Bo Heljskov Elvén säger att han får 1 500 nya följare varje gång lågaffektivt bemötande hamnar i hetluften.
Men efter det senaste blåsvädret väljer han att ta ett steg tillbaka.
– Kollegor världen över får ta över, jag är inte trovärdig i vissa kretsar just nu.
Text: Anna Wahlgren
Bo Hejlskov Elvén är 190 centimeter lång och bär hatt. Han syns när han gör entré på restaurangen. Hatten har blivit hans signum.
– Pappa bar alltid hatt, så småningom fick jag överta den. Numera har jag massor av olika hattar. Hatt passar mig – jag har ju inget hår, dessutom är jag ljus i hyn och tål inte solen särskilt bra.
Vi ses en fredagskväll. Bo väljer vegetariskt från menyn. Han har gikt och mår inte bra av rött kött. Han har jobbat i Stockholm i några dagar och ska så småningom ta sista flyget hem till Skåne. Det har varit en lång vecka, men det är som det ska, menar Bo.
– Jag kan jobba hur mycket som helst. I min släkt jobbar man ihjäl sig, så är det bara. Ingen på mammas sida har blivit över 60. Det är bara jobba, jobba, jobba som gäller. Jag har haft 60-70-timmarsveckor i många år nu. Jag skriver jättefort, en bok blir klar på en vecka. Jag grunnar på struktur i förväg, sen skriver jag, läser igenom texten en gång och skickar till förlaget.
Bo Hejlskov Elvén är både Sveriges och Danmarks främsta företrädare för lågaffektivt bemötande, som egentligen både är ett förhållningssätt och en metod för hantering av problemskapande beteende, utvecklad i Sverige och Storbritannien. Arbetssättet används på skolor, i förskolor, på LSS-boenden, på HVB-hem, i psykiatriska verksamheter och på äldreboenden över hela landet.
När vi ses har Bo nyligen medverkat i »Malou efter tio« där ett bråk bröt ut mellan honom och läraren, debattören och numera Liberalernas skolpolitiska expert Isak Skogstad. »Jag blev skärrad, nästan rädd för honom«, sa Isak senare i Expressen. Bo, å sin sida, menar att Isak Skogstad ägnar sig åt personangrepp.
– Han har sysslat med rena personattacker mot mig. Det är ett drev som inte har något med mig att göra. Jag har bara hamnat i skottgluggen för hans politiska ambitioner. Det är bra att Skogstad har blivit politiker, för det är ju vad han alltid har varit. Han för fram politiska åsikter som inte har något med kunskap att göra.
För tjugo år sedan gjorde en nyutexaminerad Bo neuropsykologiska utredningar för Bup i Lund. Redan då började han intressera sig för lågaffektivt bemötande. Sedan dess har han arbetat med att utveckla och förfina metoden.
– Inom LSS har jag aldrig mött något motstånd, där säger lagens skrivning att man ska jobba enligt metoder som lågaffektivt bemötande. Jag har arbetat med särskolan och resursskolan och där har det också gått lätt, personalen är ju van att jobba med barn med svårigheter. Och så skrev jag en bok som riktar sig till den vanliga skolan och som har sålt så in i Norden – över 60 000 exemplar. Inget har egentligen varit ett problem förrän Skogstad kom in i bilden.
Med lite distans – hur tänker du runt den där tv-intervjun?
– Jag har fått en ursäkt av producenten för att de inte meddelade mig att det skulle vara en debatt. Jag trodde att det var en intervju, med bara mig, där jag skulle förklara lågaffektivt bemötande. Först när jag står i studion förstår jag att det är en debatt och då var det för sent att dra sig ur. Jag upplever att Malou frågar Isak Skogstad och ifrågasätter mig. Politikern får snacka, men forskaren blir ifrågasatt. Det blir väldigt märkligt.
Jag undrar om Bo själv hade kunnat hantera situationen annorlunda och för en stund hejdar han sig i sitt snabba ordflöde. På varje fråga kommer annars ett långt svar, på svenska med tydlig dansk brytning. Efter att ha tänkt en stund säger han:
– Jag skulle inte ha varit i den situationen. Jag deltar aldrig i den typen av debatter. För det ska man förstå – jag jobbar med det här för att säkra att barn inte utsätts för övergrepp. Det är det som driver mig. Därför kunde jag inte stå i tv-studion och vara lågaffektiv. Då skulle jag ha svikit barnen. Så jag var mer aktiv än vad jag brukar vara. Men det var rena dumheterna som kom ur munnen på Isak Skogstad, jag kunde inte vara tyst. Efteråt sa jag till honom att det inte var en likvärdig debatt – han är en politiker som uttrycker åsikter, jag är en fackperson som lutar mig mot kunskap. Det där har han vevat så in i Norden. Han har påstått att jag skulle ha varit ordentligt arg på honom, men det stämmer ju inte.
Bo rycker på axlarna. Nej, han ligger inte sömnlös på grund av de senaste månadernas uppmärksamhet. Debatten blottar en spricka som går tillbaka ända till Aristoteles och Platon, menar han.
– Platon var den hårda, han tyckte att barnen skulle tämjas, medan Aristoteles menade att barnen var ofärdiga och måste ha stöd för att utvecklas. Tämja kontra stöd alltså. I varje personalrum på skolorna finns än i dag ett auktoritärt och ett humanistiskt läger. Det är precis den dikotomin som min avhandling handlar om.
Han känner sig inte ens särskilt missförstådd. Det enda som egentligen intresserar honom är vad metoden har för effekt för människor med särskilda behov. Dessutom tycker han att han på sätt och vis har gynnats av debatten.
– En dansk kollega var deppig för att hon tyckte att samhällsutvecklingen gick åt fel håll. Hennes ambition var ju att rädda världen. Men jag menar att vi räddar världen varje dag om bara en enda person med särskilda behov har haft en bra dag. Jag har debatterat med auktoritära krafter i tjugo år. Jag brukar tänka att de är amatörer på området. De jobbar inte med det här. Bland de som jobbar med barn och unga med särskild problematik har jag stort stöd. Och det ska sägas: på ett plan gynnar en sådan här debatt mig. Varje gång en debatt blossar upp så får jag 1 500 nya följare. Debatten gynnar definitivt inte samhällsdebatten, men den gynnar mig personligen. På Facebook har jag nu 30 000 följare.
Bo lever och andas lågaffektivt bemötande. Ibland är det svårt att hänga med om han pratar om metoden eller om sig själv. Han har föreläst om lågaffektivt bemötande över hela världen, men det är bara i Kanada som han har stött på ett motstånd som ens kan jämföras med den senaste tidens svenska debatt.
Lågaffektivt bemötande i olika tappningar är standard inom LSS i Sverige, Danmark, stora delar av Sydamerika, i Irland samt specifikt på autismfältet i en mängd länder, som Tyskland, Danmark och Storbritannien.
Men inom skolan finns det nog inget land där lågaffektivt bemötande är standard, enligt Bo Hejlskov.
Också svenska psykologer har ifrågasatt metoden som de hävdar saknar vetenskapligt stöd.
– Det ju enligt deras vetenskapsdefinition. Inom inlärningspsykologin finns traditionen att göra rct-studier av behandlingseffekt. Jag är neuropsykolog och vi bygger våra insatser på studier av hur människan fungerar, studier som är betydligt mer omfattande än kbt-studierna. Det existerar inte en enda konflikthanteringsmetod som är evidensbaserad. Du kan inte få tillstånd att göra den typen av studier, för du kan inte låta människor i en kontrollgrupp genomgå en dålig metod.
Bo hänvisar i stället till all negativ evidens – däribland affektsmitta och att våld eskalerar vid våld – som finns runt lågaffektivt bemötande. Dessutom görs implementeringsstudier för att undersöka implementeringsnivån.
– Men det kommer aldrig att accepteras som evidens av vissa kbt-psykologer. Man måste förstå att jag utgår från det grundläggande, etiska barnrättsperspektivet. Jag har ingen nytta av kbt:arnas tänkande, för jag har ett helt annat tänkande. Jag har ingen nytta av TBA som förklaringsmodell, för jag har lika bra förklaringsmodeller inom neuropsykologin. Därför blir jag irriterad när vissa psykologer lägger sig i debatten. Det blir som att de legitimerar Skogstads gäng och det tycker jag är olyckligt. Kritikerna inom kåren har inte problem med lågaffektivt bemötande i sig, utan de har skjutit in sig på evidensbegreppet. Men det här är ingen ny debatt, vi har debatterat det här i Facebookgrupper i tio år, suckar Bo.
Bo är född och uppvuxen på Jylland i Danmark. När han var 21 flyttade han och dåvarande hustrun till Sverige. Bo spelade i ett band och han ville komma närmare de svenska bandmedlemmarna. I sju år jobbade han i fabriken på Electrolux i Mariestad. Sen fick han problem med hörseln och balansen. Han hade fått Ménières sjukdom, som påminner om migrän-relaterad yrsel.
– Jag har väldigt dålig balans, värst är det i mörker. Jag skulle aldrig kunna cykla, och jag får inte köra motorcykel eller använda motorsåg. Numera får jag köra bil, men under tio år fick jag inte det heller. Under de där åren på fabriken var det som värst. Jag kunde inte längre hantera tunga maskiner.
Det var så Bo hamnade på psykologprogrammet i Lund. Han letade efter ett stillsamt yrke där man ändå inte behöver tillbringa dagarna framför en tjock, blinkande bildskärm – det klarar inte hans balanssinne. Han hade högsta betyg från gymnasiet och kunde bli vad han ville. Varför inte psykolog?
– Jag är visserligen arbetarklass. Jag är den enda i släkten Hejlskov som har läst på universitet. Min morfars farfar var lärare och den mannen var djävulen själv. Han slog både sina barn och sina elever och sen dess har alla i vår släkt hatat skolan. Alla hoppar av efter sjuan – ett faktum som jag direkt kopplar ihop med den mannen.
Bo och hustrun har sex barn. Inga gemensamma, han har två, hon har fyra. Men båda fick barn tidigt, och det äldsta bonusbarnet är bara 13 år yngre än Bo själv.
– Han är dessutom psykolog och jobbar i företaget. De flesta av våra barn bor nära oss och vi träffas ofta. Vi vill gärna samla alla på middag åtminstone en gång i månaden. Men det är svårt. Om man räknar in alla barn, barnbarn och svärbarn så blir vi 24 personer.
Mest kontakt har Bo med Sophie, den äldsta dottern som har sär-skilda behov. Hon har haft problem med psykossjukdom
och är numera förtidspensionär. Hon har haft dansk pension sedan hon var 19 år. Men att hon skulle vara förklaringen till hans engagemang för barn med diagnoser köper han inte. Det är för enkelt. Han menar att han alltid har varit intresserad av mänskliga rättigheter. Och människor med särskilda behov riskerar att förlora sina rättigheter.
Det är alltså ingen högoddsare att han jublar åt att Barnkonventionen implementeras i svensk lagstiftning vid årsskiftet.
– Det är fest hemma hos oss, det här är något vi firar. Jag tror att den uppskruvade debatten som har varit hänger ihop med Barnkonventionen. Det auktoritära lägret känner sig hotat. När Barnkonventionen blir lag kan man inte längre säga att man har rätt att släpa ut barn från klassrummet.
I släkten Hejlskov har hälften särskilda behov. Det är framför allt mycket adhd, autism och schizofreni. Pappan hade tunga depres-sioner och mamman hade vad man kallade »problem med nerverna«.
– Tack vare min bakgrund känner jag ett släktskap med folk som har diagnoser. Jag har haft många patienter med autism och de brukar säga att jag är den enda psykolog som de har träffat som förstår hur de har det. Jag har förstås en del av de här genetiska dragen. Empati är ju inte bara en förmåga, utan det handlar också om vilka vi är. Att ha en upplevelse om hur världen upplevs. I det fält jag jobbar – med människor med funktionsnedsättningar – så är mina gener en tillgång. Jag är däremot inte så bra på vanliga människor. Jag skulle aldrig orka sitta på en vårdcentral och hålla på med terapi. Det skulle bli tråkigt. Om någon känner sig lite deprimerad skulle jag säga: »Ryck upp dig«. Jag har inte en empatisk förmåga till normalfältet, tror jag.
Fakta:
Bo Hejlskov Elvén
Ålder: 53 år.
Bor: Hus i Lomma.
Familj: Hustru, som är barnmorska, och sex vuxna barn, varav fyra bonusbarn.
Yrke: Legitimerad psykolog, föreläsare, författare och handledare.
Utbildning: Cand. psych. från Köpenhamns universitet. Är doktorand vid Department of Health, Education and Life Sciences (HELS) vid Birminghams universitet.
Aktuell: I debatten om lågaffektivt bemötande.
Bo Hejlskov Elvén om den senaste tidens debatt
- Ta ett steg tillbaka
Nu är det mycket personangrepp mot mig och därmed måste jag träda tillbaka ett tag. Kollegor världen över får ta över,
jag är inte trovärdig i vissa kretsar just nu.
- Städa sociala medier
Den senaste tiden har jag fått ägna två timmar varje dag åt att städa bort olämpliga kommentarer i mina sociala medier-flöden. Man får ju inte ha hot i sitt flöde. Men det får jag ta. Det är bara att göra.
- Se framåt
Jag jobbar i många fält, jag kan inte lägga all kraft på skoldebatten. Nu måste jag koncentrera mig på LSS, det är ju där de
svåra problemen finns. Vi kan inte låta LSS förstöras av ihärdiga skoldebattörer.
