På Eskilstunas Bup-mottagning träffar Frida Feldin barn, unga och deras familjer.
– I slutet av mina nybesök säger jag att de får hojta på mig i väntrummet nästa gång de kommer, för jag ser väldigt dåligt.
Text: Maria Jernberg
Foto: Stefan Bladh
Frida Feldin ser tio procent på ena ögat och två procent på det andra. Det ena använder hon för att läsa och navigera sig. Med det andra uppfattar hon ljus, mörker och rörelse.
– I samtal ser jag patientens ansikte men jag har svårt att urskilja små variationer i mimik. Istället märker jag på deras tonfall och kroppsspråk, och så ställer jag förtydligande frågor.
Hur visuellt skulle du säga att psykologyrket är?
– Jag skulle säga att det är mer verbalt.
Det var också skälet till att hon som åttaåring fick idén till yrket.
– Mina föräldrar var tidigt öppna och ärliga med att jag inte kommer kunna jobba med vad som helst. Så fick jag höra om psykologer, att de pratar med människor och hjälper dem, och jag gillade ju att prata med folk. Över tid höll idén i sig och utvecklades till något jag siktade mot.
Frida har fått bra stöd under hela uppväxten – från skola, syncentral och familj. Hennes erfarenheter som synskadad upplever hon som en fördel i patientkontakterna.
– Jag kan sätta mig in i personers olikheter och svårigheter. Sen vet jag vikten av att få det stöd man behöver och att man kan lägga sin ribba var man vill.
Tack vare gedigen träning som fem- sex- och sju-åring kan hon läsa så pass liten text som tidningstext om hon håller tidningen mycket nära. Fast det är ansträngande. -Innan besök och testningar förbereder hon sig och läser noggrant på.
– Jag har svårt att se i testprotokollen och kan inte sitta och läsa i journaler eller utredningar medan jag har patienter i rummet.
Bup-mottagningen är hennes första arbetsplats sedan hon blev legitimerad 2019. Det var en nervös tid när hon skulle söka jobb.
– De flesta är nog nervösa då, men för mig var det en annan oro: kommer jag få en anställning och klara att jobba som psykolog; kan jag tänkas fixa alla arbetsuppgifter och om jag inte gör det, blir det ett bekymmer?
Hon övervägde att uppge sin synskada i sitt cv, funderade på om hon hade en skyldighet att göra så.
– Men det blev på intervjun jag berättade. Då bestämde vi att jag får prova mig fram och se vilka hjälpmedel jag behöver. Hittills behöver jag nästan ingenting.
Hon har heller inte stött på uppgifter hon inte kan utföra. Däremot gör arbetet henne trött.
– Jag måste fokusera mycket när jag skriver och läser och kan få väldigt ont i huvudet, men jag jobbar på ändå. Det går med pauser. Jag använder Pomodorotekniken – kör ett tag, sen går jag och tar en kaffe. På fritiden kan jag inte boka in mig på sjuttioelva fritidsaktiviteter, för jag har en heltidstjänst och efter arbetsdagen inte mycket ork kvar. Men jag gillar verkligen mitt jobb och har inga problem att ta det lugnt och ladda batterierna för att kunna vara effektiv där.
Skulle du önska att det fanns en annan förståelse och ett annat stöd?
– Jag är kluven. Det märks nog inte hur mycket jag måste kompensera och ta i. Samtidigt uppskattar jag att man inte ser mig som en person med en funktionsnedsättning. Jag ser ju mig själv som att »ja jag ser dåligt, jag har en synskada«, men det är inte min identitet på något sätt.
