Psykologer behöver fortbilda sig och reflektera över sig själv inom hbtq+ området, skriver psykologen Lena Ek i sin konferensrapport.
Vid årets riksstämma för Sveriges Neuropsykologers Förening (SNPF) hade vi i år ett hbtq-tema. Programpunkten bestod av två föreläsningar och var ett samarbete mellan SNPF, Psykologförbundet och Sveriges psykologers HBTQ nätverk. Bakgrunden är att många psykologer har gått psykologutbildningen under år när alla människor antogs vara heterosexuella och heteronormativt tänkande har länge präglat psykologutbildningen. Under Stockholm Pride har Sveriges psykologers HBTQ nätverk tillsammans med 
Psykologförbundet under senare år ordnat programpunkter. En av dem är ”Fråga psykologen” där publiken får fråga vad de vill. En fråga som dykt upp många gånger är frågan ”vad gör jag om min psykolog inte förstår sig på de villkor jag som hbtq+ person lever under, är det min skyldighet att undervisa psykologen?”
Den frågan har inspirerat till att vi tar upp detta tema under rikskonferens som SNPF: södra region anordnade under temat ”Hjärnan under livet”.
Tove Lundberg inledde med en föreläsning om psykisk hälsa och ohälsa generellt hos personer med hbtq+ identitet samt om psykologers bemötande. I den andra föreläsningen tog Sara Ytterbrink Nordenskiöld mer specifikt upp levnadsvillkor hos personer som lever under två normbrytande förhållanden – hbtq identitet och funktionshinder.
Den psykiska hälsan påverkas av att man hela tiden lever under tvånget att bryta normer. Att leva mer isolerat kan vara en strategi som minskar utsattheten men ger en sämre hälsa. Hälso- och sjukvårdslagen betonar vikten av kompensatoriska villkor i mötet med 
människor så att hälsan främjas lika. Ibland kan sökorsaken vara relaterad till personens hbtq+ identitet och ibland inte. Oavsett behöver psykologer kunskap om hbtq+ personers livsvillkor. För att kunna ge ett gott bemötande måste psykologen också fundera igenom vilka ideal man arbetar efter. Många psykologer arbetar utifrån en neutralitetstanke där alla klienter ska behandlas lika. Sådana neutralitetsideal har ofta en god intention men kan osynliggöra hur vissa grupper kan ha specifika livsvillkor utifrån samhällsnormer som påverkar hälsan. Andra arbetar utifrån ett toleransperspektiv där de menar att alla som bryter mot normerna ska tolereras. Detta är också grundat i en god intention men kan leda till att tolerans uppfattas som något valbart för psykologen medan klienten förväntas vara tacksam. Ett tredje alternativ är ett normkritiskt förhållningssätt där psykologen intar en reflekterande hållning och tar hänsyn till normer som finns både i mötet med klienten och i samhället i stort och funderar tillsammans med klienten vilka möjligheter och problem dessa normer kan leda till.
I båda föreläsningarna framhölls minoritetsstress som en bra modell att förstå den psykiska ohälsan många hbtq personer lever under. Det innefattar både att personer i minoriteten bli utsatta för diskriminering och marginalisering men också de psykologiska konsekvenserna av detta, till exempel att dölja sin identitet eller att vara orolig för att bli utsatt av andra. Psykologer behöver fundera på vilka stressorer klienten lever under och vilka skyddsfaktorer som finns.
För hbtq personer som har ett funktionshinder blir det en flerfaldigad minoritetsstress. Man vet att det hos personer med intellektuella funktionshinder finns en ännu starkare drivkraft att passa in. Det har visat sig att könsdysfori är vanligare bland personer med autismspektrum diagnos. Det dubbla utanförskapet för hbtq personer som är funktionshindrade ger större svårighet att både komma ut och att komma in i hbtq-världen.
Psykologer behöver fortbilda sig och reflektera över sig själv inom hbtq+ området för att kunna möta de behov som finns och minska ohälsan. Kontakt med nätverket kan ske via
Lena Ek
Sveriges Neuropsykologers Förening
Sveriges psykologers HBTQ nätverk
Region Skåne
