesvär, uppmärksamhet eller humör, och löser sig när man upptäcker dem. Ibland behöver vi justera protokollet eller korta sessionstiden.
Ainat Rogel menar att biverkningar är en anledning till att det är viktigt att psykologer och kliniker övervakar processen. En annan är att neurofeedback kan slå fel.
– Till exempel kan personer med trauma ha snarlika symptom som personer med adhd, men neurologin bakom skiljer sig åt. Om du gör ett neurofeedback-protkoll för adhd kanske det inte fungerar för personer med trauma, utan snarare skapar biverkningar. Som patient vill man ha en ordentlig bedömning.
Det är inte heller bra att överdosera neurofeedback, och tro att mer är bättre – snarare finns det en mängd som är optimal.
– Självklart kan du göra för mycket: för långa sessioner eller för många. En av de saker som jag lärde mig i min forskning med barn med trauma, var att resultatet blev så mycket bättre när sessionerna var 6 minuter och inte 30. Dessutom minskades biverkningarna dramatiskt.
Ainat Rogel tycker också att det är viktigt att ha ett mål med neurofeedback.
– Det är inte som att gå till stranden, du behöver en anledning. Det finns två spår: antingen vill du förbättra din topprestation, eller så har du ett tillstånd som försämrar din funktionalitet.
Vad gäller det förstnämnda har neurofeedback blivit alltmer populärt.
– Du kommer inte att bli en spelare i NBA eller vinna en guldmedalj i OS bara för att du gör neurofeedback, men det kan hjälpa dig att bli bättre. Vd:ar gör det för att få bättre fokus eller ta bättre beslut, liksom personer från armén, piloter, musiker, dansare, alla kan ha nytta av det.
När det gäller diagnoser har mest forskning gjorts på adhd, exempelvis finns en studie som visar att neurofeedback är ett bra alternativ för barn med diagnosen.
– Men vissa diagnoser är mer komplexa och behöver därför individualiseras. Bipolaritet är ett sådant exempel. Jag hoppas verkligen att det kommer mer forskning för fler tillstånd, det är också viktigt att titta närmare på om neurofeedback hjälper vid hjärnskador som till exempel stroke.
Anledningen till att Ainat Rogel tycker att neurofeedback i längden är mycket bättre än mediciner är att neurofeedback ska förbättra hjärnans »baseline«, och stanna där, till skillnad från mediciner som hon menar bara tar bort symptomen utan att förbättra hjärnan. Hon är dock noga med att påpeka att neurofeedback inte är den enda lösningen, utan att det behöver kombineras med till exempel bra kost, sömn och träning.
Hon jämför det också med att ha en personlig tränare.
– Du behöver gå många gånger, men starta enkelt och med korta sessioner. Över tid blir sessionerna svårare och längre. Men efter tillräckligt många sessioner behöver du inte längre en PT.
Så varför är neurofeedback inget som gemene man ägnar sig åt, om det fungerar så bra? Enligt Ainat Rogel är anledningarna flera.
– För det första täcks det inte av hälsoförsäkringar här i USA vilket gör neurofeedback otillgängligt för de flesta som skulle behöva det. För det andra är våra forsknings- och marknadsföringsbudgetar en bråkdel av läkemedelsbolagens. Enligt mig finns det redan bra forskning kring neurofeedback, men det är lätt att kritisera våra studier som är gjorda på väldigt små antal, särskilt i jämförelse med studier för läkemedel. Så fort några försäkringar kommer att täcka kostnaderna, kommer de att inse att det också sparar dem pengar i det långa loppet, och det kommer att bli mer populärt. Neurofeedback har en hög success-rate när det görs ordentligt, och dessutom lyckas det där andra alternativ har gått bet. Det håller en lång tid och kräver generellt sätt betydligt färre sessioner än klassisk terapi. Neurofeedback kommer att bli väldigt populärt, inte minst med tanke på att allt fler bär på trauman av olika slag, säger Ainat Rogel.
Robert Thibault vid Stanford-universitetet har en doktorsgrad i neurovetenskap och har specialiserat sig på forskning om just neurofeedback. Han har ägnat åratal åt att göra en djupdykning i den forskning som finns på området.
– Det finns över tusen artiklar publicerade om neurofeedback och när jag tittade på det för några år sedan var bara elva av dem double-blind placebo-controlled experiment. I alla utom en av studierna förbättrades gruppen som fick falsk neurofeedback lika mycket som gruppen som fick riktig neurofeedback. Fördelarna med neurofeedback kommer ur placeboeffekt, säger han.
I USA har över sex miljoner barn diagnosticerats med adhd. Över 60 procent av dem medicineras. Neurofeedback finns inte med på myndigheten CDC:s lista över rekommenderade behandlingar.
I Sverige konstaterade myndigheten SBU (Statens beredning för medicinsk och social utvärdering) i en adhd-rapport år 2013 att »det finns otillräckligt vetenskapligt underlag för att bedöma om neurofeedback ger bättre effekt än endast sedvanlig vård på kärnsymtom«. I nuläget finns inga planer på någon närmare granskning av nerofeedback hos SBU.
Robert Thibault tycker att det är problematiskt att så många föräldrar till barn med adhd lockas till kliniker med neurofeedback i USA.
– Neurofeedback kan skada på det sättet att det fördröjer accepterad standardbehandling.
Han påpekar också att själva handlingen, att gå till kliniken, är en delförklaring till att en del upplever en förbättring.
– Många neurofeedback-företag gör falska påståenden. Om FDA (myndigheten Food and Drug Administration) hade tillräckligt med personal för att granska dessa organisationer, så föreställer jag mig att de skulle göra det.
Robert Thibault ser det som helt orealistiskt att neurofeedback skulle få ingå i hälsoförsäkringarna i USA och bli godkänt av FDA, eftersom det helt enkelt inte uppfyller standard.
– När jag började titta på neurofeedback som doktorand fick jag först ett gott intryck. Men, efter väldigt mycket research, upptäckte jag att slutsatserna av studier ofta inte matchar deras data.
När det kommer till brainmapping, som hos många kliniker föregår neurofeedbacken, suckar han.
– Du kan få en rejält annorlunda signal beroende på tjockleken på din hjärnbark och mängden vätskor i hjärnan. Nästan all litteratur på z-score brainmapping kommer från neurofeedback-kliniker eller personer som säljer neurofeedback-utrustning.
Själv känner jag mig precis som vanligt efter min neurofeedbacksession. Ainat Rogel frågar mig flera gånger om jag är säker på att jag inte kände något – en skiftning i humör eller mående till exempel, det »borde« jag ha gjort enligt henne. Robert Reiner, som utförde neurofeedbacken, säger å sin sida att effekterna av neurofeedback tar tid.
Att enbart en mindre andel av de som utför neurofeedback i USA är psykologer bekymrar Robert Reiner.
– Du kan försämra situationen för patienter om du inte vet vad du gör. Säg att någon har koncentrationsproblem, då måste du träna rätt hjärnvågor, annars kan det bli värre.
På frågan om varför fler människor inte använder sig av neurofeedback om det fungerar så bra svarar Robert Reiner med en motfråga.
– Varför mediterar inte fler? Vi vet att det är bra för människor. Det är en uppoffring. Säg att du har ett barn med adhd. Troligtvis ger du ditt barn medicin, för det är billigt och kräver ingenting. Dessutom är läkemedelsbolagen inte direkt förtjusta i oss som utför neurofeedback eftersom vi konkurrerar med dem. Men oavsett detta kommer neurofeedback att bli mer mainstream snart, när folk inser hur bra det är.
Men – fungerar det då verkligen?
– Det beror på hur duktig klinikern är, samt en rad andra faktorer. Om du till exempel har adhd är det inte tillräckligt att göra neurofeedback en gång i veckan, du behöver kanske göra det också hemma mellan sessionerna och vara motiverad att ta tag i andra förändringar i ditt liv. Den här teknologin fungerar verkligen, men det är som att gå med i ett gym. Om det fungerar beror ju på hur ofta och bra du gör det – skulle du fråga ägaren till ett vanligt gym om det fungerar?
Läs mer:
“Neurofeedback kortar terapitiden”
Företaget som lovar bättre hjärnhälsa med pannband
NEUROFEEDBACK
Neurofeedback är en typ av biofeedback och kallas ibland också EEG biofeedback. Det handlar i korthet om att med omedelbar feedback på hjärnvågor lära hjärnan att reglera sig själv. När hjärnan gör »rätt« belönas den vid neurofeedback med ett ljud, en skarpare bild, ett blinkande ljus eller liknande. Denna feedback lär hjärnan att göra om det den just gjorde. På det sättet kan man korrigera »avvikande« hjärnvågor, som man har sett förekommer vid exempelvis adhd. Neurofeedback har funnits länge, metoden går att spåra till Barry Stermans försök med katter på 1960-talet.
FORSKNING – 3 viktiga studier
Stefanie Enriquez-Geppert et al. (2019). Neurofeedback as a Treatment Intervention in ADHD: Current Evidence and Practice
Michael Schönenberg et al. (2017). Neurofeedback, sham neurofeedback, and cognitive-behavioural group therapy in adults with attention-deficit hyperactivity disorder: a triple-blind, randomised, controlled trial
Thibault, R. T. & Raz, A. (2017). The psychology of neurofeedback: Clinical intervention even if applied placebo.
