Regeringen har föreslagit ett införande av legitimation för Hälso- och sjukvårdskuratorer. Det är ett bra förslag som möjliggör för kuratorer inom hälso- och sjukvård att arbeta självständigt med sina specialkunskaper i socialt arbete. Detta öppnar även för att avskaffa den överflödiga psykoterapeutlegitimationen, skriver psykologen Mattias Lundberg.
När den svenska psykoterapeutlegitimationen infördes 1985 var det bland annat som svar på ett behov av att öka antalet självständiga behandlare inom hälso- och sjukvården, och då främst psykiatrin. Utifrån det perspektivet så var införandet endast delvis lyckat. Nu kunde bland andra socionomen som arbetade med psykoterapi och saknat legitimation erhålla en sådan, och sålunda agera med eget ansvar. Införandet medförde dock att yrkesgrupper som inte har en naturlig koppling till hälso- och sjukvård, och inte heller en grundutbildning som har någon relevans för hälso- och sjukvård, också kunde erhålla legitimation som psykoterapeut vilket inte bör ha varit avsikten med inrättandet av legitimationen.
Införandet innebar dock ytterligare ett antal problem:
1. Dubbellegitimationen
Införandet av psykoterapeutlegitimation innebar att de redan legitimerade grupperna, däribland psykiatrer och psykologer, förväntades skaffa sig ytterligare en legitimation som bevis för sin kompetens. Detta trots att de redan löd under både de rättigheter och skyldigheter som deras legitimation för sina grundprofessioner innebar. Till exempel att självständigt bedriva behandling inom de områden som denne anser sig vara kompetent inom, som just psykoterapi.
Det hör också till saken att dubbellegitimation är nästan unikt i en internationell jämförelse och dubbellegitimationen är något som i behörighetsutredningen (SOU 2010:65) omnämns som problematisk.
2. De olika professionernas specialitet kommer i skymundan.
Psykoterapeutlegitimationens medför att olika professionens specialkunskaper hamnar i skymundan. Psykiaterns specialkunskaper om medicinsk/farmakologisk behandling, psykologens specialkunskaper om psykologisk utredning och behandling, kuratorns specialkunskaper om socialt arbete och sjuksköterskans specialkunskaper om omvårdnad etc. Alla hamnar under den legitimerade psykoterapeutens paraply där grundprofessionens kärna kommer i andra hand. Detta är olyckligt, då exempelvis psykiatrin gått mot en ökad specialisering, där olika experters specifika kompetens blir allt viktigare. Då känns det konstigt att vi i Sverige ska ha ett system som motverkar detta.
3. Grundprofessionen döljs för patienten
Trots att det är reglerat i Patientsäkerhetslagens (PSL) 4 kap, 1§ att en Legitimerad psykoterapeut alltid ska uppge sin grundprofession är det långt ifrån alltid det sker. Patienten vet alltså inte vilka grundkunskaper som är påbyggda med psykoterapeutisk kunskap. Det finns all anledning att tro att beroende på grundprofession finns olika specialkunskaper och patienten måste ha rätt att få reda på dessa och på så sätt kunna påverka sin behandling (PSL 6 kap 1§ & 6§).
4. Ett underkännande av legitimationens funktion
Punkten ovan visar på att konstruktionen med separat psykoterapeutlegitimation innehåller sitt eget underkännande. Detta då legitimationen ska användas tillsammans med angiven grundutbildning, vilket är ett uttryck att man ser just denna grundutbildning som avgörande, Legitimationens grundfunktion är ju att den kunskapsmässigt ska bära sig själv.
5. Ingen institutionell förankring
Det finns inte psykoterapeutiska institutioner, fakulteter, högskolor eller den typ av akademisk legitimitet som annars bär upp legitimationer och som kan bidra till kontinuerlig kunskapsutveckling och utvärdering inom sitt eget ämne. Den typ av verksamhet sker i dag på institutioner som rymmer de olika grundprofessionerna.
______________________
När psykoterapeutlegitimationen infördes så var det dels med syftet att stärka utbudet av psykoterapeutisk behandling inom hälso- och sjukvård (främst psykiatrin). Dels att etablera en egen profession. Så här dryga 30 år senare kan vi se att psykoterapeutlegitimationen inte behövs för utbudet av psykoterapi skall stärkas och någon självständig profession, så som de vanligen definieras, har inte etablerats. De uteblivna önskade effekterna tillsammans med ovan beskriva problem med ordningen, talar för att ett avskaffande är rimligt.
Det är i sammanhanget viktigt att poängtera att avskaffandet av psykoterapeutlegitimationen inte innebär att psykoterapi eller psykoterapiutbildning ska avskaffas. Tvärtom, det behövs mycket mer psykoterapeutisk kunskap i vården för att möta den ökade psykiska ohälsan. Men det bör ske utifrån de specialist-/grundprofessioner som till vardags bemannar sjukvården och inte på bekostnad av dem. När Regeringen nu vill införa legitimation som hälso- och sjukvårdskuratorer innebär det nästan 88% (oktober 2017) av de som i dag har psykoterapeutlegitimation (1) skulle ha legitimation inom ramen för sin grundprofession och således uppbära en helt onödig dubbellegitimering.
(1) Beräknat på Socionomer med Psykoterapeutlegitimation tillsammans med andra professioner med egen grundlegitimation.)
- Mattias Lundberg
