Psykologers fördjupade personbedömningar passar utmärkt för att avgöra om en person har vad som krävs för en befattning. Trots det har vi tappat mark i urvalssammanhang. Evidensbegreppet har kommit att tjäna vinstintressen på ett sätt som psykologer – i en önskan att betraktas som vetenskapliga och därmed seriösa – haft svårt att värja sig mot, skriver psykologerna Malin Holm och Teresa Söderhjelm.
Vid tjänstetillsättningar används i dag ofta standardiserade personlighetstest när valet står mellan ett fåtal kandidater. Detta trots att testerna är mer lämpade som screening och har en ganska hög felmarginal (docent Anders Sjöberg i DN 170117).
Huvudargumentet är att ett algoritmiskt förfarande har högst evidens. Bedömningen av en jobbkandidat baseras på en i förväg uppställd matematisk formel som mekaniskt väger samman resultaten av psykologiska test. En högre träffsäkerhet kan dock uppnås i det individuella fallet genom att anlita en psykolog som behärskar både strukturerad klinisk personbedömning och performancebaserade personlighetstest som Wartegg CWS eller Rorschach R-PAS.
Med dessa test är det möjligt att fånga den meningsskapande processen, när individen i mötet med ett semi-strukturerat yttre tvingas att använda inre strukturer av perception, kognition och motivation och forma individuella svar. Svar, som ställda i relation till normer, kan säga något om personens inre värld och meningsskapande processer, både långsiktiga och temporära. Detta ger en mer tillförlitlig bild av hur personen kommer att agera på arbetet. Att reliabelt och valitt tolka performancebaserade personlighetstest, inbegriper ett omfattande arbete av scoring, kategorisering, hypotesgenerering och analys till signifikanta helheter, och sedan ställa dessa i relation till andra testmetoder. Detta är en specialiserad psykologkompetens. Tendensen idag att uppfatta det som inte har evidens som motsatsen, dvs. humbug, har gjort att många psykologer självmant släppt viktiga delar av personbedömningsfältet. Men vad innebär egentligen evidens? Nina Rehnqvist, professor och chef för SBU, skriver på myndighetens hemsida: »… begreppet evidens handlar om nytta, risker och kostnadseffektivitet …« Vem eller vad som har evidens är alltså starkt beroende av att det inte är alltför komplicerat att göra studier. Utan ekonomisk backning, och tillräckligt stora grupper, är det svårt att få evidens.
Testbolag gynnas av att en algoritm skulle vara mer »vetenskaplig« än en specialiserad bedömare, som alltså inte behövs. Bolagen kan få avkastning dels genom att sälja certifieringsutbildningar, dels för att de certifierade ska använda algoritmen för att uttolka vad testningen visat. Eftersom algoritmen, inte specialisten, är det vetenskapliga måste även legitimerade psykologer certifieras för att kunna delta i anbudsupphandlingar. Detta skulle kunna ses som det ultimata nederlaget för personbedömning som ett psykologiskt ansvarsområde. De evidensbaserade metoderna strävar efter att på det mest effektiva sättet adressera det som är mest rätt för de flesta. Detta medför problem med att identifiera de få som inte går att skapa evidens kring. Urspårningstendenser är en hett eftertraktad del i algoritmen, men faller på att just dessa kräver psykologens specialiserade kunskaper och metoder. Att psykologers expertkunskap trängs undan borde vara en fråga för Psykologförbundet, och vi ser gärna att Psykologidagarna 2019 representerar fler intressenter och perspektiv inom området än testbolagen.
