När psykologen Joanna van Gestel mötte de ensamkommande på asylvårdcentralen var de hoppfulla. Men nu, ett drygt år senare, talar de om döden. Själv har hon blivit aktivist.
– Jag måste arbeta på ett helt nytt sätt, säger hon.
Joanna van Gestel är uppvuxen och psykologutbildad i Spanien, men valde att flytta till Sverige under 2012. Språket behärskade hon redan, hennes mamma är svensk.
Planen var att arbeta inom psykiatrin, men en psykologtjänst på asylvårdcentralen i Märsta lockade mer. Där såg hon fram emot att möta patienter från andra länder och att få behandla trauman.
Hon började sin anställning i januari 2015 och allt flöt på. Alla ensamkommande fick träffa en psykolog, de som hade behov erbjöds ytterligare möten. Samtalen handlade mest om hur det är att vara nyanländ i Sverige, att börja skolan, få en god man och hitta rutiner. Men några berättade skrämmande historier om vad de hade varit med om.
Joanna van Gestel undrade om deras berättelser, med kidnappningar, våldtäkter och mord, kunde stämma. Hon började läsa på om deras hemländer: Afghanistan, Eritrea och Somalia.
– Jag insåg hur priviligierade vi är här i Sverige. Deras bakgrund var hemsk, säger hon.
Under våren 2015 ökade trycket på asylvårdcentralen. Ledningen införde nya rutiner, bara ensamkommande med ett tydligt vårdbehov fick träffa en psykolog. På Migrationsverket travades samtidigt ärendena på hög, de ensamkommande skulle få vänta minst ett år innan de kallades till asylutredning.
Joanna van Gestel utgick från att de flesta skulle få stanna i Sverige. Men våren 2015 fick hon sin första »what-the-fuck«-upplevelse, som hon beskriver den själv. En 17-årig tjej från Eritrea uppmanades att genomgå en medicinsk åldersutredning, eftersom hon saknade id-handlingar. En tandläkare bedömde att hon var äldre än 18 år och konsekvensen blev att hon skulle utvisas.
– Jag förstod inte varför hon skulle ålderstestas, hon såg inte ut att vara äldre än 15 år. Hon fick konkreta självmordsplaner och jag skrev ett intyg, berättar Joanna van Gestel.
Den andra händelsen som fick henne att ifrågasätta asylprocessen handlade om en ung kille från Afghanistan. Joanna van Gestel hade skrivit ett intyg om PTSD till Migrationsverket. Men så kom killen tillbaka till dem och visade upp beslutet, han hade fått avslag och skulle utvisas. Joanna van Gestel häpnade över formuleringen i beslutet.
»Du har lämnat in ett utlåtande från en psykolog samt journalblad från Valsta vårdcentral. Eftersom du inte har lämnat in ett läkarintyg har det medicinska un- derlaget ett begränsat bevisvärde.«
– En ren förolämpning. Jag är utbildad för att kunna skilja mellan en fejkad och äkta PTSD. Det var då jag insåg att psykologers status behöver höjas i Sverige, säger hon och tillägger att psykologerna i Spanien har samma status som läkare.
Under sommaren 2016 tog samtalen med hennes patienter en ny vändning. Ungdomarna hade varit inställda på att behöva vänta i ett år på beslut, men nu hade kraften tagit slut. De började i stället prata om döden.
– Den långa väntan hade brutit ner dem. När hoppet försvinner, då börjar du dö inombords, säger Joanna van Gestel.
Nästa bakslag för ungdomarna kom i oktober 2016. Då träffade Sverige och Afghanistan ett avtal om återvändande. Därefter kom avslagen i allt snabbare takt och Joanna van Gestel tvingades ändra sina metoder. Ungdomarnas sömnproblem kunde inte längre lindras med råd om att kliva ur sängen och göra något annat tills dåsigheten återvände, nu arbetade hon i stället med acceptans. »Även om du bara sover en timme, gå ändå till skolan, nästa natt kanske du sover bättre«, rådde hon.
Självmordstankarna var svårare att hantera. Joanna van Gestel följde rutinerna och skrev remisser till Bup men efter ett samtal var de tillbaka hos henne. Att försöka ge perspektiv på tillvaron räckte inte heller långt.
– Den personliga kontakten blev avgörande, om jag visade att jag brydde mig och förklarade att jag kommer att bli ledsen om de tar livet av sig, då gav det effekt. De ensamkommande är inte som vanliga ungdomar, de har inga anhöriga här, därför fungerar inte heller de vanliga metoderna, säger Joanna van Gestel.
En av ungdomarna hade hon träffat i ett års tid när han fick avslag. Att återvända till Afghanistan var uteslutet för honom, han planerade att ge sig av till Italien.
– Jag försökte övertala honom att låta sig utvisas, och det var väl fel av mig, jag ska inte påverka patienter att fatta beslut, men vad skulle han ha för chanser som papperslös i Europa?
Joanna van Gestel uppmanade honom att hålla kontakten, hon ville veta hur det skulle gå för honom. Han gjorde en vänförfrågan på Facebook och hon accepterade.
– Där gick jag över gränsen och jag skäms över det. Men det är omöjligt att inte bli berörd av dessa ungdomar. De är traumatiserade redan när de kommer hit, både från hemlandet och under flykten, och de får ingen möjlighet att läka ihop på grund av hur de behandlas under asylprocessen.
Hon har även hjälpt sina patienter att göra tidslinjer för att bevisa sin ålder under asylutredningen. Att kunna redogöra för händelser i livet och knyta dem till specifika årtal är avgörande för att undvika en åldersuppskrivning.
– Mina patienter behöver inte bearbeta trauman, de behöver få uppehållstillstånd. En psykolog kan hjälpa en student som misslyckas att plugga mer effektivt, på samma sätt kan jag hjälpa min patient att göra en bra asylintervju.
I höstas gick hon med i nätverket Vi står inte ut. Där finns tusentals engagera- de lärare, jurister, gode män, socialsekreterare och en handfull psykologer. Utan deras stöd och kunskaper hade hon inte orkat fortsätta på asylvårdcentralen.
– Jag är inte längre bara psykolog, utan även lite advokat och god man, kanske även mamma. Men jag frågar hela tiden mig själv om det är mina behov eller patientens behov som får mig att agera.
Läs även:
Ensamkommande Omid: Jag ger inte upp
Psykologtidningen avslöjar: Företaget som röntgar de ensamkommande
Psykologen Mosafa Hosseini: Ring deras föräldrar
Psykologförbundet nekar krav på amnesti
