TV-programmet ”Våra barns hemliga liv” med barnpsykologerna Malin Bergström och Lars Klintwall Högberg gör succé.
Men kritiska barnforskare kallar programmet för ett ”Expedition Robinson för förskolebarn”.
–Jag är inte förvånad, med tanke på samtidens syn på föräldraskap, säger Malin Bergström.
Två avsnitt har hittills visats i SVT av serien ”Våra barns hemliga liv”. Programmet ligger nu i kategorin bland de mest populära på SVT Play. Tittarna får se hur förskolebarn hanterar olika situationer, som att förlora tävlingar och bli utan mat. Barnpsykologerna Malin Bergström och Lars Klintwall Högberg sitter i ett kontrollrum och kommenterar vad som händer utifrån ett psykologiskt perspektiv.
–Barnen är oerhört kompetenta, de löser situationerna utan att de vuxna lägger sig i, säger Lars Klintwall Högberg.
Det är också psykologernas budskap i programmen, att vuxna ska våga ta ett steg tillbaka.
–Som föräldrar överskattar vi i dag ofta vår betydelse. Barn utvecklas genom att få röra sig längs hela känsloregistret, säger Malin Bergström.
Lars Klintwall Högberg instämmer och hänvisar till forskningen.
–Vi vet sedan tidigare att barn lär sig mer sociala färdigheter tillsammans med sina jämnåriga än när de är med vuxna. Överbeskyddande föräldrar ökar till och med risken för att barnen inte lär sig effektiv känsloreglering, det visar forskningen tydligt, säger Lars Klintwall Högberg.
De har båda sett programmen i förväg och är mycket nöjda med produktionen.
–Jag har aldrig tidigare fått så mycket beröm för något jag gjort, säger Malin Bergström.
Men hård kritik riktas mot programmet i både Dagens Nyheter och Expressen.
Tolv forskare vid barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen vid Stockholm universitet skriver i Dagens Nyheter att barnen utsätts för integritetskränkande behandling. En av dem är psykologen Sofia J Frankenberg, docent i förskoledidaktik vid Stockholms universitet. Hon blev upprörd redan när hon såg första avsnittet.
–Hela upplägget är problematiskt. Det strider mot barnkonventionen och väcker frågetecken om såväl forskar- som psykologetiken, säger hon.
Sofia J Frankenberg menar att de två psykologerna iscensätter experiment och tituleras som forskare. Att forskaretiken då inte skulle gälla har hon svårt att förstå.
–De skapar känslotriggande situationer och visar upp barnen för allmänheten, det är integritetskränkande, säger hon.
Att föräldrarna gett sitt samtycke är inte tillräckligt, menar hon, även barnen behöver ge sitt godkännande.
–Samtidigt är det omöjligt att se framför sig hur barnen skulle förstå vad de gav sitt medgivande till.
Lars Klintwall Högberg hävdar att barnen är helt med på vad som händer. Han berättar om castingen, där de noga undersökt om barnen är säkra på att de vill vara med. Under inspelningarna har kamerorna varit synliga. Barnen bär dessutom på fastsatta mikrofoner, myggor, som de får ständiga påminnelser att inte plocka av sig. Tillsammans med sina föräldrar har barnen fått se programmen i förväg.
–I avsnitt fem visar vi en scen där ett barn inte längre vill vara kvar men sedan ångrar sig. Kanske skulle vi ha varit tydligare med att visa frivilligheten för tittarna, säger Lars Klintwall Högberg.
Sofia J Frankenberg är också kritisk mot att pedagogerna i programmet är instruerade att ta ett steg tillbaka i de triggade situationerna, och nämner scenen där två barn blir utan mat.
–Barnen får en erfarenhet att vuxna kan göra såhär. Trygga relationer till vuxna är avgörande för självregleringsförmågan, säger hon.
Uppmaningen att pedagoger på förskolor ska ta ett steg tillbaka är hon också kritisk till.
– Vi vet från forskningen att pedagogerna varken är överbeskyddande eller interagerar för mycket, inte heller att det är brist på situationer där barnen kan träna samspelet mellan varandra. Problemet är i stället att personalen inte hinner vara tillräckligt närvarande, säger hon.
Malin Bergström värjer sig mot det resonemanget, och betonar skillnaden mellan försummelse på grund av personalbrist och noggrant avvägda situationer där barnen får utvecklas utan vuxnas inblandning.
–Vi har gjort ett underhållningsprogram där vi sprider psykologisk kunskap. Att kalla det här för ”Ett Expedition Robinson för förskolebarn” är felaktigt. Det uppstår massor med situationer där barn blir besvikna och ledsna, vi ska inte vara rädda för dessa situationer, det är då barnen utvecklar nödvändiga kunskaper, säger hon.
Sofia Frankenberg tycker att SVT i stället skulle ha filmat barnen i sin naturliga miljö och låtit psykologerna kommentera de situationer som uppstår.
–Bra idé, jag ställer gärna upp i ett sådant program, säger Lars Klintwall Högberg och tillägger:
–Jag kan inte förstå kritiken att barn lämnas själva, eftersom det bara handlar om några få minuter och pedagoger alltid finns tillgängliga för barnen att söka upp. Vi har inte ägnat oss åt forskning i programmet, vi visar situationer där tidigare forskningsresultat illustreras.
Malin Bergström hoppas att programmet ska bli en ögonöppnare för många vuxna.
–Dagens föräldrar har en alltför individualistisk syn på sina barn. Fostran behöver också handla om att bry sig om andra och vara till nytta för andra, säger hon.