Diagnosen adhd reducerar vad det är att vara och bli till som människa. De slutsatserna drar Mattias Nilsson Sjöberg i en avhandling i pedagogik.
Text: Maria Jernberg
Ledmotivet i avhandlingen ”Relationär pedagogik – för ett sannare liv” är att vi behöver leva annorlunda än vad vi gör idag om målet är att leva ett så sant och gott liv som möjligt. I fyra artiklar problematiseras adhd-diagnosen ur ett pedagogiskt-filosofiskt perspektiv. Från
olika infallsvinklar kritiseras det dominerande neuropsykiatriska paradigmet som utgår från att en grupp medborgare lider av en neurogenetisk avvikelse och bäst tas om hand genom medicinska och behavioristiska omvårdnadsmodeller.
– Diagnosen leder till en reduktion av vad det är att vara människa och av de pedagogiska relationer som formger oss. Jag vill föra fram den demokratiska vikten av att mer sant få namnge sig själv och att tillsammans genom dialog ges lika tillträde till att sätta världen i rörelse.
Mattias Nilsson Sjöberg säger att han inte är den första att utmana en neurobiologisk eller psykologisk reduktionism av mänskligt och ibland normbrytande beteende.
– Men i Sverige, vad jag har kunnat se, så är den här kritiken inte alls lika omfattande utan döljs effektivt av en dominerande neuropsykiatrisk diskurs som fått politiskt gehör. På förskollärarutbildningen exempelvis, är nu ett av examensmålen att kunna identifiera barn med NPS.
I en systematisk forskningsgenomgång påvisar han att diagnosen adhd inte är vad den utger sig för att vara, med slutsatsen att klassifikationen neuropsykiatrisk funktionsnedsättning behöver ifrågasättas och problematiseras.
– Diagnosen adhd bygger på en cirkellogik där ett i tid och rum avgränsat normbrytande eller problemskapande beteendekluster identifieras och förklaras genom diagnosen adhd, och där diagnosen adhd i sig förklaras genom det normativt identifierade beteendeklustret.
I avhandlingen används också diagnosen adhd för att påvisa en instrumentell pedagogik som i en allt högre takt genomsyrar institutioner världen över.
– Det handlar om ”quick fix” istället för att söka verkligt etiskt hållbara och inkluderande institutioner. Problemet är av etisk och politisk art, och därmed pedagogisk – hur kan vi på bästa sätt hantera mänsklig mångfald?
Mattias Nilsson Sjöberg formulerar ett pedagogiskt alternativ bortom den individuella diagnosen. Alternativet är en relationell öppenhet, där mötet är utforskande och jämlikt istället för instrumentellt och hierarkiskt.
