Som psykolog och vittne är det inte självklart att vara öppen med sekretesskyddade uppgifter – trots att sekretessen har hävts. “Du måste få klart för dig vad uppgifterna ska användas till”, säger psykologen Moa Mannheimer.
Illustration: Linnea Blixt
När en psykolog kallas som vittne uppstår en rad dilemman, inte minst rörande sekretessen i förhållande till patienten. Att vara helt öppen med sekretesskyddade uppgifter, bara för att en målsägare har hävt sekretessen, är långt ifrån självklart, anser Moa Mannheimer.
– Psykologen måste ändå menpröva uppgifterna. Det är viktigt att ha en dialog med den som efterfrågar uppgifterna för att få klart för sig vad de ska användas till, vad som är förhörstemat. I vissa fall bör man maskera delar av journalanteckningarna som inte är relevanta.
Samma typ av professionalism som psykologen använder vid andra typer av bedömningar, exempelvis vid en neuropsykiatrisk utredning, bör användas i rollen som sakkunnig i rätten, menar Moa Mannheimer. Det handlar inte om att bara leverera det önskade till den part som anlitat psykologen.
Själv har Moa Mannheimer efter många års erfarenhet i rättsliga sammanhang lärt sig att vara mer noggrann med hur hon svarar på frågor och mer tydlig med vad hon kan och inte kan uttala sig om. Och hon har förstått att det hon säger hanteras mycket olika.
– Vissa domslut lägger ingen vikt alls vid det, det ser jag när jag begär ut domar vilket jag numera nästa alltid gör. Att se domarna har lärt mig förstå i vilket sammanhang det jag berättar om verkar i och är något jag rekommenderar alla psykologer som agerar sakkunniga att göra, säger hon.
Erfarenheten till trots är uppdrag som sakkunnig fortfarande en utmaning berättar Moa Mannheimer. Förväntningarna är höga och det är ett skarpt läge som inte ger en andra chans.
– Att befinna sig i rätten är att vara i ett väldigt speciellt sammanhang. Det du säger spelar en stor roll för alla inblandade och även om jag är rutinerad och inte särskilt blyg av mig så är det få sammanhang där jag är så nervös som i rätten.
Inom psykologkåren finns ett motstånd mot att ta på sig uppdrag som sakkunnig i rättsliga sammanhang, enligt Moa Mannheimer. Dels är det ett juridiskt svårt område att agera i, dels handlar det som regel om mycket känsliga ärenden.
– Under den tid då jag var chef på Bup uppstod ofta frågor kring sekretess som sakkunnig eller vittne och som även landstingsjurister hade svårt att svara på. De kan förvaltningsjuridik och inte nödvändigtvis den straffrättsliga processen så väl, säger hon.
I dag arbetar Moa Mannheimer med dödsfallsutredningar på Socialstyrelsen. Hon var tidigare chef på det nationella centrumet Barnafrid i Linköping och har även en bakgrund som chef inom Bup.
– Det händer att jag tackar nej till ett sakkunniguppdrag när jag upplever att jag inte har en expertis som kan bistå med något till rättssystemet, säger hon.
Problemet för rätten att hitta sakkunniga var något som Åklagarmyndigheten lyfte hos Barnafrid under den tid Moa Mannheimer arbetade där.
– Det saknas en formaliserad väg för det. Åklagare, ombud eller försvarsadvokater får ringa runt och försöka hitta en expert på området och det är ett ganska vanskligt system. Många psykologer känner att det inte ligger i ens uppdrag och det är ofta tidskrävande, säger Moa Mannheimer.
Det kan räcka med att man är en duktig kliniker för att kunna agera som sakkunnig, anser Moa Mannheimer. Men man måste vara tydlig med vad man kan och vilka ens begränsningar är.
– Nu när jag själv arbetar med frågor om dödligt våld kan det för min del handla om att presentera aktuell kunskap om till exempel psykisk sjukdom, eller kognitiva svårigheter vid begynnande demens och hur man ska förstå den utifrån att ta ansvar och förstå konsekvenser av ens handlingar. En duktig kliniker är som regel även ganska insatt i det aktuella forskningsläget, säger hon.
Bland de största svårigheterna som sakkunnig är att man inte äger processen, menar Moa Mannheimer. Det gör domstolen.
– Alla parter har rätt att höra dig vilket naturligtvis är bra, men allt du säger granskas utifrån alla aspekter och parterna kan använda det utifrån sina respektive syften. Du vet inte heller när i processen du kommer in, kanske dag ett, tre eller dag fem, och kanske någon part särskilt vill lyfta något som man själv inte styr över. Det kan kännas som om man vill få dig att säga något särskilt och själv vet du inte om det verkligen blir det bästa för de inblandade parterna, säger hon.
När sekretessen bryts
Vid brottmål är man är skyldig att vittna trots sekretess och frågeförbud (förbud att ställa frågor om uppgifter som skyddas av sekretess) om minimistraffet är ett års fängelse eller försök till brott där minimistraffet är två års fängelse, eller om brottet riktas mot någon under 18 år och brottet avser något av de brott som räknas upp i 3, 4 och 6 kap brottsbalken (brott mot liv och hälsa, brott mot frihet och frid samt sexualbrott).
Patienter förfogar över sin egen sekretess och som målsägare i en rättsprocess kan patienten häva sekretessen. Vid vårdnadstvister är det vårdnadshavarna som måste samtycka till att sekretessuppgifter om barnet hävs. I vissa fall förordnar domstolen en ensam interimistisk vårdnadshavare under processens gång och då räcker det med dennes samtycke.
