DEBATT. Organisera hälso- och sjukvården så att också patienter med psykisk ohälsa har samma rätt till bästa möjliga utredning och behandling som patienter med somatiska sjukdomar.
Där har ni lösningen, anser psykologerna Amanda Simonsson, Charlotte Ulfsparre och Olof Molander i sitt debattinlägg.
Det är ett år sedan vi publicerade uppropet ”Om ni berättar lyssnar vi”, ett av alla de #metooupprop och vittnesmål som under hösten 2017 vällde fram som en ostoppbar lavin. Vad har hänt sedan dess?
Medvetenheten hos allmänheten har höjts. Fler har sett det som psykologer länge känt till och vittnat om. Sexuell utsatthet är vanligt och det är vanligt att det leder till psykisk ohälsa. En ökad kunskap om psykologiska reaktioner på traumatiska upplevelser är såklart positivt, men det räcker inte. Det svåraste i vårt yrke är inte att höra fruktansvärda berättelser om övergrepp. Det är när de utsatta inte får hjälp, vilket är mycket vanligt. De strukturer och system vi verkar i hindrar oss från att ge rätt hjälp.
”Jag jobbade inom psykiatrin i ett område som brukar benämnas ”utsatt”, med relativt hög andel flyktingar. Det var många patienter som hade varit med om trauman, och många av dem hade utvecklat PTSD. Följaktligen diskuterades PTSD-behandling ofta på mottagningen, vi hade temadagar med gästföreläsare m.m. Men vi pratade ändå i stort sett inget om just sexuella trauman, trots att det var mycket vanligt bland mina kvinnliga patienter. Jag själv var nylegitimerad och vågade inte ta på mig rollen att ifrågasätta alla äldre och mer erfarna kollegor.”
Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) är fem gånger så vanligt som höftledsartros bland patienter inom hälso- och sjukvården. Bästa tillgängliga behandling för de bägge diagnoserna är väldigt effektiv, majoriteten blir återställda. En höftledsoperation är mer än fem gånger så dyr för samhället att bekosta som en psykologisk behandling för PTSD. Trots det utreds och behandlas inte patienter med PTSD på samma systematiska sätt som patienter med fysiska sjukdomar. Inte sällan får psykologer helt på fri hand utforma sina egna arbetsbeskrivningar och rutiner, ett ofta orimligt krav när ingen tid avsätts för utveckling och tidboken inte räcker till för de patienter som har behov. Produktionsmåtten premierar nybesök och många kortare besök.
”Inom primärvården får vi ofta avvisa patienter som behöver behandling för PTSD. Problemen är kanske inte nog svåra för att få igenom remiss till psykiatrin. Även om man som enskild behandlare har utbildning i de verksamma metoderna kan vi hindras av att man i tidboken inte tillåts avsätta dubbelsessioner.”
Ett annat problem är att vården har svårt att hantera patienter med de svåraste problemen. Patienter med samsjuklighet bollas ofta mellan olika delar av vården och socialtjänsten. Själva samsjukligheten blir ett hinder för att alls få vård. Detta illustrerades nyligen i Uppdrag gransknings reportage “Vem kan rädda Sanne?” där en svårt sjuk kvinna inte får en beständig kontakt inom vården. Det finns psykologisk behandling för PTSD och beroendeproblem som behandlar bägge tillstånden samtidigt. Att se till att hälso- och sjukvården skulle utreda och behandla patienter med samsjuklighet, skulle vida understiga kostnaderna för de åtgärder som nu tillämpas.
”I mitt team på smärtrehab har många av patienterna PTSD efter sexuella övergrepp. Man vet att obearbetade trauman försvårar att ta till sig rehabiliteringen. Men när jag ville behandla patienternas trauman blev jag stoppad. Cheferna sa att det inte var vårt uppdrag att jobba med det.”
Det finns för få anställda psykologer inom hälso- och sjukvården. Det resulterar i avvisade patienter eller i bästa fall en lång väntelista på flera månader. Ibland över ett år. Förutsättningarna för en framgångsrik behandling är då mycket sämre, jämfört med om vården kunnat erbjuda behandling inom rimlig tid.
”Jag jobbar på behandlingshem för kvinnor med svåra tillstånd som oftast handlar om sexuella övergrepp som lett till självskadebeteenden, ofta i kombination med olika funktionsvariationer som ADHD, autism m.m. Dessa på flera plan utsatta kvinnor (ibland barn på 15-17 år) behandlas på ett sådant ovärdigt sätt och de har sällan fått prata med någon som har kompetens att förklara att de inte är sjuka utan reagerar på horribla händelser som de inte har färdigheter att hantera. På våra behandlingsplatser har vi mångdubbelt fler förfrågningar om året än vi kan ta emot. Vi måste säga nej till 80%. Vad händer med dessa unga kvinnor?”
Vad krävs för att alla utsatta ska få den hjälp de behöver? Lösningen ligger i att organisera hälso- och sjukvården så att också patienter med psykisk ohälsa har samma rätt till bästa möjliga utredning och behandling som patienter med somatiska sjukdomar.
Tills dess måste vi fortsätta lyssna. Fortsätta vittna. Fortsätta sträva efter förändring. Oavsett i vilken grad #metoo trendar för tillfället. Tystnadsplikten får aldrig tvinga oss till tystnadskultur.
Amanda Simonsson och Charlotte Ulfsparre, initiativtagare till psykologernas #metooupprop #omniberättarlyssnarvi,
Olof Molander, Sveriges kliniska psykologers förening
