• Hoppa till huvudnavigering
  • Hoppa till innehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Psykologtidningen

Sveriges Psykologförbund

  • Hem
  • Artiklar
    • Aktuellt
    • Debatt
    • Fackligt
    • Forskning & konferensrapporter
    • Nytt i Tryck
  • Arkiv
    • Arkiv Psykologtidningen 2010 – 2020
    • Arkiv: Forskning
    • Forskningsserier
  • Annonsera
  • Om oss
    • Om oss
  • Kontakt
  • Sök
  • Prenumerera
Hem · Debatt · Specialistpsykolog – för vem har titeln värde?

Specialistpsykolog – för vem har titeln värde?

18 december 2020 publicerad av Peter Örn

DEBATT. Låt nya aktörer ta över specialistutbildningen för att göra den mer relevant för arbetsgivare, skriver psykologen Mattias Lundberg. Det skulle öka samhällets förtroende för kåren och i förlängningen leda till fler specialisttjänster och höjda löner.

Psykologers specialistutbildning har varit en angelägen fråga vi levt med under många år. Mycket arbete har lagts ner och en klar utveckling har skett. Specialistordningen har varit en angelägenhet för kåren, men man måste också våga betrakta den med ett kritiskt öga trots att en del kan uppleva det som okollegialt. Att avstå från den kritiskt granskande blicken vore dock att svika kåren.

I Psykologtidningen (7/20) återfinns en artikel där företrädare för Psykologförbundet ger sin bild av specialistutbildningens framtid. Vad som slår mig är att det inte verkar finnas en gemensam bild av vad man vill eller har velat åstadkomma med specialistutbildningen. Och kanske är det just detta som gör att specialistutbildningen ser ut som den gör i dag och att jag ställer frågan om den verkligen har ett värde och i så fall för vem?

Just värdet med specialistutbildningen är något jag tycker inte har adresserats tillräckligt genom åren. I stället har fokus legat på att bygga ut verksamheten och beskriva den som framgångsrik genom att hänvisa till hur många kurser som finns och hur många som är inskrivna i /genomgått specialistutbildningen. Nästan som om kvantitet varit målet och att specialistutbildningen därigenom skulle få ett värde. Nu tror jag inte det är så, men då måste frågan ställas vilket värde Sveriges Psykologförbund försöker skapa genom specialistutbildningen?

Psykologprogrammet är en generalistutbildning som inte kan täcka alla det behov som olika verksamheter har och därför behövs specialisering. Min uppfattning är att arbetsgivare både ser och förstår behovet av specialisering hos psykologer för den verksamhet som man bedriver. Men efterfrågar man verkligen en separat titel? Svaret skulle kunna sökas i utfallet av antal specialisttjänster. Att det sedan specialistutbildningens start endast etablerats drygt hundra tjänster (PT 7/20) kan jag inte tolka på annat sätt än att arbetsgivarna inte ser värdet med titeln i någon större utsträckning.

Att vi inte lyckats förmedla nyttan med specialisttjänster kan hänga ihop med det ologiska i att ett fackförbund ska påvisa behovet av denna typ av tjänster genom att skapa en specialistutbildning. Lika lite som behovet av chefstjänster skapas för att ett utbildningsföretag ger en chefsutbildning, lika lite skapas behovet av specialister ute i verksamheterna av att ett fackförbund hittar på en specialistutbildning.

Blir det fler tjänster? Jag tror inte det. Det finns enligt Psykologtidningen drygt 2 800 färdiga specialister och cirka 4 000 är under utbildning. Det innebär att det redan i dag inte är några som helst problem för olika arbetsgivare att kunna anställa specialistutbildade psykologer på »vanliga« psykologtjänster. Varför ska då en arbetsgivare inrätta nya tjänster med ett högre löneläge om man kan anställa samma grupp av psykologer ändå?  Verksamheterna har inte behov av specialistpsykologer. De behöver kompetenta psykologer och det är nödvändigtvis inte samma sak.

Om en målsättning är att psykologer ska få möjlighet till systematisk kompetensutveckling är det bra. Det finns dock stora problem med det sätt som denna möjlighet till i dag är uppbyggd.

 

  1. Alltför många av de cirka tvåhundra ackrediterade kurserna (uppgift från Specialistkansliet) håller för låg nivå. Efter att ha läst ett stort antal kursbeskrivningar konstaterar jag att många som bäst håller akademisk grundnivå. Examinationsförfarandet på många av kurserna är dessutom tämligen godtyckliga vilket gör att kursgivare, och i förlängningen Psykologförbundet, inte kan garantera att den förväntade kompetensutvecklingen skett.
  2. Upplägget med att stapla korta kurser på varandra utan tydligt sammanhang och progression gör att man inte kan hävda att det skett en specialisering inom ett visst område, utan endast en diffus breddning av den kunskap man redan har.
  3. Det är en otidsenlig syn på utbildning att specifika lärandeaktiviteter (exempelvis Specialistkollegium) fastslås med en viss mängd snarare än att låta utbildningen utgå från observerbara lärandemål.
  4. Strukturen i sin helhet blir svår att förstå och få acceptans hos arbetsgivare. Arbetsgivare jag varit i kontakt med nämner uttryckligen att de inte kan se nyttan av introduktionskursen eller att deras anställda »har suttit i gruppsamtal« (Specialistkollegium). Även om arbetsgivares förmåga att bedöma nyttan av en specifik kurs kan ifrågasättas kommer man inte ifrån att det är arbetsgivaren som i stor utsträckning finansierar utbildningen och de måste kunna förstå vad de betalar för.

 

Psykologen känner sig måhända kompetensutvecklad, men om kompetensvinsten för arbetsgivare eller samhället blir oklar så riskerar såväl specialistutbildningen som psykologkåren att tappa i förtroende.

Ett värde med specialistutbildningen skulle kunna vara att förtroendet för kåren skulle öka i samhället, och som konsekvens skulle löneläget höjas högre status erhållas och fler specialisttjänster skapas. Dessvärre ser jag fler och fler tecken på att förtroendet för specialistutbildningen urholkas. Det finns åtminstone ett lärosäte som har skapat sitt eget »specialistpsykologcertifikat« och fler är på väg, och det finns såväl privata vårdföretag som regioner som planerar egna specialistutbildningar. Det måste tas som ett tecken på en brist i nuvarande ordning. Skälen är sannolikt de som anges ovan men det finns fler förtroendeproblem:

 

  1. Precis som Sara Henrysson Eidvall påtalar i artikeln certifierar vi oss själva, något psykologkåren gärna kritiserar andra för att göra.
  2. Det finns tydliga ekonomiska incitament för att ge kurser till sina kollegor kurser som arbetsgivarna i stor utsträckning förväntas betala. Här går det att dra tydliga paralleller med psykoterapimarknaden. Det blir att utbilda andra som ger intäkter och kanske inte alltid att verka som specialistpsykolog.
  3. Det går heller inte att komma i ifrån att det finns en påtaglig risk att personer sitter på dubbla stolar exempelvis i för specialistutbildningen viktiga beslutande positioner och även har ekonomiska intressen som till exempel kursgivare.

 

Det är nödvändigt att snabbt inkludera arbetsgivarna i diskussionen. Det kommer alltid att vara arbetsgivarna som anställer, inte facket, och därför måste arbetsgivarnas behov få komma fram. Det är även angeläget att släppa likriktningen och låta olika verksamhetsfält skapa sin egen struktur. Då kommer sannolikt nyttan att bli tydligare i de olika sektorerna och förtroendet för specialistutbildningen att öka. Vidare är det kvalitet och inte kvantitet som är avgörande. Styr upp kraven och rensa bland såväl kurser som kursgivare.

Men kanske det viktigaste: Släpp taget. Det är ett bra och stort arbete som gjorts för att få i gång specialistutbildningen. Nu måste andra aktörer ta vid. Det är både en kvalitetsfråga och en förtroendefråga.

Gör vi inte det finns det en risk att vi framöver kommer att ha en specialistutbildning där vi utbildar varandra till en titel till vilken tjänster inte finns. Allt certifierat av oss själva.

Likheten med coachningsindustrin är ofrånkomlig.

Låt oss inte hamna där.

Mattias Lundberg
psykolog och docent i psykologi.

Fler artiklar

  • “Sluta hävda att de måste bita ihop”
  • “Onlineterapi måste granskas”
  • “Skjuter sig i foten med specialistbössa”

Arkiverad under: Debatt

Primärt sidofält

Följ oss


Alla artiklar på psykologtidningen.se automatpubliceras i vårt Facebook-flöde. Följ oss därför på Facebook så missar du ingenting av det som händer i vår del av världen.

Senaste numret

Läs senaste numret av Psykologtidningen

Annonser

Konferensrapporter

“Neutralitet riskerar osynliggöra”

Behovet att reflektera över sig själva inom hbtq+ området, diskuterades under riksstämma för SNPF.

Etikrådet

Lydia Sandgren vann Augustpriset

“Ojojoj, jag blir tvungen att sätta mig ner här på psykiatrimottagningen”, sa den överraskade författaren och psykologen.

Har du en fråga till Etikrådet? Mejla till etikfragan@psykologforbundet.se

Utanför jobbet

“Ju snabbare, desto lättare”

Motocross är det bästa psykologen Ulla Thorslund vet.

Tidigare nummer


Läs alla nummer sedan 2010

Pressgrannar

Här hittar du de nordiska psykologförbundens tidningar.

 • Danmark
 • Norge
 • Finland

Följ oss på Instagram


instagram.com/psykologtidningen

Footer


 

Psykologtidningen
Nytorgsgatan 17 a
116 22 Stockholm
Växel: 08 567 06 400
E-post: redaktionen@psykologtidningen.se

Psykologtidningen ges ut av…

Sveriges Psykologförbund

Följ oss

twitter.com/psykologtidning

9 november 2020

Psykologerna i “Våra barns hemliga” liv värjer sig mot kritiken https://t.co/wHUiSUBkMD via @psykologtidning

Reply on TwitterRetweet on Twitter1Like on Twitter
23 oktober 2020

Psykologer ska övervaka intag av psykedelisk substans https://t.co/uTEiwTnjaW via @psykologtidning

Reply on TwitterRetweet on Twitter1Like on Twitter
17 maj 2020

Kristina Taylor ny ordförande för Psykologförbundet https://t.co/tBMWOTbquZ via @psykologtidning

Reply on TwitterRetweet on TwitterLike on Twitter1
20 april 2020

“Målet är att vårdpersonalen ska hålla ut” https://t.co/BNmH0d8REl via @psykologtidning

Reply on TwitterRetweet on Twitter1Like on Twitter3
19 mars 2020

”Jag vill visa att vi psykologer är vanliga människor” https://t.co/cDxcGAqyj1 via @psykologtidning

Reply on TwitterRetweet on TwitterLike on Twitter1
13 mars 2020

Kris- och katastrofpsykologen: “Vården behöver lyssna aktivt på de oroliga” https://t.co/gdVg6lLnLS via @psykologtidning

Reply on TwitterRetweet on TwitterLike on Twitter1
17 februari 2020

Avskedad psykolog får en miljon av Försvarsmakten https://t.co/QjiTtyl8ia via @psykologtidning

Reply on TwitterRetweet on Twitter1Like on Twitter4
24 januari 2020

“Vi vuxna måste vara de ungas hjärnbarkar” https://t.co/NIxrdFu8sV via @psykologtidning

Reply on TwitterRetweet on Twitter1Like on Twitter

Nyheter

Försummelse under barndomen sätter spår i generationer

Anknytningsteorin används felaktigt – barn kan drabbas

Funktionsnedsättning leder till sämre vård vid psykisk ohälsa

»Sexualbrott inrymmer en rad psykologiska aspekter«

Behandling online allt mer individanpassad

Unik studie med förövare på darknet

© 2021 Psykologtidningen · Webdesign Xponent · Genesis Framework · WordPress · Sitemap · Cookies · Logga in

Som de flesta webbplatser i dag använder vi cookies. Läs mer