AKTUELLT. Suzanne Osten vill med sin film Flickan, mamman och demonerna nå barn som har förälder med psykossjukdom. Men filmen fick 15-årsgräns. Det är något som Jennifer Strand, som forskar om föräldrar med psykossjukdom och deras barn, förstår – samtidigt som hon välkomnar filmen.
Foto: Sebastian Danneborn
Jennifer Strand är forskare på Psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet och har skrivit en avhandling och gjort flera studier om föräldrar med psykossjukdom, om deras barns välbefinnande, samt vilken effekt olika interventioner har på familjeklimatet. Innan hon såg Suzanne Ostens film Flickan, mamman och demonerna kände hon bara tacksamhet över att någon huvudtaget gjort filmen eftersom sådana filmer lyser med sin frånvaro. Men efteråt ändrade hon uppfattning.
– Jag kan förstå att man bedömt den som skrämmande för barn under 15 år. Jag tror att det som är skrämmande inte är att filmen skildrar verkligheten, men i kombination med den allvarliga försummelse som flickan utsätts för och mammans vanföreställningar som visas i form av demoner blir den stundom väl otäck för den tilltänka målgruppen, säger hon och fortsätter:
– Om filmen inte haft med då demonerna säger åt mamman att döda flickan, hade filmen fortfarande haft det viktiga budskapet, men debatten kring åldersgränsen hade kunnat undvikas. Visst finns det föräldrar med hallucinationer eller vanföreställningar som uppmanar till förfärliga handlingar, men det ingen regel att de vill sina barn illa.
Flickan, mamman och demonerna (2016), som nu kan ses på biograferna, baseras på Suzanne Ostens egen uppväxt med en psykotisk, ensamstående mamma. I filmen får vi följa flickan Ti och hennes psykotiska mamma, som låser in sig själv och dottern i en lägenhet. Här styr mammans demoner. Mamman blir allt mer oberäknelig och går allt djupare in i psykos. Ti, som efter egen förmåga får ta hand om sig själv, försöker hjälpa sin mamma att besegra demonerna.
Filmen, som ju är en spelfilm men skildrar en verklighet som finns för många barn, sätter ljus på ett känsligt ämne, vilket Jennifer Strand välkomnar. Men det är också viktigt att se att alla människor är olika, med eller utan psykossjukdom.
– Det är viktigt att poängtera att den försummelse som skildras i filmen inte finns i alla familjer där föräldrar har psykossjukdom, samt att den även kan finnas i andra familjer där det inte finns psykisk sjukdom. Vilka konsekvenser det blir för barn som lever med föräldrar med psykossjukdom beror dels på hur förälderns sjukdom uttrycks, på vilket stöd det finns runt familjen, dels på barnets egna resurser, säger Jennifer Strand och fortsätter:
– Jag vill gärna lyfta fram mammans kamp. Hon älskar sin dotter precis som föräldrar utan psykisk ohälsa gör, men filmen visar att hon förlorar sig själv i psykosen och därmed också förmågan att se till sitt barns bästa. För barn som lever i den miljön har skolan, psykiatrin och andra vuxna en oerhört viktig uppgift i att uppmärksamma och erbjuda stöd både till mamman och till barnet innan det går så långt som det gör för Ti och hennes mamma.
Även om Jennifer Strand har förståelse för den satta åldersgränsen tycker hon samtidigt att det är paradoxalt:
– Samhället tillåter barn i dag att växa upp i familjer som präglas av allt från psykisk sjukdom till missbruk och våld, och samtidigt tillåter vi inte barn att ta del av dessa barns vardag ens på film. Det är paradoxalt på flera sätt.
– Filmen är ett dock viktigt initiativ till att öppna ett samtal om barn till psykiskt sjuka föräldrar. Min förhoppning är att filmen blir den första av många som avser att skildra barns vardag på ett icke förskönande sätt, säger Jennifer Strand.
TEXT
Kajsa Heinemann
