Om du är nöjd med dig själv som behandlare och känner att du inte vill utvecklas mer kan du sluta läsa här. Vi kommer att säga att du (sannolikt) är sämre än vad du tror, men också ge tips på hur du kan bli bättre, skriver debattörerna Linus Olsson Collentine och Ragnar Bern.
På samma sätt som 80 procent av alla bilförare tror att de kör bättre än genomsnittet, tror 80 procent av psykoterapeuter att de är bättre än gemene terapeut [1]. Ingen tror att de tillhör normalfördelningens sämre hälft. Det vore förstås underbart om alla terapeuter vore bättre än snittet, men för att det ska vara sant behöver vi förneka mer än vår medelmåttighet. Självöverskattningen slutar tyvärr inte heller där. Vi tror att nästan 80 procent av våra patienter förbättras och varannan terapeut tror att ingen av deras patienter försämras [1]. Verkligheten är inte lika rosaskimrande. En studie med 6 000 patienter visade att endast 35 procent förbättrades under behandlingen, medan 8 procent försämrades [2].
En annan studie har visat samma tendens: vi överskattar andelen förbättrade patienter mer än tvåfaldigt och identifierar i snitt bara 1 av 40 försämrade patienter [3]. Tillspetsat uttryckt, för att räkna ut hur många av dina patienter som faktiskt blir bättre efter terapin kan du ta andelen du tror och halvera den. För att räkna ut andelen av dina patienter som försämras kan du multiplicera andelen du skulle chansa på med 40. Med andra ord så är du (sannolikt) bra mycket sämre på att behandla än vad du tror.
Det går alltid att handplocka argument som verifierar ens terapeutiska förträfflighet, gärna utifrån ens personliga styrkor och preferenser. Exempelvis att hävda att relationen är viktigare än metoden. Att erfarenhet gör oss till bättre behandlare. Att terapin blir bättre ju mer vi gillar vår metod. Sanningshalten åsido så kan argumenten se olika ut men har gemensamt att de försvarar status quo.
Nu kanske du tänker: “Det gäller andra psykologer, men inte mig.” Men svara ärligt nu. Vad motiverar egentligen att du arbetar som du gör? Oavsett ditt svar finns det lyckligtvis forskning som visar hur vi bäst kan hjälpa de personer vi möter:
• Arbeta evidensbaserat. Gör det som forskning visat fungerar bäst och sluta inbilla dig att du vet bättre [4]. Det räcker inte att kalla sin terapi för en viss terapi för att det ska vara den terapin.
• Utvärdera terapin regelbundet och systematiskt. Det finns gratis formulär som tar någon minut att administrera, exempelvis Session Rating Scale som finns att ladda ner gratis på scottdmiller.com. Andelen försämrade patienter kan minskas med 75 procent om terapeuten får feedback på behandlingen och får råd om hur identifierade problem kan lösas [5].
• Färdighetsträna. Enbart repetition leder inte automatiskt till förbättring. För att bli bättre kan vi använda »deliberate practice«, alltså att identifiera vad vi behöver träna på, för att sedan medvetet träna just detta, alltmedan vi får feedback på träningen [6].
• Tvivla på dig själv. Självöverskattningens kanske starkaste motgift. De bästa behandlarna verkar vara de som tvivlar på sin egen förmåga [7].
Vi får gärna överskatta oss själva som kockar, älskare eller bilförare. Men som psykologer är det vårt jobb att göra det som är bäst för patienten. Vi får aldrig glömma det.
Här kan du göra ett test.
Linus Olsson Collentine psykologstudent termin 10, ordförande för Psykologförbundets studeranderåd.
Ragnar Bern Psykologstudent termin 10, nominerad till Lilla Psykologpriset 2018.
Referenser:
Referenser 1) Walfish S, McAlister B, O›Donnell P & Lambert M J (2012). An investigation of self-assessment bias in mental health providers. Psychological Reports, 110(2), 639-644. 2) Hansen N B, Lambert M J & Forman E M (2002). The psychotherapy dose-response effect and its implications for treatment delivery services. Clinical Psychology: Science and Practice, 9(3), 329-343. 3) Hannan C, Lambert M J, Harmon C, Nielsen S L, Smart D W, Shimokawa K & Sutton S W (2005). A lab test and algorithms for identifying clients at risk for treatment failure. Journal of Clinical Psychology, 61(2), 155-163. 4) För diskussion om evidens och utbildning, se Bern R & Blomgren L (2017) i Beteendeterapeuten den 14/2 eller googla »Evidens efterlyses på psykologprogrammen« för att läsa artikeln. 5) Shimokawa K, Lambert M J & Smart D W (2010). Enhancing treatment outcome of patients at risk of treatment failure: Meta-analytic and mega-analytic review of a psychotherapy quality assurance system. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 78, 298-311. 6) Rousmaniere T. (2017). Deliberate practice for psychotherapists: A guide to improving clinical effectiveness Routledge/Taylor & Francis Group, New York, NY. För en kritisk meta-analys, se Macnamara B N, Hambrick D Z & Oswald F L (2014). Deliberate practice and performance in music, games, sports, education, and professions: A meta-analysis. Psychological Science, 25(8), 1608-1618. 7) Nissen-Lie H A, Rønnestad M H, Høglend P A, Havik O E, Solbakken O A, Stiles T C & Monsen J T. (2017). Love yourself as a person, doubt yourself as a therapist? Clinical Psychology & Psychotherapy, 24(1), 48–60.
