Gunilla Guvå är på det klara – efter 50 år som psykolog i skolans värld – på vad som är viktigast för barn som hamnar utanför.
–Man brukar säga att vissa barn behöver särskilt stöd, men jag menar att dessa barn behöver extra mycket vanligt stöd.
Text: Anna Wahlgren
Elsa och Ella heter två av Gunilla Guvås barnbarn. På tisdagar brukar Gunilla skjutsa dem till simskolan. Så också den här tisdagen. Flickorna, som är kusiner, placerar sig i baksätet på bilen och börjar som vanligt att prata med varandra. De diskuterar elaka barn som går i deras respektive klasser. En av dem berättar om en »jättejobbig tjej«, och konstaterar efter en stund att flickan har en sjukdom – adhd heter det visst – som förklarar hennes beteenden.
Farmor Gunilla sitter i förarsätet och spetsar psykologöronen. Uppenbarligen är det inte bara vuxna i skolan som tänker patogent om barn som beter sig på ett visst sätt, utan också sexåriga elever i en förskoleklass, konstaterar hon. Dessutom tror de uppenbarligen att diagnoser är lika med sjukdom. Det gör henne bekymrad och lite sorgsen. Gunilla Guvås käpphäst – och det budskap som hon brukar föra fram till lärare som konsulterar henne i förskolor och skolor – har alltid varit att försöka se på barn utifrån ett salutogent perspektiv. Att normalisera barns beteenden i stället för att problematisera dem.
– Jag tycker att man ska fokusera på friskfaktorer som främjar fysisk och psykisk utveckling och hälsa i stället för på riskfaktorer för ohälsa. Det bästa är att försöka förstå varför barnen beter sig på ett sätt som gör att de till exempel uppfattas som »elaka« av andra barn, utan att det beteendet sjukförklaras och därmed riskerar att legitimeras.
Gunilla Guvå har jobbat i förskolans och skolans värld i hela sitt yrkesliv. Hon har anlitats som konsult när det har uppstått problem, när pedagogerna har haft svårt att förstå barn och elever som för dem har betett sig obegripligt eller varit svåra att hantera. Fokus har varit att tillföra psykologiska perspektiv på utveckling och lärande i förskola och skola.
– Det är vad den pedagogiska psykologin handlar om. Att försöka förklara psykologiska teorier på ett sätt som kan ge svar på förskolans och skolans pedagogiska frågor. Forskningen visar att om man jobbar med barnen via personalen så får man bättre effekt jämfört med om man skulle ha jobbat direkt med barnen. Så vi psykologer har en viktig roll att spela.
Tack vare förskolan har samhället en unik chans att nå alla barn, menar Gunilla Guvå. Det är här det förebyggande arbetet – som motverkar risken för att barn hamnar i gängkriminalitet, blir hemmasittare eller utvecklar psykisk ohälsa – måste ske.
– I dag har vi tillgång till i princip alla barn från det att de är runt ett och ett halvt år. Det är en jättechans att jobba med det så avgörande relationella perspektivet.
Relationerna är nämligen grunden till allt, enligt Gunilla Guvå. Och starten på en god relation mellan lärare och barn är – den första ögonkontakten.
Säger Gunilla Guvå och gör precis det som hon lär ut till lärare – tittar mig i ögonen. Efter den första ögonkontakten är samspelet igång. Nu kan läraren börja knyta an, läsa av och tona in det som eleven förmedlar med och utan ord.
– Första mötet är därför jätteviktigt. Här måste man som lärare vara uppmärksam på vilka ungar man behöver jobba mer med. Att vara nyfiken och uppmärksam på vilka barn som säger hej när man möts, som räcker upp handen, ber om hjälp, och vilka som inte gör det, samt vilket samspel de bjuder upp till är ett sätt att lära känna dem.
Framför allt gäller det att vara alert på vilka barn som inte bjuder upp till kontakt, utan som föredrar att klara sig själva. Förskolan och skolan är ofta extra viktig för barn med en problematisk hem- och familjesituation.
– Redan på skötbordet börjar barnen att samarbeta. Lyfter på rumpan för att man ska få på blöjan, och sträcker ut armen så att det ska gå lättare att få på jackan. Samspelet hänger ihop med anknytningen, barn som samspelar upplever att den vuxne vill väl och att den är till hjälp. Och tvärtom. Barn som är avvaktande och svåra att nå kanske har ett mer otryggt anknytningsmönster med sig i bagaget. Det här, menar jag, borde man vara mycket mer uppmärksam på inom förskolan. Det relationella kan vara helt avgörande för hur det ska gå för ett barn. Men tyvärr är risken stor att lärarna fokuserar på de barn som samarbetar och tappar bort de andra.
På ett teoretiskt plan brukar Gunilla Guvå dela upp en barngrupp i tre kategorier, kärnbarn, mellanbarn och utanförbarn, och det här brukar hon prata om när hon möter såväl lärare som psykologer som ska arbeta mot skolan. Kärnbarn är barn som pedagogen lätt får kontakt med. De är socialt kompetenta, kontaktsökande och lätta att ha att göra med. Dessa barn är till stor del självgående och bör utgöra gruppens kärna.
Mellanbarn är barn som inte själva klarar av för mycket ansvar. De gillar tydliga regler och struktur. De kan ingå i en grupp av kärnbarn och därmed få det stöd som de behöver. Utanförbarn är barn som inte går att tvinga. De klarar inte att samspela i en grupp och undviker kontakt. Guvå kallar dem även för ribbstolsbarn eftersom de ofta hamnar i ribbstolen och tittar på när det är samling eller gemensamma aktiviteter. Guvå menar att det är viktigt att inte lockas in i maktkamper och bråk med dessa barn. Till en början bör man som pedagog låta dem vara. När de sitter i ribbstolen observerar utanförbarnen faktiskt vad som sker. Rätt vad det är, så klättrar de ned och börjar delta i den gemensamma aktiviteten.
Barn är alltså olika till sin läggning, dessutom kommer de till förskolan och skolan med helt olika förutsättningar och anknytningsmönster i bagaget. De med trygga anknytningsmönster håller sig gärna nära sina föräldrar, i alla fall till en början. Därifrån kan de utforska förskolans värld genom att bara observera vad som försiggår. Med tiden blir de alltmer frimodiga. Barn med andra anknytningsmönster har ofta en mer avvaktande attityd till vuxna.
– Jag upplever att förskolepersonal ofta inte inser hur betydelsefullt det relationella samspelet är, och det är vår uppgift som psykologer att försöka göra dem medvetna om det. Med barn som bjuder upp är det sällan några problem, men när barnen inte bjuder upp till samspel så uppstår ofta problem. Det är personalens uppgift att få barnen att börja samspela, samverka och leka. Man brukar säga att vissa barn behöver särskilt stöd, men jag menar att dessa barn behöver extra mycket vanligt stöd. Det handlar inte om »specialkost«, utan de ska ha mer av det som ingår i den vanliga »husmanspedagogiken«.
Förskolan och skolan har ett viktigt ansvar i att försöka hjälpa till att skapa en god relation mellan barn och förälder, poängterar Gunilla Guvå.
– I vissa familjer är det särskilt viktigt att stimulera föräldrarna att bli nyfikna på sina barn. Och det gör man inte genom att bara prata om problemen. På både bvc och förskolan är man ofta väldigt fokuserad på avvikelser. Det kan oroa föräldrar, och bidra till att de börjar betrakta sitt barn med en bekymmersrynka mellan ögonen. Om förskolepersonalen och lärarna i stället fokuserar på det positiva med barnet så brukar det smitta av sig på föräldrarna.
Gunilla Guvå hymlar inte med att hon lägger ett stort ansvar på förskola och skola. Dels har vi skolplikt, dels kommer det kompensatoriska uppdraget med ett jätteansvar, konstaterar hon.
– Vissa barn har det mer förspänt än andra, och det är förskolans och skolans uppgift att kompensera för skillnader. Föräldrar är olika och har olika resurser. Alla föräldrar har inte de förutsättningar som förskolan eller skolan skulle önska.
Nu blir Gunilla ivrig, det här är frågor som hon brinner för. Hon tar fram papper och penna ur väskan. Hon tycker om att rita när hon ska förklara något, och tecknar snabbt två rutor. Den ena representerar förskolan och skolan, den andra familjen.
– När jag kommer in som konsult till en lärare så är en av mina frågor vad man tror att det beror på att barnet är som det är. I princip alla lärare hänvisar till ruta nummer två – familjen. Då är min uppgift som psykolog att försöka få läraren att fokusera på ruta nummer ett. Även om orsakerna till problemet skulle ligga i kontext två, så är ettan det enda vi i förskolan och skolan kan arbeta med. Det är här vi kan göra skillnad, inte där.
Kanske borde skolvärlden inspireras mer av de kriminella gängen, funderar Gunilla Guvå. De som rekryterar till gängen är nämligen mästare på relationer.
– Alla människor vill bli sedda och bekräftade, det har rekryterarna till kriminella gäng förstått. Rekryterarna är väldigt duktiga på det relationella, de vet precis vilka ungar de ska gå på. De jobbar medvetet och strategiskt med relationen. Det börjar med småuppdrag, och barnen får beröm och belöningar för att de har varit så duktiga. Lärarna borde jobba mer som rekryterarna, dels för att identifiera de här personerna, dels för att bygga en relation.
Det senaste decenniet har individen alltmer kommit att stå i centrum, inte minst i skolan. Föräldrar månar om just sitt barn. Så såg det inte riktigt ut på 1970-talet när Gunilla Guvå själv var småbarnsförälder. Hennes fyra barn har alla gått på förskola, och de skolades in innan de hade fyllt ett år. På den tiden hade de flesta föräldrar en stor respekt förförskolepersonalen, och knappt någon fick för sig att argumentera emot »dagisfröknarna«. Till och med barnpsykologen Gunilla låg lågt med eventuella synpunkter. Förskolan och skolan skötte sitt, och föräldrarna sitt. I bästa fall kunde de samarbeta.
I dagens skolvärld uppstår det däremot ofta en maktkamp mellan skolpersonal och vissa föräldrar, konstaterar Gunilla Guvå.
– När barn inte utvecklas och lär som förväntat är det lätt att skolpersonalen ser hemmiljön som orsaken till svårigheterna. Då ligger det nära till hands att försöka göra föräldrarna delaktiga i att lösa skolans problem med barnens svårigheter i stället för att arbeta med problemen där de hör hemma – det vill säga i förskolan och skolan. Med ett sådant fokus riskerar man att få barnet och föräldrarna emot sig. Ingen förälder vill höra att förskolan eller skolan har så stora problem med deras barn att de inte klarar av att lösa dem.
Men barn som »krånglar« då? Alla pedagoger kan nog vittna om barn som inte inordnar sig i gruppen, som inte räcker upp handen, väntar på sin tur eller ställer sig sist i ledet. Det spelar ingen roll, menar Gunilla Guvå. De problem som uppstår i skolan är ändå lärarnas ansvar, och att jobba med att förbättra relationen mellan barn och lärare är ofta mer givande än att utreda barnet.
– En utredning ska ju handla om vad som främjar elevens lärande, och vilka eventuella hinder som finns för det. En av de faktorer som är avgörande är just relationen lärare-elev. Det är alltså relationerna som vi psykologer borde fokusera på. Om man nu trots allt ska utreda så måste man veta vad det är man utreder. Vilken fråga är det egentligen som ska besvaras? Exakt vad är det som sätter käppar i hjulet för lärandet?
Gunilla Guvå konstaterar att det inte nödvändigtvis är enkelt att arbeta med barn, även om man har forskning att luta sig emot. Ännu klurigare kan det vara att ha med sina egna barn att göra. Hon minns när mellansonen var liten och ville köpa en ny skateboard. Mor och son hade olika åsikter om inköpet och sonen skrek:
– Och du ska vara psykolog. Du förstår dig inte ett jävla skit på ungar.
Gunilla blev förbannad och skrek tillbaka:
– Att vara psykolog är ett jobb. Hemma är jag bara mamma!
Hon ler åt minnet. Nu är hon mormor och farmor och hon skulle aldrig lägga sig i hur de egna barnen uppfostrar sina barn.
– Det är det som är så roligt med barnbarn, jag har blivit äldre och kan ha en viss distans. Jag har nytta av barnbarnen i mitt arbete som psykolog också. När mina egna barn var små var jag liksom mitt i det, men med barnbarnen får jag syn på massa saker.
Gunilla Guvå har fyllt 76 år, men har inga tankar på att sluta jobba.
– Det är det som är så bra med att vara psykolog. Man kanske inte vill vara heltidsanställd, men man kan alltid jobba deltid. När jag gick med i Seniorpsykologerna tänkte jag först: »Oj, vad gamla de är.« Men snart började jag se något annat än utsidan. Vi har alla mycket kvar att ge – men också att lära. Dessutom tror jag att det finns massa andra fördelar med att hålla fast i jobbet. Arbetet håller en alert – både fysiskt och psykiskt.•
Gunilla Guvå
Ålder: 76 år.
Bor: I Södertälje.
Familj: Make, fyra barn och elva barnbarn.
Yrke: Psykolog och specialist i pedagogisk psykologi samt fil.dr i psykologi.
Bakgrund: Psykolog i förskola och skola. Har verkat för att utveckla konsultation som arbetsmetod för psykologer inom förskola och skola. Författare till bland andra Från jag till vi och Elevhälsa som främjar lärande. Har varit redaktör för Nordic Psychology och biträdande ordförande i Psykologförbundets vetenskapliga råd.
Aktuell: Med boken Utvecklingspsykologiska perspektiv på utveckling och lärande i skola och förskola (Student-litteratur).
4 x relationellt perspektiv i för-
skola och skola — psykologiforskaren Gunilla Guvå ger råd
1) Ögonkontakt
Alla samarbetsallianser måste genomgå ett samspel som börjar med en blickkontakt mellan barnet och den vuxne. I det ögonblicket blir den vuxne/läraren till i barnets ögon och barnet blir till i den vuxnes/lärarens ögon. Här skapas den relation som det fortsatta samspelet och samarbetet baseras på.
2) Ögonblick
Att få till det ögonblick som ligger till grund för den fortsatta utvecklingen är en pedagogisk konst, som för vissa lärare kommer helt naturligt. Det handlar om att hålla koll på barnet genom att exempelvis följa det i ögonvrån och vara beredd på att snabbt fånga in dess ögonkast om eller när det kommer. Men det gäller att inte stirra sig blind på barnet, det kan ha motsatt effekt – att barnet undviker den vuxnes blick.
3) Blyga barn
Blyga barn och barn som beskrivs som svåra att få kontakt med kan man locka genom att sätta igång med något som väcker barnets nyfikenhet. Ibland är det mer framgångsrikt att prata utan att ha ögonkontakt och i stället placera sig bredvid barnet och låta det ha blicken åt ett annat håll. Så småningom kommer ögonkontakten.
4) Alla barn
Som lärare är det viktigt att se till att skapa kontakt med och lära känna varje enskilt barn, vilket måste ske på olika sätt beroende på vad barnet självt bjuder upp till. Framför allt gäller det att vara uppmärksam på de barn som inte bjuder upp till kontakt. Här måste läraren anstränga sig lite extra.
3 x situationer med
barn i för-skola och skola — psykologiforskaren Gunilla Guvå ger råd
1) Att vara i affekt
Eftersom affekter smittar är risken stor att den vuxne kommer att känna likadant som barnet, och i värsta fall också börja bete sig som barnet. Affekter är inget som man styr över, däremot kan man styra hur de hanteras. I stället för att gå till handgripligheter kan den vuxne uttrycka affekten verbalt, det är ett sätt att visa barnet att det finns ord för den frustration som både barnet och den vuxne känner.
2) Att inte känna empati
Det är naturligt att inte känna empati för ett barn som utmanar, det brukar jag förklara för de lärare som jag möter. Som lärare måste man vara uppmärksam på sitt eget beteende och hitta strategier för hur man ska bemöta barnet. För att slippa barnets reaktioner ligger det till exempel nära till hands att undvika att utsätta barnet för utmaningar. Men det är ju just det här som barnet behöver hjälp med – att lära sig hantera den frustration som en utmaning innebär.
3) Att prata om andra barn
En lärare till ett av mina barn formulerade det så fint. På ett föräldramöte berättade hon om en kille som »har lite kort stubin«, som hon uttryckte det. »Om era barn kommer hem och tycker att jag har sett mellan fingrarna vad gäller honom, så ska ni veta varför.« Utan att lämna ut barnet, utan att sjukdomsstämpla, så pratade hon om pojken på ett sätt som visade att hon uppmärksammat honom och hans problem. Av den här läraren kan man inspireras.
