Fråga: Jag har jobbat i olika verksamheter på mindre orter, där det är mer regel än undantag att patienter känner varandra. Vid ett nybesök på en mottagning där jag då var den enda psykologen, insåg jag att patienten var nära anhörig till en annan av mina patienter. Båda patienterna avslutade ganska snart sin kontakt med mig, och ingen av dem tog upp sitt släktskap, men det fick mig att fundera över hur jag bör hantera liknande situationer i framtiden.
Kristina Taylor, ordförande i Etikrådet, svarar:
Det är viktigt att inte utgå från att det är etiskt fel eller ens etiskt problematiskt i sig att som psykolog ha patienter/klienter som känner eller är släkt med varandra. Det skulle ju exempelvis i princip innebära att det vore omöjligt att arbeta som psykolog i glesbygd. I de allra flesta fall är det ganska enkelt: sekretessen innebär i såväl juridisk som etisk mening att vi är skyldiga att försöka hålla isär saker och ting, och att så långt det är möjligt bortse från information om en patient som eventuellt förmedlas av en annan patient.
Enkelt på pappret åtminstone. För självklart kan den situation frågan berör, bli besvärlig för psykologen, och väcka flera etiska funderingar. Som psykolog kan man känna att man går bakom patientens rygg om man tar emot information om patienten som denne inte vet något om.
I en behandlingskontakt där en patient pratar med sin psykolog om en anhörig är det inte mycket att göra för psykologen annat än att lyssna, och komma ihåg att det är patientens val att prata om detta, inte psykologens.
I andra sammanhang kan det däremot vara psykologens skyldighet att vara mer aktiv när det gäller att inte ta emot information, till exempel om en anhörig hör av sig till psykologen och vill berätta saker om en patient. Då är det bra om psykologen direkt tydliggör ramarna omkring patientkontakten och att dessa i de allra flesta fall innebär att psykologen inte talar med anhöriga (såvida det inte är en överenskommelse mellan psykologen och patienten), samt att det som den anhörige ändå väljer att berätta kommer psykologen behöva ta upp med patienten.
Det kan också vara svårt att stå emot att bli påverkad av utifrånkommande information i mötet med en patient. Här är det viktigt att påminna om en central aspekt av vår yrkesutövning som psykologer, vår skyldighet att sträva efter ett objektivt förhållningssätt till all information vi aktivt samlar in eller på annat sätt tar del av.
Jag vet flera psykologer som arbetar under liknande omständigheter som de du beskriver, som valt att vid nya patientkontakter, i samband med information om journalföring, sekretess etc., även ta upp att när man är den enda yrkesverksamma psykologen inom en specifik verksamhet i regionen så kommer det med stor sannolikhet hända att samma psykolog träffar patienter som har någon form av personlig relation med varandra, samt tydliggöra att sekretessen alltid gäller, även vid dessa fall och även om det skulle handla om mycket nära familjerelationer.
Jag tycker detta är ett bra exempel på hur psykologer kan och bör dela ansvaret med patienter, så att patienten själv kan välja hur hen vill förhålla sig till dessa, egentligen ganska självklara, omständigheter.
Situationer som den du beskriver kommer såklart att uppstå ibland, och det är nog inte så mycket vi kan göra åt det. Ansvaret för konsekvenserna kan inte bäras av den enskilde psykologen ensam. Däremot kan en möjlighet vara att som i exemplet ovan fundera över vilka rutiner som går att införa i den egna praktiken och verksamheten för att inviga även patienterna i sakernas förhållande, och på det sättet respektera deras autonomi och integritet.
