Enligt Socialtjänstlagen är psykologer skyldiga att anmäla till socialnämnden när man får kännedom eller misstänker att ett barn far illa. Den skyldigheten tar över sekretessen och patienten/vårdnadshavaren behöver inte upplysas i förväg eller ge samtycke till att uppgifter lämnas ut. Det skriver Psykologförbundets chefsjurist Nikki Vagnér i ett svar till en förbundsmedlem.
Fråga: Jag ska göra en orosanmälan för ett barn till en av mina patienter. I min anmälan, vad får jag skriva för att inte bryta mot min sekretess? Får jag till exempel skriva vilken diagnos patienten har och att hon har blivit försämrad? Och hur kan jag veta att det verkligen blir någon utredning, får jag någon återkoppling på min anmälan från Socialnämnden?
Svar: Psykologer omfattas av skyldigheten enligt 14 kap. 1 § Socialtjänstlagen (SoL) att genast anmäla till socialnämnden när man i verksamheten får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa, en så kallad orosanmälan. Den som är anmälningsskyldig har också enligt 14 kap. 1 § fjärde stycket SoL en uppgiftsskyldighet, det vill säga skyldighet att lämna uppgifter som kan vara av betydelse för en pågående utredning om ett barns behov av skydd.
Eftersom skyldigheten att lämna ut uppgifter till socialnämnden följer av lag ”tar den över” sekretessen, och patienten/vårdnadshavaren behöver därför inte i förväg upplysas, eller samtycka till att uppgifter lämnas ut. Men, uppgiftsskyldigheten föreligger endast då det är fråga om just en utredning till ett barns skydd enligt 11 kap 1 § socialtjänstlagen. I andra fall, som till exempel vårdnadsutredningar, kan uppgifter inte lämnas ut till socialnämnden utan vårdnadshavarens samtycke.
Den 1 januari 2013 infördes en förändring i Socialtjänstlagen som innebär att anmälningsskyldiga som i sin verksamhet ”får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa” genast ska göra en anmälan till socialnämnden. Det infördes även nya bestämmelser i socialtjänstlagen om att socialtjänsten bör erbjuda barnet, vårdnadshavaren och den som har gjort anmälan ett möte. Det infördes också en bestämmelse om att socialnämnden får informera anmälningsskyldiga som har gjort en anmälan om att utredning har inletts, inte har inletts eller redan pågår. En förutsättning för att lämna ut sådan information till anmälaren är att socialtjänsten inte bedömer att det inte är olämpligt (14 kap. 1 b § SoL).
Det är ibland svårt att avgöra om och hur en anmälan ska göras. Det finns alltid möjlighet att konsultera socialtjänsten om man känner sig osäker, och det kan göras utan att avslöja barnets identitet. Det finns också bra informationssammanställningar på nätet som kan vara till hjälp.
Socialstyrelsen har publicerat en vägledning, Barn som far illa eller riskerar att fara illa – En vägledning för hälso- och sjukvården samt tandvården gällande anmälningsskyldighet och ansvar. Den beskriver anmälningsskyldigheten och förändringen i Socialtjänstlagen som gjordes den 1 januari 2013. Vägledningen vänder sig i första hand till vårdgivare och verksamhetschefer inom hälso- och sjukvården samt tandvården så att de ska kunna utforma handlingsplaner och rutiner kring anmälnings- och samverkansskyldigheten. Vägledningen ska även stödja personal inom hälso- och sjukvården samt tandvården att kunna upptäcka och bemöta barn som far illa.
Socialstyrelsen har också tagit fram en handbok om anmälningsskyldighet (handboken revideras under 2014).
Läs som pdf: Socialstyrelsens handbok om anmälningsskyldighet om missförhållanden som rör barn
TEXT
Nikki Vagnér
chefsjurist Psykologförbundet
