Psykologiprofessorn Michelle Lafrance pekar på sociala faktorer och diskriminering som förklaringar till könsskillnader vid depression.
Michelle Lafrance är professor i psykologi och forskare vid St. Thomas University i Fredericton i Kanada. Hon har skrivit flera böcker och forskningsrapporter om kvinnors depression.
– Naturligtvis är män och kvinnor biologiskt olika, men vad ska jag använda den kunskapen till? Att reducera oss till statiska variabler gör att vi missar målet. Fattigdom, våld och diskriminering är välkända prediktorer för kvinnors psykiska lidande och det är på det planet vi måste arbeta, säger hon.
Hennes ansats i forskningen om depression bland kvinnor är uttalat socialpolitisk och feministisk, och hon är kritisk till den medikalisering av kvinnors lidande som hon menar att diagnosmanualer som DSM bidrar till.
– Den stora faran med DSM är att den bygger på individuell patologi, att den pekar ut kvinnan och frågar »vad är det för fel på dig?«. Som kliniker måste du se på lidandet i en kontext och ha ett socialt kritiskt förhållningssätt. Vi vet till exempel att fattigdom utgör en av de starkaste prediktorerna för depression, säger hon.
Det bästa manualer som DSM kan användas till är för att hjälpa kvinnor att sätta ett namn på lidandet, att bekräfta det och kanske påvisa allvarlighetsgraden, menar Michelle Lafrance.
– Många kvinnor går alltför länge med sitt lidande utan att få hjälp, säger hon.
Könsskillnaderna vid depression, och tillståndet depression som sådant, borde bli en prioriterad fråga för forskningen, anser Michelle Lafrance. Även för psykologiforskningen. Depression svarar globalt sett redan för de största ohälsotalen och utvecklingen går åt fel håll.
– Det kräver vår uppmärksamhet. Det är en fråga för alla från epidemiologer, sociologer, socialarbetare, antropologer till genusforskare och psykologer.
Själv bedriver hon bland annat ett forskningsprojekt om depression bland vårdgivare av äldre.
– Vi vet att depression är omfattande i den här gruppen och det mesta av det här arbetet utförs av kvinnor. Mina målsättningar på sikt är att bidra till att förändra det system den här gruppen verkar i och på så sätt underlätta för den här gruppen, säger hon.
Psykologerna kan ta en ledande roll i ett större och långsiktigt förändringsarbete, tror Michelle Lafrance.
– Det är vi psykologer som i vårt kliniska arbete möter effekterna av social orättvisa. Vi måste arbeta såväl individuellt som på ett socialt och politiskt plan för att påverka de faktorer som leder till lidande, säger hon.
Just nu är möjligheterna större än på mycket länge, anser hon, och pekar på rörelser som #metoo och Black Lives Matter.
– Vi befinner oss i en riktigt intressant tid, i en social revolution där vi verkligen lyfter fram diskriminering och orättvisor. Allmänheten har vaknat upp för dessa frågor och det är en perfekt möjlighet för psykologer att ta ledningen och göra skillnad, säger Michelle Lafrance, och fortsätter:
– I stället för att leta efter vad som är fel hos kvinnor måste vi fråga oss vad som är fel i kvinnors liv.
Nätverk för kritisk psykologi
Michelle Lafrance är medgrundare av nätverket Critical Psychology Network – Canada. Nätverkets målsättning är att komma bort från många av de vedertagna synsätten kring psykologi och psykisk ohälsa, och fokusera mer på psykologins roll i ett socialt sammanhang och möjligheter att bidra till positiva sociala förändringar. Hon är även medlem i International Society of Critical Health.
Bland hennes böcker, som författare eller medförfattare, finns Women and Depression (Taylor and Francis, 2008) och Women Voicing Resistance (Taylor and Francis, 2014).
