Fråga: Jag har arbetat som psykolog i snart tjugo år. Har alltid sett positivt på mitt arbete och känt starkt intresse för själva uppdraget och engagemang för dem jag möter. Min fråga handlar om att jag på senare tid upplevt en förändring i detta. Mitt engagemang har avtagit och ibland kan jag känna mig känslomässigt distanserad eller något avstängd. Hur hittar jag tillbaka? Jag vill ju kunna fortsätta arbeta länge till.
Patrik Lind, Etikrådet, svarar:
Frågan du ställer tror jag kan vara särskilt svår att ta upp med kollegor. Är det kanske till och med ett tabu? Vår yrkesroll är så intimt förknippad med bilden att vi ska kunna förmedla ett genuint engagemang för dem som söker hjälp i sitt lidande. Oavsett vilken 
teoretisk grund vi har som utgångspunkt i vårt arbete betonar vi psykologer vikten av hur vi är i kontakten med den andre. Varför blir vi mer eller mindre distanserade känslomässigt? Jag tänker nu på två orsaker. Eftersom du berättar om din erfarenhet som psykolog och har arbetat ett tag, tänker jag att en del av känslan av distans kan bero på just det.
Erfarenheten kan resultera i att vi ibland handlar mer rutinmässigt utan att känna så mycket. Kanske på gott och ont? Det är den ena orsaken. Det andra handlar mer om avstängdhet eller emotionell trötthet som symtom på stress. I Psykologtidningen och i andra media har vi kunnat läsa om »flykten från Bup« där även psykologer som är nya i yrket blivit alltför belastade och sökt andra jobb. Att ha sig själv som arbetsredskap ställer höga krav i sig. Psykologförbundet genomförde en arbetsmiljöundersökning tillsammans med Lunds universitet 2014. Där framgick att 54 procent av psykologerna hade svårt att klara av sina vardagliga hemsysslor på grund av stressen på arbetet. Det framgår att ett genusperspektiv bör läggas på analysen eftersom det framkommer en skillnad i hur kvinnor respektive män beskriver graden av stress. Detta belyser en fortsatt ojämn ansvarsfördelning där kvinnor tar en större andel av det som ska göras utanför arbetstid. Vi kan tala om »ett gigantiskt systemfel«, som psykologen Sara Lindström skriver om i Den ojämställda stressen (du hittar den under Nätverket för primärvårdspsykologer på Psykologförbundets hemsida). När arbetet ska utföras i organisationer som inte är byggda på ett för människor hållbart sätt, blir vi av nödvändighet mer eller mindre stressade. Psykologer är på intet sätt immuna trots att vi har den teoretiska kunskapen om hur en människa ska kunna ha balans i livet. Men om något är ohållbart i sin grundkonstruktion så är det. Både politiskt styrda och kapitalistiska organisationer bygger på ekonomistiska grundantaganden om att det alltid finns möjligheter till effektivisering. I den politiskt styrda ska man spara pengar och i den kapitalistiska öka vinsten. Professionerna ska sedan se till att vården ges med god kvalitet och enligt evidens och beprövad erfarenhet. Det går inte ihop.
Risken finns i vår kultur att vi individualiserar problem som faktiskt är strukturella. Vi behöver både psykologiska och sociologiska perspektiv som stöd i vår förståelse och för att lägga ansvaret på rätt ställe. Vi behöver tala öppet med varandra om att vi ofta arbetar i mer eller mindre ohållbara organisationer med mer eller mindre omöjliga uppdrag. Och att stressen inte är något vi kan tänka bort.
Läs tidigare frågor och svar.
