“Placera er på deras nivå, med både era ögon och ord, och prata om vad de går igenom”, skriver barnpsykologen Malin Bergström i sin essä om separationens konsekvenser, hämtad ur antologin “Vi måste börja med barnen”.
Småbarn gör något med oss. Det finns en dold förmåga i oss människor som lockas fram av små runda kinder. Vi pratar med ljus, pipig röst och använder intuitivt vårt ansikte så att barn kan läsa av det vi vill förmedla. Att själv ta hand om sitt barn är det bästa sättet att utveckla den förmågan. Då väcks vår känslomässiga inlevelse och vi smittas av barnets sårbarhet. Att få odla och dela det med en medförälder ger bekräftelse. Ett annat saligt ansikte som ser undret i den lilla ungen, en delad blick av stolthet när lillflickan lyckas klappa i händerna. Att ha gemensamt ansvar för barnets uppfostran och utveckling kan göra föräldraskapet så mycket lättare och roligare.
Men varje år är 50 000 svenska barn med om att deras föräldrar separerar. De flesta barn har föräldrar som hjälper dem genom skilsmässan, föräldrar som kommer överens och ordnar en ny trygg vardag. Men för vissa barn fortsätter familjens svårigheter efter separationen. Desperata pappor upplever sig diskriminerade som föräldrar på grund av sitt kön. Mammor som levt med våld och förtryck känner sig pressade av föreställningen att alla barn behöver båda sina föräldrar. Vårdnadstvister drabbar alltid barn. Och trots all vår kunskap brister barnperspektivet i många instanser.
Hur vi har det tillsammans i början spelar roll både för om vi ska komma att separera och för hur vi kan samarbeta, om skilsmässan blir ett faktum. För när barnets liv fortfarande är alldeles nytt är både barnet och föräldraskapet som skörast. Om tilliten mellan oss föräldrar får möjlighet att växa kan den hålla för mycket framöver. Utvecklas den inte kan den ligga och pyra som en hotande skogsbrand. För det är känsligt att bli kritiserad som förälder. Ett höjt ögonbryn räcker för att få oss att tvivla. Trots att vi har läst tjocka böcker om barns utveckling skruvar vi på oss och rodnar om någon fräser att barn väl måste lära sig att prata rent när vi säger »bäbä« i stället för »lamm«. För att vara lyhörd och följsam mot barnet behöver man bli bemött så själv. Men ibland hamnar vi i otakt som föräldrar.
Har vi en kritisk medförälder finns det risk att vi lägger band på det där fina som finns lagrat i oss. Om vår medförälder provoceras av vårt daltande, stänger ute oss från barnet eller tvärtom lämnar oss ensamma med ansvaret, blir vi bleka versioner av våra bästa jag. Det gemensamma ansvaret för vårt barns uppfostran och utveckling blir en boja.
Missförstå mig inte nu. Idealet är inte att vi som föräldrar är och gör precis lika. För barn är det tvärtom en fördel om föräldrar står för lite olika saker och stimulerar och utmanar på olika sätt. Men att vi stöttar och stärker varandra som föräldrar spelar stor roll. Både för oss själva och för barnet.
Under mina första år som barnpsykolog greps jag av hur sådan tillit mellan föräldrar kunde bestå trots otrohet, kaos och svek. Jag träffade föräldrar, mitt i en brinnande skilsmässa, som gemensamt försäkrade att de ville göra allt för att barnen inte skulle drabbas. Trots att mamman just flyttat ihop med pappans bästa kompis. Jag trodde inte mina öron, hur fixade de att vara vuxna i ett sånt läge? Men när vi nyligen intervjuade separerade småbarnsföräldrar beskrev många samma sak. Det var en ideologi från början, att båda ska vara lika viktiga, sa en pappa. Vi kanske inte kan bestämma att vi alltid ska vara grannar, sa en mamma, men vår ambition är att alltid bo nära varandra. Särskilt när han är äldre. Någon påpekade att det fortfarande bara var medföräldern som till fullo förstod storheten i barnets framsteg. En nyseparerad pappa ställde upp som ständig chaufför eftersom mamman inte hade bil. Föräldrarna samarbetade, såg till barnens bästa och satte sina egna behov och kränkta egon åt sidan. Men de berättade också hur lätt föräldraskapet blivit sedan de separerat. Hur skönt det var att slippa kritik och slitningar. Hur de njöt av att äntligen få vara sig själva fullt ut med barnen, utan att behöva ta hänsyn till någon annan vuxen. Samma sak konstaterade tv-profilen Fredrik Skavlan och journalisten Martin Wicklin i ett samtal i P1:s Söndagsintervju. Skilsmässan innebar tre svarta år, sa de. Men den bar också med sig något gott. Både Martin och Fredrik hade blivit så mycket bättre pappor efter separationen. De spekulerade i att män har en tendens att dra sig undan ansvar innan det blir skarpt läge. Men nu, på andra sidan mörkret, hade de kommit sina barn riktigt nära.
En skilsmässa kan alltså leda till något bra för en förälder. Men vad innebär den för barnen? För det enskilda barnet kan den förstås vara både himmel och helvete. För Fredriks och Martins respektive barn betydde den kanske en mer närvarande pappa. Men för barn generellt är skilsmässan förenad med en högre risk för att bli nedstämd, bråkig eller att få problem med skola eller kompisar. Att föräldrar flyttar isär kan vara en kris för någon som är liten och beroende. Den krisen kan fortsätta att spöka i barnet om det inte får hjälp genom den och chans att landa i en ny slags trygghet.
I många länder innebär en skilsmässa att barnet förlorar vardagskontakten med sin pappa. Kanske finns han där på Skype ibland, eller dyker upp på söndagarna för några guldkantade timmar. Men forskningen pekar på att barn behöver föräldrarna i sitt vardagsliv. Att veta vad kompisarna heter, hur det gick på träningen och att skicka med matsäck och galonbyxor är delar i ett föräldraskap som gynnar barn. Många svenska barn behåller i dag ett sånt engagemang från sina pappor efter skilsmässan. Men att barn bor växelvis lika mycket hos båda föräldrarna har inte alltid setts med blida ögon. I Sverige menade experterna i början av 2000-talet att växelvis boende skapar en rotlös generation som aldrig känner sig hemma någonstans. I vårt grannland Finland varnar deras mest välkände barnpsykiatriker Jari Sinkkonen fortfarande för samma sak.
Men forskningen utmanar sådana antaganden. Jag och mina forskarkollegor sammanställde i en rapport resultaten från tio svenska studier av barn i växelvis boende. Vi kunde konstatera att ingen av studierna visade att barns hälsa skulle vara sämre i växelvis boende än i boende med enbart en förälder från fyra års ålder. Sedan dess har vi också genomfört en studie med tre- till femåriga barn som visade samma sak.
Hur barn i allmänhet mår i växelvis boende säger dock inget om vad som passar ett enskilt barn. Barn är lika olika som vi vuxna och reagerar på och trivs med olika saker. Men generellt verkar det viktigt för barn att få ha ett vardagsliv med sina föräldrar. Det verkar också viktigt att deras föräldrar respekterar varandra. Och att vi har ett samhälle som träder in och stöttar när föräldrarna själva inte orkar eller förmår komma överens.
Enligt lagen ska alla beslut om hur barn ska bo och umgås med sina föräldrar utgå från barnets bästa. Barn ska skyddas från att behandlas illa och har rätt att vara nära och tas om hand av båda sina föräldrar. Det låter självklart. Men i praktiken kan det bli väldigt rörigt.
En desperat mamma ringer mig. Hon behöver hjälp, en psykolog måste tala hennes exman till rätta. Deras bebis är sex månader och ammar dag som natt, on demand kallar hon det. Redan under graviditeten knakade relationen mellan henne och den blivande pappan och strax efter förlossningen fick hon nog och gjorde slut. Nu bor han på andra sidan stan och har knappt träffat bebisen. Men pappan ger sig inte utan kräver att få ta hand om sitt barn. Och plötsligt har mamman insett att hälften av föräldraledigheten faktiskt är hans. Pappan säger blankt nej till att skriva över så mycket som en halvtimme av den till henne, utan vill att barnets nästa halvår ska tillbringas på andra sidan stan med honom. Nu är det mammans tur att träffa barnet nån enstaka timme i veckan. Rättvisa ska skipas.
Några dagar senare deltar jag i ett seminarium som föreningen Mansforum ordnar i Oslo. Publiken har börjat längta efter kaffe men kön till mikrofonen är lång. En rad olyckliga pappor beskriver sina tragedier: inte träffat mina barn på fyra år, inte på sjutton år, tio vårdnadstvister, anklagelser om psykopati, sexuella övergrepp. De hukar under anklagelser och utredningar av socialtjänsten. Deras föräldraskap har reducerats till månatliga inbetalningar av underhåll och en evig kamp för någon enstaka timme med barnen. En pappa fattar sig kort och hans röst ekar av gammal sorg. Ibland finns det inget slut, säger han, det är fyrtio år sedan jag såg mina barn.
Det är lätt att känna med föräldrarna. Mamman som är panikslagen inför att mista sin bebis, pappan som inte fått vara förälder. Man måste ta ett djupt andetag för att istället vända blicken mot barnen. De som far mest illa i det här tumultet. Den lille portugisiska pojken som hann bli fyra år innan hans pappa fick myndigheterna att begripa att en psykossjuk mamma är olämplig som vårdnadshavare. För den pojken var det för sent. Vanvården hade skadat hans hjärna ohjälpligt. Men han skrattar när han badar i poolen i deras lilla trädgård och trivs bra i sin specialskola. Hur det ska gå för den ammande lilla bebisen som står inför att flytta till andra sidan stan vet vi fortfarande inte. Kanske förlorar hen sin pappa om mamman fortsätter att stänga honom ute. Är det i så fall värre än att förlora sin amning on demand?
Vuxna kan ändå hävda sin rätt i kniviga situationer; söka samarbetssamtal eller gå till domstol. Men när jag får brev från ett barn som behöver hjälp vet jag knappt vad jag ska svara. Barnet skriver att hen vill slippa bo hos sin pappa varannan vecka. Pappan är argsint och orkar inte laga mat. Han klagar på barnets utseende, men barnet är ändå mest bekymrat för sitt småsyskon. Vem kan hjälpa mig att slippa bo hos pappa? frågar hen. Ja, vem? tänker jag som borde veta. Finns det en domstol som barn själva kan vända sig till? Kan Bris bestämma att barn ska bli lyssnade på? Får barn över huvud taget bestämma över sina liv? Innan jag svarar googlar jag runt. På hemsidan till socialtjänsten i Stockholm finns en länk för barn med information om rättigheter och kontaktuppgifter. Men den vänder sig bara till barn som utsatts för brott. Och att slarva med matlagningen är inte brottsligt.
I mitt svar skriver jag förstås om den fina barnkonventionen. Men när jag ska tala om vart barnet ska vända sig inser jag att hen behöver ha med sig en vuxen. För barn finns annars bara stöd och inte verkligt inflytande.
Jag skriver till barnet om barnkonventionen men nämner inte en artikel jag just läst om barns delaktighet i umgängestvister. Enligt författaren varierar nämligen synen på barns vilja beroende på vad barnet vill. Barn som brevskrivaren (som inte vill vara med en förälder) riskerar att uppfattas som påverkade av den förälder som de vill vara med. När barn i stället vill vara med någon tenderar det däremot att betraktas som en verklig vilja av familjerätt och domstol.Jag skriver inte om det till 
barnet, men jag går igång. Jag vill inte vara som andra vuxna. Jag vill vara en som respekterar barn. Sen läser jag en artikel till som kvaddar den självbilden. Anna Forssell har skrivit om barns relationer till sina våldsamma pappor. Barnen berättar hur papporna sitter framför skärmen och gapar på dem att komma med mat, diska eller ta hand om sina småsyskon. En del av de här berättelserna beskriver ett inte helt fullgott föräldraskap, skriver Anna, och de här barnen, som sett sin mamma få stryk eller som själva har misshandlats, får antas behöva ett föräldraskap som är lite extra omsorgsfullt. En del av de intervjuade barnen vill dock fortsätta bo med sina pappor. De känner ansvar. Kanske slutar pappan äta om inte barnet kommer dit och lagar mat? De oroar sig att han ska somna med en tänd cigarett och bränna ner lägenheten. Du är värd bättre, vill jag säga. Satsa på skolan och kompisarna, glöm den där gamla alkoholisten. Han är vuxen och du är ett barn! Barnen har sagt vad de vill men jag känner att jag vet bättre. Plötsligt vill jag använda härskartekniker och prata om barns begränsade erfarenhet och behov av skydd. Med ens är jag lite mer ödmjuk inför familjerättssocionomernas och domarnas dilemman.
Har aldrig frågat någon vuxen, men tycker om att vara i stallet, svarar en flicka på frågan om vilka vuxna hon fått stöd av efter föräldrarnas skilsmässa. Orden hänger kvar i mig, hur ensamt det verkar. Att bli tröstad av en häst när familjen rämnar. Ändå talar mycket för den här flickan. Hon har inte sökt sig till nåt stökigt gäng av dåliga förebilder. Sitter inte på Plattan och riskerar att få värsta sortens sexdebut. Kanske är det för att hon ändå är resursstark som hon berör mig så. Det är tyst runt barn på många håll i samhället. Varken ridläraren, fröken, kompisarnas föräldrar eller hennes egna vuxna pratade med henne om skilsmässan. Varför blir det så tyst?
Kanske för att vi tänker att barn- och ungdomspsykiatrin, skolkuratorerna och familjerätten pratar med barnen? Det måste vi i så fall sluta tro. När barn har det jobbigt behöver de oss som finns nära, i deras vardag. Vi som kan pyssla om dem, skjutsa dem och ge dem en kram. Och framför allt är det vi som kan ge dem hopp om att livet ordnar sig igen. Tala om att man kommer ut på andra sidan krisen och blir glad igen. Att livet funkar så; har både toppar och dalar, gråt och skratt. När barn är riktigt hängiga kan vi lova dem att vi vuxna kommer att se till att det blir bra igen. Eftersom vi har livserfarenhet och resurser.
Som barnpsykolog beskriver jag ofta för föräldrar varför de måste prata med sina barn om skilsmässor och annat svårt som barnen går igenom. Att vi människor behöver få ihop våra livshistorier. Att vi behöver förstå hur allt hänger samman – det som var, det som är och det som kommer sedan. Men världen kryllar av föräldrar som inte kan, vågar eller orkar. Det är ju därför vi har våra välfärdssystem.
Därför ber jag alla er som arbetar med barn, oavsett profession, tidsbrist och ovana, om att prata med de här 50 000 barnen och ge dem hopp. I domstolen, familjerätten, skolan, förskolan, BVC och idrottsrörelsen. Var konkreta och inkännande. Placera er på deras nivå, med både era ögon och ord, och prata om vad de går igenom. Lyssna på vad de har att säga och visa att ni förstår. För livet kan vara en öken när man är liten och familjen briserar. Men familjer finns kvar, där borta på andra sidan. Livet kan gnistra och glittra igen. Och vet ni inte vad ni ska säga kan ni alltid bara lyssna. Eller citera Håkan Hellström: »Jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än.
Malin Bergström, barnpsykolog och författare
Essän är hämtad från antologin Vi måste börja med barnen, Ordfront förlag, redaktör Ylva Mårtens.
