Många inom vården saknar kompetens i hbtq-frågor. Men nu finns det inte längre något att skylla på. Den nya boken HBTQ+ Psykologiska perspektiv och bemötande, skriven av landets mest kunniga psykologer och forskare på området, ger en heltäckande bild över ämnet.
HBTQ+
Psykologiska perspektiv och bemötande
Tove Lundberg, Anna Malmquist & Matilda Vurm (red)
Natur & Kultur, 2017
Väninnan i tandläkarstolen med munnen full med slangar och bomull när tandläkaren frågar: ”Du är gift sa du, är din man också journalist?”
Inget illa menat. Naturligtvis. Väninnan ”orkar” inte rätta, berätta att hon är gift med en kvinna, utan nickar och försöker le.
Ingen människa borde känna sig obekväm, rädd eller ens tveka att berätta för vårdgivaren vem hens sexuella läggning eller könsidentitet är. Det kan vara viktigt utifrån vårdsynpunkt, men framför allt handlar det om människovärde; att bli accepterad och respekterad för den en är och identifierar sig som. Ändå sker det hela tiden.
Att många homosexuella, transpersoner, lesbiska och andra hbtq-personer väljer att avstå från att berätta för vårdgivare om sin sexuella läggning och/eller könsidentitet är djupt olyckligt då det drabbar enskilda människor. (Enligt Folkhälsomyndigheten är den psykiska ohälsan bland hbtq-personer betydligt större än hos andra.) Men framför allt är det djupt problematiskt för vårdgivare och alla som arbetar inom människovårdande yrken att klimatet är sådant.
Okunskap och liten erfarenhet anges ofta som skäl. Men nu, när denna gediget välskrivna och för ämnet heltäckande (känns faktiskt relevant här!) bok nu utkommit finns inget längre att skylla på. Här finns allt.
HBTQ+ psykologiska perspektiv och bemötande, som är indelad i fem kapitel, tar ett omfattande grepp om frågor som rör olika slags identitetskategorier och som alla relaterar till sexualitet, relationsbildning och könsuttryck, hälsa och ohälsa kopplade till dessa. Här finns fakta om hbtq-personers livsvillkor och historia och kunskap om bemötande så att vårdgivare kan skapa ett klimat där alla patienter och klienter kan känna sig trygga. I fördjupande kapitel berörs frågor om barn och ungdomar, föräldraskap och migration.
Författarna, som tillhör Sveriges mest kunniga psykologer och forskare inom området, skriver att de önskar att hbtq-kompetens egentligen inte ska behövas, att den ska ”vila i frid”. Att hbtq-kompetens borde vara en självklarhet.
Kan inte annat än hålla med. Men tills all vårdpersonal har kompetens, och människor inte känner sig osedda, missförstådda eller värre, förödmjukade och diskriminerade, på grund av sexuell läggning och/eller könsidentitet, är denna bok mer än nödvändig.
Även om boken uppges främst vända sig till psykologer och psykologstuderande tror jag den borde göra bäst i att nå fler. Varför inte som kurslitteratur på vårdutbildningar, som hjälpmedel inom hälso- och sjukvård, psykiatrin, habilitering, äldrevård, förskola, skola och ja även hos tandläkare.
Bokförlaget Natur & Kultur
Läs även Våga fråga om hbtq – men inte för din egen skull (Psykologtidningen.se)