När Håkan Järvå lämnade scientologerna var det som att hamna i en mörk skog.
I dag är han psykolog och hjälper andra att hitta vägen tillbaka.
–Jag har en vilja att gottgöra, säger han.
Text: Anna Wahlgren Bild: Lisa Thanner
Det är tidigt 1990-tal och Håkan Järvå har hastigt kallats till scientologikyrkans Europahögkvarter i Köpenhamn. Han förstår att det är allvar. Scientologer från hela Europa, som alla arbetar med samma sak som Håkan – inom Guardian’s Office, en avdelning inom rörelsen, är på väg till den danska huvudstaden. Håkan möts av människor i uniform, samtliga är missionärer från USA, och han inser omedelbart att det gäller att skärpa sig och göra som man blir tillsagd. Ena timmen tvingas han
sitta i kurslokalen och skriva ned brott som han påstås ha begått. Nästa timme kommenderas han att jobba hårt med renoveringsarbete. När arbetet inte längre räcker till ägnar han sig åt meningslösa sysslor – som att doppa papper i en hink med kallt vatten för att sedan krama ur vattnet. Med jämna mellanrum kallas han in till ett rum fyllt av missionärer och utsätts för förhör.
– Under hot och skrik pressas jag att erkänna brott som jag inte har begått. Missionärerna skriker och kastar stolar – allt för att skrämmas. Jag är ett lätt offer. Efter bara en timme tycker jag att de har rätt – jag är en usel människa. Med rätt metoder kan man snabbt bryta ned en människa.
Håkan och hans dåvarande hust-ru hade varit med i den religiösa sekten Scientologikyrkan i över ett decennium när de plötsligt tvingades bort. Det var inte frivilligt, paret trodde fortfarande på idéerna och fortsatte att vara rörelsen trogen i flera år. Men någon måste offras för all dålig uppmärksamhet som drabbat scientologerna.
– I samband med avregleringen av bankerna poppade det upp en massa låneinstitut. I princip var det bara att gå in och hämta pengar. Det här utnyttjade rörelsen och vi satte i system att låna pengar. Att vara med i scientologerna är dyrt och vi behövde pengar för att betala kyrkans kurser och terapi. Vi var ett gäng som gick i borgen för varandra. Vi intalade oss att när vi hade gått de där kurserna och fått terapin skulle vi få sådana superkrafter att lånen inte skulle vara något problem, men så blev det förstås inte. När vi skulle börja betala av lånen fanns inga pengar. Till slut inleddes en förundersökning av en åklagare. Det skrevs om det här i tidningarna och all dålig pr ledde till att rörelsen skickade missionärer från USA som skulle hantera krisen. Scientologerna behövde markera och det ledde till att min exfru blev utesluten, hon ansågs vara en av dem som varit drivande i lånekarusellen.
Plötsligt var Håkan och hans familj borta från den innersta kretsen. De började bygga upp ett nytt liv utanför rörelsen, med nya vänner och bekanta, människor som inte hade något med scientologerna att göra. Håkan började intressera sig för internet, som på den tiden var nytt. Han sökte information om scientologerna och hängde allt oftare på nätforumet alt.religion.scientology. Sakteliga började kritikernas argument gnaga i Håkan. Först utan att han lade märke till det. Vanligtvis brukade han avfärda all kritik och han hade byggt upp ett försvar för varje påstående. Men en dag – Håkan beskriver det som »en blixt från en klar himmel« – rasade försvaret. Han insåg att kritikerna hade rätt.
– När allt man trott på bara försvinner blir man som nyfödd. Det är nästan som att vakna upp ur en psykos. Jag befann mig i en stor, mörk skog utan någon som helst aning om var jag skulle ta vägen. Jag var tvungen att bygga upp mig själv på nytt och försöka se på världen med nya ögon. Jag hade en extrem ångest, dessutom skilde
jag mig i samma veva. Det var verkligen att slänga ut allt och att börja om. Det var en obehaglig period, det tog ett par år innan jag fick fast mark under fötterna igen.
Att han så småningom blev psykolog och författare med expertis inom radikala rörelser framstår som en logisk utveckling. Men det är inte så enkelt, menar Håkan.
– Jag har funderat mycket över varför jag blev psykolog. Kanske betalar jag av på någon slags skuld som jag känner? En vilja att gottgöra. När jag var med i scientologerna bidrog jag ju till att andra drogs in. Men framför allt tror jag att psykologyrket handlar om att jag vill förstå mig själv. Vad hände? Varför drogs jag in i scientologerna?
Dessutom kände han sig hemma i terapin. Scientologernas verksamhet går ut på att sälja den speciella terapiform som utvecklades av grundaren L. Ron Hubbard.
– Scientologerna påstår sig vara en kyrka, men har egentligen inget religiöst budskap. Det är terapin som är grunden i allt. Dels går man i egenterapi, dels lär man sig att bli terapeut. Alltihop är extremt dyrt. När jag slutade på 1990-talet kostade en terapitimme fem tusen kronor. Om man inte hade pengar kunde man börja jobba inom rörelsen och få terapin som en del i ersättningen. Och så är man fast. När jag lämnade scientologerna hade jag fyra miljoner kronor i skulder.
En stor riskfaktor för att gå med i en sekt är – åldern. En ung människa som vill frigöra sig från sin uppväxt och sina föräldrar, som vill stå på egna ben, men saknar erfarenhet av livet är ett tacksamt offer. Ännu en riskfaktor är att inte ha kontakt med ett socialt nätverk. Det kan vara så enkelt som att man reser på egen hand eller har flyttat till en ny stad. Dessutom ska man ha ett visst mått av otur och råka stöta på en rekryterare från en sekt eller extremiströrelse som är villig att utnyttja en ung persons sårbarhet. Håkan drar paralleller till både grooming och destruktiva relationer där ena parten blir misshandlad.
Själv passade han perfekt i mallen, han prickade av alla kriterier för att bli rekryterad. Det var tidigt 1980-tal och Håkan var i tjugoårsåldern. Han hade precis kommit tillbaka till Sverige efter en långresa i Nepal och han flyttade till Göteborg för att göra vapenfri tjänst. Han kände inte en kotte i staden.
– Scientologerna erbjöd en genväg till något spännande, men också till en utbildning. Jag var skittrött på skolan, jag hade gått ut med 2,3 i betyg. Jag har adhd, men det visste jag inte då. Jag fick diagnosen senare i livet. Jag har alltid haft svårt att koncentrera mig, har alltid velat vidare, aldrig kunnat avsluta, slarvat mig genom saker, ja, alla de där klassiska sakerna. Min diagnos bidrog naturligtvis också till att jag gick med. Skriva kontrakt på en miljard år? Varför inte? Att inte tänka igenom saker var kännetecknande för mig: »Det går la bra.« Adhd är ännu en riskfaktor för extremism, framför allt i våldsmiljöerna. De flesta grovt kriminella får ju en adhd-diagnos.
Den största myten om sekter är att det bara är en viss typ av människor som dras in. Det är en farlig föreställning, enligt Håkan.
– Det är svårt att begripa vidden av hela radikaliseringsprocessen. Hur man systematiskt formas att tänka på ett annat sätt. Många tror att det aldrig skulle kunna hända dem. De inbillar sig att det bara är svaga sökare, eller folk från en viss socioekonomisk klass, som går med i sekter och politiska extremist-rörelser. Men i princip
kan vem som helst, under rätt förutsättningar, radikaliseras.
Håkan har jobbat med alla slags avhoppare – många från de vanligaste kristna sekterna, men också med salafister, gängkriminella och nynazister. Alla sekter och radikaliserade rörelser liknar varandra, strukturerna är snarlika. Gemensam nämnare är det totalitära systemet där det är lätt att dras in, fastna och bli isolerad från omvärlden. Numera för dock Scientologerna en tynande tillvaro i Sverige, och IS-kalifatet har kollapsat. Vilka är det egentligen som radikaliseras i dag?
– Hotet från IS och de högerextrema är inte borta och många nya våldsbejakande grupper håller på att växa fram. Som till exempel Qanon- och incelrörelsen. Båda har våldskapital och pandemin har underlättat rekryteringen. I Sverige är unga killar som rekryteras till kriminella gäng ett stort problem.
Håkans hjärta klappar lite extra för unga som söker sig ur nynazistiska rörelser. De har ingen lätt väg tillbaka, de fördöms av ett helt samhälle.
– Jag brukar alltid uppmuntra avhoppare att vara öppna med sin bakgrund. Jag har själv aldrig hymlat med att jag varit med i en sekt. Men för nynazister är det svårt. Människor kan vara hur empatiska som helst, men så fort de hör talas om en högerextremist så ska det uteslutas och markeras. För den som är med i en sekt eller radikal politisk rörelse bekräftar ett avståndstagande bara idén om att utomstående är fienden. Man ska vara medveten om att när man tar avstånd från till exempel en nynazist så stänger man vägen tillbaka.
I dag bor Håkan på Orust, inte långt från Slussens pensionat som är en känd plats i musikerkretsar. Musiken är en viktig faktor till att han och hustrun bor på ön. Håkan spelar gitarr, han har bildat ett band med andra musiker på ön. De har givit ut ett par singlar, och ytterligare låtar är på väg. Han lever ett lugnt familjeliv och har god kontakt med de tre sönerna som i dag är 30, 32 och 36 år gamla. De två äldsta är födda i rörelsen, en av dem fick till och med hänga med Håkan när han jobbade i scientologernas högkvarter i Florida. Men ingen av sönerna har uttryckt bitterhet över att de hade med scientologerna att göra som barn.
– Deras räddning är att de var så små när vi lämnade. I dag tror jag att de tycker att det är en trygghet att ha oss här på Orust. Vi har ett jättestort hus och kan ta emot alla barnen samtidigt. Behöver de pengar kan vi hjälpa till. Att vara ung i dag är inte lätt, men hit är de alltid välkomna. En av sönerna hade nyligen problem och då slog han sig ner här i en månad. Det kändes skönt att få ta hand om honom. Att kunna erbjuda långa samtal och lugn och ro. Orust är ett slags retreat. Det känns bra för mig också, jag känner en viss skuld till mina barn över att jag var så upptagen av scientologin när de var små.
På frågan om han saknar något från tiden i scientologerna kommer svaret snabbt: nej. Däremot ångrar han inte det som varit. Om han stod vid samma vägskäl och vet det han vet i dag – gå med eller inte? – så skulle han trots allt gå med.
– I dag mår jag bra och lever ett liv som jag trivs med och där jag kan göra nytta. Jag hade inte varit här om jag inte hade gått den väg som jag har gjort. Och vem vet vad som hade hänt i stället? Om jag sluppit scientologerna kanske jag hade varit med om någon annan skit. Att ångra sig är bara ett sätt att försöka kontrollera livet, jag tänker inte i de banorna.
Fakta/Håkan Järvå
Ålder: 62 år.
Yrke: Legitimerad psykolog med fokus på radikalisering och sekterism.
Bakgrund: Var med i Scientologirörelsen i 15 år. Har skrivit flera böcker om sekter, däribland Sektsjuka och Påverkan och manipulation. Ingår i EU:s Radicalization Awareness Networks expertpool. Jobbar ideellt i Hjälpkällans kristeam.
Bor: I hus på Orust.
Familj: Fru och fem barn och deras familjer (tre egna söner och två bonusbarn).
Aktuell: Med boken Radikalisering. Vägar in och ut ur extremism och fundamentalism (Studentlitteratur).
Håkan Järvå om …
… att jobba som psykolog med avhoppare
Det är ett outforskat område, så det blir en del trial and error. Men när jag började sätta mig in i RFT och ACT öppnades nya möjligheter till konkret behandling, med verktyg som inte kräver att man själv har varit med i en sekt. De språkliga delarna är svårast att tackla. Avhoppare fastnar lätt i gamla idéer och har svårt att släppa påståenden som att de kommer att brinna i helvetet. ACT är en bra terapiform att ta itu med språkets grepp om människor.
… att lämna över till andra psykologer
Jag är ganska ensam i mitt arbete, jag kan inte ta hand om alla som kontaktar mig. Jag önskar att fler psykologer vill jobba med extremism. Här finns en stor arbetsmarknad. Det är en av målsättningarna med boken – att lämna över till kollegor. Min bok är en bra utgångspunkt. Framöver tror jag att min egen roll kommer att vara att utbilda och att förmedla kunskaper inom extremism, snarare än att jobba med enskilda klienter.
… att jobba med föräldrar till avhoppare
Föräldrautbildningar är ett av de effektivaste sätten att jobba med extremism. Ibland är det förstås föräldrarna som är problemet, men en stor grupp föräldrar till avhoppare kan göra skillnad för sitt barn. Det viktigaste är att föräldrarna inte skuldbelägger. Föräldrarna själva behöver dessutom ofta stöd. Att ha ett barn som är med i Nordiska motståndsrörelsen innebär ett stort stigma, föräldrarna till en nynazist har i princip ingen att prata med. Likaså är det känsligt att som muslim ha ett barn som ansluter sig till IS.
