-Vi har uppnått en nivå inom KBT där vi måste tänka vidare, vidga synsättet bortom kognitiva processer och inkludera emotioner i större utsträckning. Det säger psykologiprofessorn och KBT-forskaren Stefan G. Hofmann.
Det finns en allmän missuppfattning om att KBT-terapeuter för mycket fokuserar på kognitionsaspekten, en missuppfattning som KBT-terapeuterna själva till viss del får bära ansvaret för. Det säger en av de ledande forskarna på KBT-området, psykologiprofessor Stefan G. Hofmann på Department of Psychological and Brain Sciences vid Boston University.
-Emotioner har alltid funnits med som en aspekt, men vi måste systematiskt inkorporera den mer i KBT. Egentligen har vi i praktiken redan passerat “KBT”, den akronymen är kanske inte längre är relevant sett till vad vi faktiskt gör. Vi kanske bara ska säga terapi, säger han.
Stefan G. Hofmann är i Stockholm som gästföreläsare på Beteendeterapeutiska föreningens kongress den 14–16 mars. Han är dessutom aktuell med boken Känslor och Psykoterapi – från forskning till behandling (Natur & Kultur, 2019). Med både sin nya bok och sin medverkan på kongressen vill han lyfta fram emotionernas betydelse inom psykoterapin. Inte minst på KBT-området.
-Visst har KBT uppnått fantastiska resultat jämfört med många andra behandlingsstrategier. Men nu har vi nått en nivå inom KBT där vi måste tänka om, vidga synsättet bortom kognitiva processer. Då kommer emotioner spela en allt viktigare roll.
Som både grundforskare och kliniskt verksam psykoterapeut vill Stefan G. Hofmann arbeta translationellt och tidigt pröva nya teorier och vetenskapliga resultat i klinisk praktik. Han fångar gärna upp forskningsrön från olika discipliner för att förklara hur emotioner fungerar och hur de kan orsaka psykiskt lidande.
-Genom att testa teorier och resultat från grundforskning i klinisk praktik vill jag både utveckla nya behandlingar och förbättra befintliga behandlingar, säger han.
Emotioner, upplevelser som oftast utlösts av situationer, händelser etc., liksom positiva och negativa affekter (subjektiva upplevelser av emotionella tillstånd), har varit förvånansvärt lite studerade inom klinisk psykologi, anser Stefan G. Hofmann.
-Det är förvånande eftersom emotionella problem och svårigheter är det vi arbetar med som terapeuter. Det psykoterapeutiska fältet har inte heller varit uppdaterat om vad aktuell emotionsforskning visar. Men det är ett fält som formligen exploderat och syftet med min bok är att föra in detta till den kliniska psykologin och initiera en diskussion om vad vi kan lära oss även från andra discipliner, säger Stefan G. Hofmann.
Vad visar den senaste forskningen om emotioner i relation till psykisk sjukdom?
-Det finns en aspekt som jag har stora förväntningar på. I dag är vi för fokuserade på symtomreduktion och att reducera negativa affekter, och ignorerar möjligheten att öka positiva affekter. Du kan känna både positiva till negativa affekter samtidigt och i varierande grad och vi måste koncentrera oss mer på – vilket jag också talar om i min bok – att i psykoterapiarbetet fokusera på att öka de positiva affekterna, säger Stefan G. Hofmann.
Det finns en rad verktyg för att reducera negativa affekter, exempelvis läkemedel, men för att få verktyg för att i stället öka de positiva affekterna. För det behövs nya strategier, säger han.
-Jag har bland annat experimenterat med buddhistiskt tänkande och praktik, meditation, och då särskilt metta-meditation som är specifikt inriktad på positiva affekter. Det är ett mycket intressant område att forska vidare på och som har starka band till bland annat neurovetenskapen. Du kan känna ett stort lidande, men omfamna detta lidande och ändå leva ett gott liv.
Meditation och mindfulness har över lag en positiv roll inom psykoterapin, anser Stefan G. Hofmann. Men det hjälper inte alla.
-Vi måste lära oss förstå vem som blir hjälpt och varför; vilka mekanismer får exempelvis mindfulness att fungera. Det är viktigt att förstå. Vid vissa tillstånd kan jag tänka mig att mindfulness kan ha negativa effekter, som för någon som är obekväm med sin egen person, kanske vid schizofreni och då patienten hör röster. Då kan det förmodligen vara mycket negativt. Därför vill jag inte ge som ett generellt råd att använda meditation. Men det borde det användas betydligt mer än vad som sker, och vi måste också lära oss mer om vilka mekanismerna är som gör att det fungerar för att både förbättra metoderna och kunna erbjuda dem till rätt patienter.
Det finns tydliga paralleller till Acceptans and Commitment Therapy (ACT) i Stefan G. Hofmanns resonemang, och förordet till hans nya bok Känslor och psykoterapi har även skrivits av en av ACT:s förgrundsgestalter: psykologiprofessorn Steven C. Hayes.
-Jag talar om ACT även om jag inte definierar mig som en ACT-terapeut eller en ACT-orienterad person. Men visst, jag är god vän med Steven C. Hayes och vi bedriver mycket arbete tillsammans. Jag tycker egentligen att alla dessa skolor inom psykoterapin är meningslösa, allt handlar ju om samma sak: vi försöker förstå vad som är de gemensamma processerna som alla inriktningar delar med målet att förbättra människors liv, säger Stefan G. Hofmann.
Lika negativ som han är till att begränsa psykoterapin till specifika skolor och metoder, lika negativ är han till att tala om diagnoser. Detta trots att han själv bidrog i arbetet med diagnosmanualen DSM-5.
-Att använda diagnoser begränsar dig. Du definierar den som drabbas av psykisk ohälsa som någon som bär på en specifik sjukdom och det finns en idé om att vi någon gång kommer att hitta de markörer som förknippas med sjukdomen bara vi söker tillräckligt ihärdigt. Men det kommer aldrig att ske. Själva sjukdomstanken är fel, vi försöker föra in människor i specifika kluster men som egentligen inte hör till varandra. Vissa kommer att höra samman, andra kommer inte alls att passa in. Vi kan inte säga hur vi ska behandla en enskild individ utifrån det system för att ställa diagnoser som vi har. Diagnossystemet är totalt tyst, det säger inte om hur behandlingen ska ske.
Hur kan man på andra sätt arbeta med emotioner i det kliniska arbetet?
-Vår sociala situation påverkar i stor utsträckning våra emotioner, men vi behandlar ofta individer som små maskiner som behöver lagas. Våra emotioner styrs i stor utsträckning av vår sociala kontext och vi reglerar våra emotioner genom andra. Men, med få undantag, involverar vi inte andra än själva patienten i terapin. Vi talar med den enskilde och utgår från att vi ska ”fixa” honom eller henne.
-Psykoterapi är i grund och botten en interpersonell emotionell regleringsprocess och vi måste bli betydligt mer medvetna om den sociala och kulturella kontexten som personen befinner sig i, och involvera fler individer i processen som har betydelse för patientens emotioner. Ta med patientens bästa vän, kanske en familjemedlem eller andra som på något sätt är involverad i personens emotionella liv, i terapisessionen, säger Stefan G. Hofmann.