Hbtq-personer utsätts för minoritetsstress även i terapirummen.
Psykologerna Matilda Wurm och Sara Nilsson Lööv, författare till den kommande boken HBTQ+, uppmanar psykologer att tänka efter innan de ställer nyfikna frågor.
– Det blir lätt fel fokus i terapirummet, säger Matilda Wurm.
Att hbtq-personer har ett sämre mående än den övriga befolkningen är tydligt i statistiken. Till exempel har fem procent av transpersonerna genomfört ett självmordsförsök det senaste året, jämfört med en procent inom den övriga befolkningen. Psykologerna Matilda Wurm och Sara Nilsson Lööv kunde rada upp de dystra siffrorna under Psykologförbundets seminarium i Almedalen.
– Men de flesta hbtq-personer mår förstås bra, vi kliniker kan få en lite skev bild av deras mående, säger Matilda Wurm, legitimerad psykolog och doktorand i psykologi vid Örebro universitet.
Hon betonar också att de som söker psykologisk behandling oftast gör det för problem som inte är hbtq-relaterade. Men i terapirummen är det ändå vanligt att hbtq-personer upplever samma minoritetsstress som i sin vardag. Det visar alla rapporter i ämnet, enligt de båda psykologerna.
– Mikroaggressioner är svåra att sätta fingret på, de kan framstå som positiva och välmenande. Du riskerar till exempel att exotifieras, typ ”wow, du ser inte ut som en man eller kvinna, vad coolt”, säger Matilda Wurm.
Hos terapeuten uppstår ofta en överfokusering på att klienten är hbtq-person, eller en underfokusering för att terapeuten känner en rädsla för att säga fel saker.
– Men du är inte körd bara för att du hasplar ur dig ett heteronormativt antagande, det framgår tydligt i våra intervjuer, säger Sara Nilsson Lööv.
Samtidigt är det viktigt att terapeuten funderar över syftet med sina frågor.
– Börja med att fundera på varför du ställer frågan, är det för att du själv är nyfiken eller för att svaret behövs för behandlingen? Klienten ska inte behöva hamna i en diskussion som handlar om något annat än varför klienten sökt hjälp, då uppstår en återupprepning av negativa erfarenheter vilket givetvis påverkar behandlingen negativt, säger Sara Nilsson Lööv.
Deras huvudbudskap är att hbtq-personernas sämre mående handlar om minoritetsstress. Men fortfarande finns psykologer med en patologiserande syn på den sexuella läggningen. Det amerikanska psykologförbundet APA har därför slagit fast att psykologer inte ska arbeta med reparativ psykologi, det vill säga försöka ändra klientens sexuella läggning. Det brittiska psykologförbundet BPS genomförde en enkät före sitt ställningstagande.
– I den enkäten svarade ganska många psykologer att de skulle kunna ha ändrad sexuell läggning som behadlingsmål om patienten ville det. Många psykologer svarade också att de hade genomfört sådana behandlingar, säger Matilda Wurm som tycker att även Sveriges Psykologförbund borde ta ställning mot reparativ psykologi.
Matilda Wurm och Sara Nilsson Lööv hoppas att den nya boken ska ge psykologer och övriga behandlare ökad kunskap, men framhåller också att det finns en risk med att bli mer påläst.
– Att lära sig mycket om en minoritetsgrupp ger en skön känsla, du känner dig duktig och bra. Då uppstår lätt en omedveten förväntan på tacksamhet, men klienten kanske inte alls är tacksam utan skadad av sina erfarenheter. Då finns risken terapeuten blir provocerad, börjar handla i afffekt och drar felaktiga slutsatser, säger Sara Nilsson Lööv.
Matilda Wurm tycker inte det är förvånande att psykologer uttrycker mikroaggressioner mot hbtq-personer i terapisituationer.
– Psykologer har vuxit upp i ett heteronormativt samhället, då får de heteronormativa värderingar som alla andra. Men det är förstås lätt att läsa på, du hittar mycket via Google; bloggare, rapporter och annat, säger hon.
Boken HBTQ+ (Natur & Kultur) släpps den 6 augusti i samband med Pridefestivalen.
