FORSKNING. Vad får människor som bevittnar våld i nära relationer att ingripa eller tveka till att göra något? Både personliga normer och känslomässiga engagemang kan spela en roll, men också hur andra människor i omgivningen agerar. Det visar Helen Alfredssons i en doktorsavhandling i psykologi vid Göteborgs universitet.
Foto: Göteborgs universitet
Enligt Brottsförebyggande rådet förekommer det fysiskt eller psykiskt våld i minst 24 procent av alla nära relationer i Sverige. För att den siffran ska kunna minska är det viktigt att människor i omgivningen, som bevittnar detta våld, ingriper.
Helen Alfredsson på psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet har försökt ta reda på vilka faktorer som styr omgivningens beslut att ingripa eller avstå när den bevittnar detta våld. Genom en enkät till 800 personer har hon försökt ta reda på hur människor ser på våld i nära relationer och få förklaringar till vad som psykologiskt kan ligga bakom beslutet att ingripa eller inte ingripa då man bevittnar sådant våld.
– Ett av resultaten är att det fortfarande finns en uppfattning om att offret får skylla sig själv om hen stannar kvar i relationen, eller att offret har betett sig på ett sätt som provocerar fram våldet, säger Helen Alfredsson i ett pressmeddelande.
Men varför drar sig människor i omgivningen för att ingripa, även då de anser att våldet är oacceptabelt? Helen Alfredsson testade ett urval av olika psykologiska komponenter, både kognitiva och emotionella, och resultaten visar att framför allt personliga normer och känslomässigt engagemang påverkar omgivningens vilja att ingripa; ett moraliskt ansvar liksom graden av känslomässig berördhet tycks vara något som triggar omgivningens vilja att ingripa.
Men även omgivningens sätt att agera vid våld i nära relationer styrde valet att ingripa. I hennes studie fick försökspersoner ta ställning till att ingripa om det samtidigt fanns någon annan som ingrep, alternativt andra som undvek att ingripa.
– Störst effekt i det testet gav varianten där en annan person fanns på plats, men undvek att agera. Då sa deltagarna att de inte heller skulle ingripa, säger Helen Alfredsson.
Resultatet skulle delvis kunna förklara allmänhetens bristande ingripande mot våld i nära relationer: det kan finnas en kollektiv anpassning till en social norm som tolkas förorda ett icke-ingripande mot våldet.
Titeln på Helen Alfredssons avhandling är Intimate partner violence: Beliefs and psychological predictors of intervention intentions among the Swedish general public.
TEXT
Peter Örn
