Små barn är särskilt utsatta för svåra händelser i omsorgssystemet. Ändå har de sämre tillgång till psykologisk behandling än äldre barn.
– Jag vill bidra till ett förbättrat behandlingsutbud för de yngsta, säger psykologen Anna Norlén.
Text: Maria Jernberg
I Sverige finns välutbyggda preventiva insatser för små barn. Om de däremot får allvarliga psykiska problem är det inte helt klarlagt var de ska tas om hand. Samtidigt är de en utsatt grupp, till exempel visar internationell statistik att hälften av de barn som blir utsatta för våld är under sex år.
– Små barns behov av psykologisk behandling är osynliggjord, säger Anna Norlén som disputerar på avhandlingen Trauma treatment for young children.
I sin forskning har hon utvärderat den traumafokuserade behandlingsmetoden Child-Parent Psychotherapy (CPP) som riktar sig till barn under sex år. Studien är naturalistisk och resultaten lovande med signifikanta förbättringar hos både barn och föräldrar.
Hur kan vi veta att ett barn är traumatiserat?
– Psykisk traumatisering kan visa sig på många olika sätt hos både barn och vuxna. Ett problem med dagens traumafält är att det är så PTSD-orienterat. PTSD är bara ett av flera uttryck för traumatisering. Hos små barn kan vi märka traumarelaterad problematik på att de är bråkiga och får utbrott, eller blir inåtvända, avskärmade och inte vill leka. De kan vara klängiga, krävande och svåra att ta hand om eller göra nöjda. Ofta sätter trauma sig i kroppen. Barnet har svårt att komma till ro och att somna eller kan äta dåligt eller för mycket.
Hur vet vi att ett litet barn behöver traumabehandling?
– Uppgifter ska finnas om att något svårt har inträffat i barnets liv, vid enstaka eller upprepade tillfällen, och att barnet har problem som kan sättas i samband med vad som har hänt. Alla som varit med i studien har blivit bedömda av en kliniker.
Vilka sorts trauman hade barnen i studien varit med om?
– Variationen var stor men en hög andel hade varit med om interpersonella trauman, som att bevittna våld inom familjen eller själva varit utsatta för fysiskt våld.
Interpersonella trauman är extra komplexa. Den som borde lugna, skydda och trygga är den som utsätter. På så vis bli utsattheten dubbel.
Hur mycket är föräldern med i behandlingen?
– Omsorgsrelationen är central i terapin. Det är där tryggheten ska repareras. Den är utgångspunkten för att ett litet barn ska kunna återhämta sig och utvecklas positivt efter traumatiserande händelser. I metoden arbetar terapeuten hela tiden med barn och förälder tillsammans.
Hur går behandlingen till?
– Oftast är en stor del av behandlingen att göra en berättelse om det svåra som har hänt: ”Det hände många läskiga och farliga bråk hemma förut, och nu är du ofta orolig och rädd…”. Vad man arbetar med är barnets upplevelse och inte exakt vad som har hänt. Eftersom barnen är små gäller det att hitta ett sätt som passar. Ofta blir det i lekform, genom att bygga upp scener med figurer och dockor, rita och använda bildstöd. På olika sätt görs händelserna och reaktionerna begripliga för barnet.
När terapin rör det svåra som barnet varit med om, som våldet, olyckan eller kriget, kommer ofta de känslomässiga svårigheterna i dagen. Det blir ett tillfälle för föräldern att få vägledning i hur den kan förstå och trygga sitt barn. Genom andra studier vet vi att det inte räcker med att bara prata och ge råd, föräldern behöver också få prova, bli konkret visad och uppmuntrad.
Avhandlingens fulla titel: Trauma treatment for young children. Outcome and experiences of Child-Parent Psychotherapy in Sweden.
