»Det är dags att vi på allvar börjar prata om att många män, som lever i heteronormativa relationer, faktiskt utnyttjar sitt privilegium att vara man. Och det är inte okej.«
Ingen tvingar henne. Ändå har hon inget val. Att sätta fokus på den ojämställda stressen i heteronormativa relationer – den i Sverige hittills vanligaste relationsformen – är för viktig, för så många.
Och det börjar bli bråttom.
Antalet kvinnor i Sverige som sjukskrivs för stressrelaterade sjukdomar har sedan 2010 ökat markant, enligt Försäkringskassan. Störst risk att drabbas av utmattningssyndrom har kvinnor mellan 36 och 45 år med minst två barn och som arbetar inom vård, omsorg och skola – som sjuksköterska, lärare, socionom och psykolog.
– Vi har byggt ett välfärdssamhälle där kvinnor går på knäna på grund av stress. Är det ett samhälle vi vill ha?
Den retoriska frågan blir hängande i luften. Psykologen, organisationskonsulten, föreläsaren, bloggaren och numera även poddaren Sandra Lindström väntar sig inget svar.
– Att kvinnor blir sjuka av stress är ett gigantiskt systemfel som berör alla och borde vara allas angelägenhet att göra något åt.
Sandra Lindström, Skellefteå-bon, med det svarta kortklippta håret, tatueringarna, statistiken som vapen och rättvisepatoset som drivkraft, vill göra skillnad – i jämställdhetens namn.
– Mitt mål är att så många som möjligt agerar för en mer inkluderande och jämställd vardag såväl på arbetsplatser som i våra hem.
Hon sitter rak i ryggen, tänker innan hon talar, mån om att orden landar rätt. Vi möts mitt i huvudstaden i början av det som sedan blev den hetaste av uppmätta somrar. Hon är här med föreläsningen »Den ojämställda stressen«, som jag kvällen innan gick på tillsammans med min amerikanska kollega, journalisten Irin Carmon, utsänd av tidskriften Time för att undersöka vad USA kan lära av den i världen kända svenska jämställdheten.
Idén till den turnerande föreläsningen fick Sandra Lindström under en stipendie-vistelse på Ellen Keys Strand. Då och där fick hon tid att tänka och utrymme att reflektera. Och hon blev arg.
– Ja, jag blev så förbannad när jag insåg att Ellen Key hade lyft exakt samma frågor om jämställdhet som jag. Jag tänkte: »Vad fan! Ska vi behöva uppfinna hjulet gång på gång?! Vi kvinnor har ju pratat om samma sak i över hundra år. Nu räcker det!«
Föreläsningen är en del av hennes mission, som pågått sedan 2016 då hon sa upp sig från företagshälsan för att starta eget. I stället för rehabilitering och behandling ägnar hon sin tid åt att belysa strukturella orsaker bakom kvinnors utmattning. Hon bloggar (»Jämställd vardag«), skriver debattinlägg, artiklar – och är nu även aktuell med podcasten »Systemfel«, som hon driver tillsammans med journalisten Johanna Lindqvist.
– Jag vet att det bland psykologer inte anses så fint att blogga. Det är för flummigt, för personligt. Men för mig är det ett fantastiskt sätt att förklara normer på ett vardagsnära sätt – och nå andra än akademiker och kollegor.
– Och jag kan leva med kollegors kritik.
Oavsett kanal eller arena är psykologin ständigt närvarande och helt avgörande, säger hon.
– Allt jag gör är ett resultat av ett genuint genomtänkt arbete. Oavsett om jag bloggar, föreläser eller podcastar använder jag hela tiden min psykologiska kunskap.
Mest hemma är hon i de beteendeanalytiska förklaringsmodellerna, som Relational Frame Theory och ACT, som hon menar är väldigt användbara för att förklara hur normer fungerar och hur beteenden förstås.
– Mycket av mitt jobb handlar ju om att förstå och förklara hur ett normativt språkbruk bygger upp den ojämställda kontext som vi alla befinner oss i.
– Ytterst handlar allt om makt, konstaterar hon. Där är språket helt avgörande.
Rättvisefrågor liksom de kopplade till kön, makt, klass och relationer har alltid intresserat henne. På universitetet läste hon genusvetenskap parallellt med psykologprogrammet. Examensarbetet handlade om faderskap ur ett genus- och klassperspektiv.
– Om vi inte kan sätta ord på det är som söndrar och skaver i våra relationer så finns det ju inte. Vilket lätt leder till att kvinnor skuldbelägger sig själva: »Vad är det för fel på mig?! Varför är jag så stressad? Varför kan jag inte bara vara nöjd?«
Sandra Lindström vill utmana den föreställningen och ge andra förklaringsmodeller till den sjuka stressen än skuldbeläggande på individnivå.
– Det är dags att vi på allvar börjar prata om att många män, som lever i heteronormativa relationer, faktiskt utnyttjar sitt privilegium att vara man. Och det är inte okej.
Ett annat viktigt steg mot jämställdhet, enligt Sandra Lindström, är att införa tydliga mål och ansvarsfördelning samt uppföljning, precis som inom arbetslivet. Det kan låta självklart. Men inte för alla. Hon får ofta höra invändningar som »Det är så oromantiskt med millimeterrättvisa!«
– Vad gör det för romantiken att kvinnor blir sjukskrivna av stress? Det är väl mycket mer romantiskt att dela på ansvar och sysslor än att den ena utnyttjar den andra.
Hon vet vad hon talar om. Inte minst utifrån ett eget perspektiv. För arton år sedan då hon och hennes man Johan väntade första barnet (de har i dag tre) bestämde de sig för att leva jämställt.
– Jämställdhet är inte statiskt, utan en process. Det skulle vara väldigt farligt – och skitdumt – om vi nu lutade oss tillbaka och kände oss nöjda. Det finns ingenting som säger att det blir bättre med tiden, tvärtom.
– Men jag tycker att Johan och jag hanterar det bra.
Sandra Lindström, som även är ute på olika arbetsplatser och föreläser om arbetsmiljö, jämlikhet och inkludering, tycker sig också där se ett ökat intresse för jämställdhetsfrågor.
– Många företag med rekryteringsbehov inser att de blir mer attraktiva om det finns ett aktivt arbete med jämlikhet och inkludering.
Samma inställning borde finnas hos alla som ger sig in i familjebildning, menar hon. För även om Sverige tillhör världens mest jämställda länder, har och tar majoriteten av svenska kvinnor störst ansvar för familj, hem, relationer och föräldraskap.
Detta är ingen åsikt, utan statistik. Kvinnor i Sverige utför fler timmar obetalt hushållsarbete, tar ut betydligt längre föräldraledighet liksom fler VAB-dagar, än vad män gör. Tillsammans blir det en hög stapel av timmar av osynligt och obetalt arbete.
– Med statistiken som verktyg kan vi räkna och mäta det osynliggjorda och oavlönade arbetet som kvinnor utför. Då blir det synligt och går att göra något åt.
Somliga menar att hon borde vända sig mer till män som inte är insatta i jämställdhet. Men det håller hon alls inte med om.
– Jag är inte ett dugg intresserad av att lägga kraft och energi på folk som hatar mig så fort jag nämner ordet »jämställdhet«.
Ändå anstränger hon sig för att vara pedagogisk. Inte trampa någon på tårna, i onödan.
– Jag tycker att jag är finkänslig, men får ofta höra att jag är modig som vågar vara så öppen och tydlig.
Ser du dig som modig?
– Nej, nej, svarar hon snabbt som för att vifta bort frågan. Jag gör bara mitt jobb.
– Utmaningen för mig, som har enormt stor kunskap om psykologi, genus, makt och relationer, är att hitta vardagsnära exempel och ett språk som inte upplevs för akademiskt – och samtidigt leverera substantiellt innehåll. Jag vänder mig ju till folk som vill förstå, men kanske inte alltid har så stor kunskap om dessa områden.
Finns politiska incitament som kan bidra till ökad jämställdhet?
– Ja, delad föräldraförsäkring. Dagens försäkring är förlegad; den leder bara till att förstärka och cementera könsroller, att kvinnor stannar hemma. Kanske sex timmars arbetsdag för småbarnsföräldrar skulle bidra till ökad jämställdhet. Jag är inte säker, men heltidsnormen är problematisk.
Väl medveten om att uppnådd jämställdhet inte står och bankar på dörren i morgon bitti ivrig att komma in och accepteras av alla som norm, är Sandra Lindström ändå optimistisk. Hon säger sig allt oftare höra män och kvinnor som vill och försöker leva jämställt – även om det kostar på.
För visst finns ett pris, som man måste vara beredd att betala.
– Att dela på ansvar och sysslor innebär initialt enorma vinster för män, som får massor med beröm. Medan det för kvinnor innebär stora förluster i form av kritik av att inte vara en tillräckligt bra mamma.
– Det kommer inte alltid att vara lätt. Men anser man att jämställdhet är viktigt får man räkna med att det kostar.
Den heta sommaren har sedan länge övergått till betydligt svalare temperatur. Sandra Lindström fortsätter envetet sin jämställdhetsmission. Något som även nyligen uppmärksammades i USA. Times Irin Carmons iakttagelser blev i oktober ett långt reportage med tillhörande omslag. Hon skriver:
»They’re so I can go with Swedish journalist Kajsa Heinemann to a lecture on how women here are stressed from doing far more at home than men. The lecture is in Swedish, but the lopsided pie charts tell the story loud and clear. Sweden has realized that traditional parenting supercharges the gender gap and that in order to achieve equality, men have to transform too.«
– Åh, det är ju jättecoolt! säger Sandra Lindström när hon får höra nyheten.
Men även om Time konstaterar att USA har en del att lära av Sverige finns noll skäl att sluta arbeta för ökad jämställdhet, understryker Sandra Lindström.
Till de som anser att kvinnor i Sverige borde sluta klaga, att det finns de som har så mycket värre, att jämställdheten kommit tillräckligt – eller till och med för – långt – har Sandra Lindström bara en sak att säga:
– Du kan också jämföra med någon som har det bättre. Visst har vi kommit långt, men det beror ju på att vi kvinnor här aktivt arbetat och arbetar för lika rättigheter.
Så lägger hon till:
– Att säga att jämställdheten gått för långt är som att säga att demokratin gått för långt. Eller att det blivit lite för mycket fred i världen. Kan det bli för mycket fred? •
Text: Kajsa Heinemann
Läs Irin Carmons reportage i Time.
SANDRA LINDSTRÖM
Ålder: 42 år.
Är: Psykolog, organisationskonsult, föreläsare, bloggare och poddare.
Bor: I Skellefteå med man, tre barn och en hund.
Aktuell med: Podcasten “Systemfel”, bloggen “Jämställd vardag”, föreläsningen “Den ojämställda stressen”, samt medförfattare i antologin Psykolog inom primärvård – inspiration för fortsatt utveckling (Sveriges Psykologförbund, 2018).
