SVT-serien Våra barns hemliga liv” rörde upp många känslor. Det tyckte Malin Bergström var positivt.
-Plötsligt fick jag vara med i Studio Ett och prata om frågor som jag tycker är jätteviktiga, säger hon.
Text: Anna Wahlgren
Hon har inget emot att sticka ut hakan i debatten däremot gillar hon inte att prata om sig själv. Redan i mejlväxlingen inför intervjun konstaterar Malin Bergström att hon är »nervös«.
– Det spelar ingen roll hur många människor jag föreläser för eller hur prominenta typer som sitter i publiken sådant har jag inga problem med det är ju mitt jobb. Men att prata om sig själv i media är obehagligt. Det senaste året har barnpsykologen Malin Bergström engagerat sig i två av de största debatterna som rört barn. Förra hösten hade SVT-serien Våra barns hemliga liv premiär. Serien skildrar hur förskolebarn hanterar olika situationer som att förlora en tävling eller bli utan mat. Tillsammans med kollegan Lars Klintwall Högberg kommenterar Malin Bergström barnens agerande ur ett psykologiskt perspektiv. Programmet möttes av kritik bland annat av andra forskare. Malin Bergström duckade inte för debatten under en tid syntes hon ständigt i tv radio och tidningar.
– Varför inte? Plötsligt fick jag vara med i Studio Ett och prata om frågor som jag tycker är jätteviktiga. Har människor någonsin varit så intresserade av barns integritet som under den här perioden? För mig var det mumma jag fick äntligen prata offentligt om frågor som jag jobbat med hela yrkeslivet. Att det brände till att folk blev superförbannade har jag inget problem med. Jag tror att det är därför jag gillar att forska. Inom forskningen kritiserar vi ständigt varandras arbete det är så det fungerar.
Våra barns hemliga liv är ett internationellt format som har visats i en rad olika länder och Malin kämpade med att sälja in det till SVT.
– Med programmet ville vi visa att man ska ha tillit till barn. Vuxna behöver inte lägga sig i och styra upp man kan lita på att barn vill väl att de klarar grejer att de kommer att göra allt de kan för att funka i olika sammanhang. Och det tycker jag att vi fick fram. Jag tror att serien gjorde en jättegrej för synen på barn.
Nyligen väckte Malin Bergström uppmärksamhet med sitt svar till signaturen »Rådvill« på Dagens Nyheters Insidan. »Rådvill« funderar över sin reaktion på en sexårings »bristande sociala förmåga« när hen plingar på dörren och vill leka med »Rådvills« barn. Malin Bergström är på den avvisade sexåringens sida och funderar hur det står till med »Rådvills« medkänsla.
– Det där var öppet mål för mig. Jag är verkligen bekymrad över det sättet att se på barn: »Min lilla viol allt gott åt dig älskling och fy för de andra barnen som är hemska busar.« Synen att betrakta en sexåring som socialt inkompetent och inte tycka att man har ett ansvar att hjälpa ett litet barn att utvecklas är helt förödande. Att bara ha sitt eget lilla barn i fokus … det är förfärligt. För mig är det här en folkhälsofråga och jag tycker att det är ett barnpsykologjobb att ta debatten.
Malin Bergström är en av Sveriges mest kända psykologer men hur det blev så vet hon inte riktigt. Hon har låtit lusten styra hon har inte haft någon riktig plan för livet. Hon växte upp i Solna och Åkersberga med en syster och två barnorienterade föräldrar. Hon läste filosofi och franska funderade på att bli skådespelare längtade ut i världen och ville jobba i utvecklingsländer.
– Att det till slut blev psykolog har rätt banala orsaker. När jag läste filosofi berättade en klasskompis att han skulle börja läsa psykologi. Det låter bra det tar jag också tänkte jag och kom in på en restplats i Umeå. Maken som sedan några år tillbaka är en ex-make träffade hon i tonåren när de båda jobbade som barnskådespelare. Paret fick tre barn redan när Malin gick psykologutbildningen, det första kom när hon var 25, sedan föddes ett nytt barn varje år och bebisarna fick följa med på föreläsningarna. Att bli klar med utbildningen var inget Malin prioriterade.
– Jag ville mycket hellre ha barn än att snabbt bli färdig. Jag tyckte inte alls att det kändes tidigt jag visste att jag ville ha en stor familj.
Familjen växte och flyttade ut till ett torp på landet utanför Uppsala. De skaffade massa djur och Malin och maken var under långa perioder föräldralediga ihop.
– Det var otroligt roliga år. Jag älskade det där livet. Det var rörigt med alla barnen men jag hade inga problem att plugga och jobba mitt i kaoset. Plötsligt kommer hon på sig själv:
– Gud vad vi pratar mycket om mig men det är väl vad vi ska göra i den här intervjun … Att det var just barn hon skulle jobba med som psykolog var självklart från början. – Barnperspektivet är allt. Jag tycker inte att det är så kul med vuxna jag är helt enkelt inte lika intresserad av dem. Jag hade älskat att jobba på förskola men nu blev det inte så. I stället jobbar jag på en nivå där man kan förändra och styra upp. Jag visste tidigt att jag ville forska men jag ville jobba ordentligt kliniskt först. När jag fått mitt sista barn var jag redo för forskarutbildningen. Malin Bergström går igång på folkhälsa hon vill bidra till att förbättra barnens vardag. Just nu bekymrar hon sig över mödravården.
– Bara det att det heter mödravården … Varför inte familjehälsan? Under pandemin har papporna inte fått något stöd alls det är väldigt sorgligt. Jag har jobbat med en studie som visar att risken för tidig förlossning ökar i princip i samma paritet om pappan har en depression under graviditeten som om mamman har det. Vi vet det här ändå gör vi inget åt det. Här vill jag se massa förändringar. Jag tycker till exempel att man ska ha enskilda föräldrasamtal alltså prata med båda föräldrarna var för sig inför att de ska bli föräldrar.
I många år svarade Malin Bergström på frågor i Vi Föräldrar och numera är hon en av Dagens Nyheters experter. Nästan dagligen hör journalister av sig som vill att hon ska uttala sig i olika ämnen.
– Intresset för barnpsykologi är stort. Nyligen ville alla prata om barnen som blev utkastade genom fönstret i Hässelby. Innan dess var det Einár. Och innan dess var det Squid game på skolgården. Det mediala har alltid varit en stor del av mitt jobb. Hon ångrar nästan aldrig ett uttalande men så är hon också noggrann med att hålla sig till forskningen.
– Jag jobbar med politiskt heta områden – kärnfamiljer skilsmässor pappagrupper … Det är jäkligt infekterat. Jag vill vara tydlig med vad vi vet och inte vet från forskningshåll och jag vill inte tycka så mycket. Samtidigt tycker jag om att röra mig i områden som är laddade det för samhället framåt. I samband med tv-serien blev hon kritiserad av den egna kåren men inte heller det bekymrar henne.
– Kåren … Jag har visserligen många kompisar som är psykologer men jag känner mig inte som en del av en grupp psykologer. I facebookgruppen är det mycket funderingar över hur »vi psykologer« ska tänka och hur vi ska förhålla oss till olika saker. Jag känner mig inte hemma i den där vi-känslan. Det finns en nedlåtande ton i det där som jag har svårt för. Det är lite »att tänka fritt är stort men att tänka rätt är större« över det hela. Då föredrar jag inställningen inom forskarvärlden på Karolinska att vi alla är vuxna människor som kan tänka själva.
Men det är forskningsprojektet Elvis där man studerat välbefinnandet hos barn i växelvist boende som är Malins hjärtebarn.
– Att barnen numera bor växelvist är en av de senaste årens största samhällsförändringar. Jag har varit med och bidragit till kunskapen om hur barn mår bra av att bo – tillsammans med många andra förstås – men det känns ändå stort. För ungefär tjugo år sedan tillsatte Socialstyrelsen en expertgrupp som hävdade att det var farligt med växelvist boende. När vi sen drog vi igång Elvisprojektet och så småningom släppte vår rapport – och nu låter det som att jag är väldigt självmedveten – så drog Socialstyrelsen tillbaka sin kunskapsöversikt.
Att få vara med i sådana skeden i samhällsutvecklingen är förstås roligt.
Och Malin Bergström lever som hon lär. Numera är hon själv skild och innan barnen blev tillräckligt stora för att flytta hemifrån hann familjen testa växelvist boende.
– Några år innan vi skilde oss hade jag börjat forska om skilsmässor. Vår forskargrupp består av tre personer: en som har barnbarn som bor växelvist, jag, som har haft barn som har bott växelvist och så en som är uppvuxen med växelvist boende – det tycker vi är lite roligt.
Mitt i lunchen vi gör intervjun på en restaurang kommer Malins yngsta barn den 20-åriga dottern in för att hämta en kasse.
– Aha det är du som är journalisten mamma berättade att hon skulle bli intervjuad. Lycka till med att försöka få ur henne något.
Malin ler, barnen vet hur hon fungerar. Inget av barnen bor hemma längre ett faktum som Malin tvingades bearbeta i flera år. Nu har hon börjat vänja sig.
– Jag är en sådan som tar ut mycket i förskott. Jag höll på och ältade i flera år. Vem är jag och vad gör jag när jag inte har massa barn omkring mig? Hur ska jag hantera tomrummet? När barnen väl flyttade hade jag redan katastrofhanterat. Dessutom fick jag ett barnbarn i samma veva som den yngsta lämnade hemmet. Barnbarnet betyder oändligt mycket för mig jag funderar till och med på att flytta till deras del av stan.
Hon har funderat mycket över hur hon vill vara som farmor och mormor.
– En sådan som jag skulle kunna vara skitjobbig. Som nybliven förälder är man ju jättekänslig för andras antydningar. Så jag vill absolut inte ha massa åsikter. Jag vill inte tycka något jag vill inte att mina barn och deras respektive ska känna sig bedömda. Jag älskar det här lilla barnet mer än något annat men det måste stanna vid det.
Barnpsykologen Malin är visserligen barnfokuserad men det är hela familjen hon har i åtanke när hon jobbar. När jag säger att hon ofta för barnens talan skruvar hon besvärat på sig.
– Jag har alltid känt ett jävla förakt mot gubbar som man fattar har sett en bild på barn i böcker som talar om för föräldrar hur de borde vara. När du säger att jag för barnets talan så vill jag protestera. I mitt jobb måste jag utgå från att föräldrarna gör så gott de kan. Det är så lätt att falla i fällan att kritisera föräldrar för samhällsutvecklingen, det är liksom alltid föräldrarna, och allra helst mamman, som borde ändra på sig. Den dagen jag blir en del av det där synsättet så vill jag byta jobb.
Det har nog aldrig funnits en föräldrageneration som har haft så mycket kunskap om barn konstaterar Malin Bergström. Men samma generation har också kunskap om allt som kan gå fel och allt mer press läggs på barnen.
– När jag jobbat i andra länder har jag noterat prestationshetsen runt barnen att man ska utnyttja den lilla receptiva hjärnan och trycka in ett extra språk och sådana saker. Så har vi inte hållit på i Sverige. Vi har haft en tillbakalutad mysig syn på barn. Det har varit gummistövlar och praktiska overaller och fri lek har varit mantrat. Men det där håller vi på att tappa. Nu är det engelska skolan och att nätverka som gäller. Och helst döpa barnen till något som är internationellt gångbart. Vi har haft ett gediget trygghetssystem i Sverige alla har kunnat lyckas på sitt sätt och de flesta har kunnat lunka vidare till högskolan på något litet vänster. Men plötsligt har samhället hårdnat. Alla får inte plats överallt och vi badar inte längre i subventioner. Då blir det mer fokus på min unge på bekostnad av solidariteten. Det är förstås en sorglig utveckling som verkligen borde oroa oss barnpsykologer.
Fakta/Malin Bergström
Ålder: 56 år.
Bor: I Stockholm.
Familj: Fyra barn mellan 20 och 31 år ett barnbarn.
Yrke: Barnpsykolog som forskar på barns hälsa vid Karolinska institutet. Programleder BVC-podden och svarar på läsarnas frågor i Dagens Nyheter.
Bakgrund: Har jobbat inom barnhälsovården och barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholms län med frågor som rör föräldraskap psykisk hälsa och utveckling hos barn. Har skrivit flera böcker däribland Lyhört föräldraskap.
3 x samhällsproblem för barn enligt Malin Bergström
1) Stora klassklyftor
Det är extremt stora skillnader i hur barn har det i dag. Det föds barn i Sverige som inte får lära sig svenska ordentligt. Tyvärr samlas inte de bästa resurserna runt de barn som vi som samhälle skulle behöva kompensera mest för.
2) Bristande föräldrastöd
Den medicinska vården runt blivande och nyblivna föräldrar riktas nästan uteslutande mot mamman. Jag brinner för ett jämlikt föräldrastöd som är för barnets bästa.
3) Psykiska hälsan ligger efter
Det är problematiskt att barnhälsovården fortfarande är så fokuserad på det somatiska. I dag borde den psykiska hälsan stå i centrum.
