Anknytningsbedömningar bör undvikas vid vårdnadsutredningar. De är mest tillämpliga för att vägleda stödjande interventioner skriver en grupp forskare i ett konsensusyttrande. Här redogör de för de missuppfattningar som råder kring anknytningsteorin.
Anknytningsteori och anknytningsforskning har stor användbarhet i frågor som rör föräldraskap och barns utveckling [1]. Teorin har också rönt stort intresse inte minst på grund av ett starkt empiriskt stöd [2]. Den tillämpas i en mängd sammanhang som rör barn och föräldrar, inklusive i barnavårdsutredningar och vårdnadsutredningar.
Det finns dock utbredda missförstånd om vad anknytning är, om olika anknytningsrelationers respektive betydelse och om vilka slutsatser som kan dras från bedömningar av barns anknytningskvalitet [3]. Sådana missförstånd leder till en bristfällig tillämpning, vilket kan få katastrofala följder. Sjuttio anknytningsforskare, däribland författarna till denna artikel, har därför gått samman för ett internationellt konsensusyttrande med fokus på barnavårdsutredningar och vårdnadsutredningar. Syftet är att motverka missförstånd och styra tillämpning i en utvecklingsstödjande riktning. Vi återger här de viktigaste slutsatserna från detta arbete.
Missuppfattningar om anknytning
En vanlig missuppfattning är att barn föds anknutna eller att anknytning utvecklas snabbt. Utveckling av anknytning kräver en längre period av samspel där en omvårdare är tillräckligt närvarande och svarar på barnets signaler så att barnet utvecklar förväntningar på omvårdarens gensvar [4]. Fullt utvecklad anknytning brukar därför ses tidigast vid 6–9 månaders ålder. Det är också vanligt att anknytning (ett starkt arttypiskt fenomen) och anknytningskvalitet (variation i fenomenet) antas vara samma sak. Anknytning är dock en förutsättning för anknytningskvalitet och medan nästan alla barn utvecklar anknytningsrelationer så varierar kvaliteten i vissa avseenden.
Därtill antas att enskilda beteenden, till exempel gråt, ibland påvisar barns anknytningskvalitet. Men enskilda beteenden kan bero på faktorer såsom barnets temperament och på kontextuella faktorer som påverkar barns handlingsutrymme. Barn kan också använda olika beteenden för att nå önskad närhet. Anknytningskvalitet bedöms därför genom observation av barns organisation av beteende, med fokus på i vilken utsträckning omvårdaren används som säker hamn för skydd och tröst och som trygg bas för utforskande.
Ett annat vanligt antagande är att barns anknytningskvalitet med säkerhet återspeglar omvårdarens lyhördhet. Den meta-analytiska associationen mellan lyhördhet och anknytning är dock, om än starkt replikerbar, endast liten till medelstor [5]. Andra faktorer i omvårdnadskontexten och hos barnet kan därför vara betydelsefulla. Barn kan till exempel av genetiska orsaker vara olika mottagliga för föräldrabeteende och andra föräldrabeteenden och stressfaktorer i familjevardagen är viktigt. Vidare förmodas ofta anknytningskvaliteten vara oföränderlig, men förväntningar på omvårdares tillgänglighet och lyhördhet kan uppdateras av nya erfarenheter. Avslutningsvis likställs anknytningskvalitet ibland med relationskvalitet men föräldra-barnrelationer handlar om mycket mer än anknytning, till exempel kognitiv stimulans och uppfostran.
Missförstånd om anknytningspersoners betydelse
Det antas ofta att en »primär anknytningsperson« är viktigare än barns andra anknytningspersoner. Barns preferenser för en viss anknytningsperson tenderar dock att fluktuera och ett nätverk av anknytningsrelationer har ofta utvecklingsmässiga fördelar [7]. Forskning tyder också på att alla anknytningsrelationer påverkar barns utveckling. En trygg anknytningsrelation med en omvårdare utgör troligen ett skydd mot risker associerade med otrygg anknytning med en annan [6].
Ett annat missförstånd är att kvaliteten i barns olika anknytningsrelationer är starkt överlappande. Anknytningskvalitet i relation till olika omvårdnadspersoner skiljer sig emellertid ofta åt och förutsägs bäst av respektive omvårdares omvårdnadsbeteende. Det antas också ofta att barns anknytningsrelationer sker på bekostnad av varandra. Växelvis boende efter föräldrars separation skulle då påverka barnets anknytningsrelationer negativt. Här råder ingen full konsensus bland anknytningsforskare, i synnerhet inte beträffande mycket små barn (cirka 0–2 år). Vissa menar att små barns begränsade kognitiva utveckling kan göra det svårt att tolerera mer än kortvariga separationer (några timmar) och att de därför bör bo primärt med en omvårdnadsperson tills kognitiv mognad möjliggör längre separationer och övernattningar. Andra betonar att barn tidigt har förmågan att utveckla och bibehålla ett litet nätverk av anknytningsrelationer, samt att jämförbara nivåer av trygg anknytning har uppmätts hos barn med växelvis boende. Därtill kan växelvis boende eventuellt understödja positiva förväntningar på båda omvårdnadspersonerna. En viktig anledning till bristen på konsensus är att det finns otillräckligt med forskning på området. Forskare är dock överens om att växelvis boende ofta är ett långsiktigt mål och att barnets samtliga anknytningsrelationer bör stöttas [8].
Missförstånd om klassifikationer och bedömningar
Det är vanligt att (bristfälliga) bedömningar av anknytningskvalitet används för att informera beslutsfattande i barnavårdsutredningar och vårdnadsutredningar. I konsensusyttrandet varnar vi dock för bedömningar av anknytningskvalitet i utredningar. Varningen grundar sig delvis i att det inte finns instrument med tillräckliga psykometriska egenskaper för användning på individnivå.
Flera instrument är väl validerade för forskning på gruppnivå och har gett imponerande och replikerade resultat för detta syfte. Instrumenten har dock otillräcklig sensitivitet och specificitet för att tillförlitligt identifiera enskilda individers anknytningskvalitet [9]. En hög andel barn kodade som otryggt anknutna har dessutom fått tillräckligt god omvårdnad och utvecklas gynnsamt. Det är förväntat utifrån att 40 procent i normalpopulationen kodas som otryggt anknutna till åtminstone en omvårdare. Individuella barns anknytningskvalitet kan därför inte användas som en reliabel proxy för omsorgserfarenheter, omvårdares omvårdnadsförmåga eller barnets utvecklingsprognos. Desorganiserad anknytning kan tjäna som ett exempel. En noterbar andel vanvårdade barn uppvisar inte desorganiserad anknytning, samtidigt som en noterbar minoritet som inte vanvårdats kodas som desorganiserade. Det finns också olika relationellt grundade utvecklingsvägar till desorganiserad anknytning och flera av dessa innebär inte vanvård. Barn kan därtill uppvisa desorganiserade beteenden på grund av överstress tillfällig sjukdom och neurologiskt betingade självregleringssvårigheter.
Det bör också noteras att anknytningsinstrument har validerats för milt till måttligt stressande situationer och det är oklart hur de fungerar i emotionellt laddade situationer som barnavårdsutredningar. Många forskare anser därför att anknytningsbedömningar inte bör användas för att informera beslutsfattande i barnavårdsutredningar och vårdnadsutredningar. Även de som menar att sådana bedömningar kan fylla en funktion betonar att de då endast bör användas som en del av ett större testbatteri. Huvudfokus bör också vara på omvårdarens faktiska omvårdnadsbeteende snarare än på barnets anknytningskvalitet. Vidare ska endast väl validerade instrument användas och då av personer som är formellt utbildade i instrumenten som följer standardisering, gör multipla observationer och som inte överbetonar anknytningsklassifikationers betydelse.
Tillämpning av anknytningsbedömningar
I de flesta sammanhang är det sannolikt orealistiskt att möta de krav som listas ovan gällande användning av anknytningsbedömningar. Konsensusyttrandet betonar därför att anknytningsbedömningar är mest tillämpliga för att vägleda stödjande interventioner eftersom kraven på psykometriska egenskaper då kan anses vara lägre. Om ett barn till exempel uppvisar beteenden som signalerar undvikande anknytning kan föräldrar ges en intervention riktad mot att minska föräldrabeteenden som är kopplade till undvikande anknytning (till exempel avvisande), och öka beteenden kopplade till trygg anknytning (lyhördhet, reflektiv funktion). Om den initiala bedömningen av anknytningskvalitet behöver ändras kan interventionen riktas om vilket är klart mindre problematiskt än om beslut kring placering eller vårdnad tas på felaktiga grunder.
Yttrandet betonar tre principer för anknytning som professionella kan utgå från: (1) barns behov av kontinuerlig kontakt med icke-vanvårdande anknytningspersoner (2) värdet av »tillräckligt god« (snarare än optimal) omsorg samt (3) fördelarna med ett nätverk av anknytningspersoner. Barnavårdsutredningar bör lägga stor vikt vid kontinuitet i tillräckligt god omvårdnad, det vill säga en adekvat snarare än optimal förmåga att möta barns behov över tid. Allvarliga separationer, till exempel omvårdnadsplacering samt förluster av anknytningspersoner, utgör riskfaktorer i barns utveckling och bör undvikas.
System för familjehemsvård är oerhört viktiga för att säkra barns intressen men familjevård löper stor risk att bli instabil och innebär då utvecklingsrisker för barnet. Sådan vård borde därför främst initieras när dessa risker tydligt trumfas av den risk som bedöms föreligga i ursprungsfamiljen. I övriga fall bör fokus riktas mot att erbjuda kvalificerade och evidensbaserade stödinsatser. Anknytningsforskare har också utvecklat tidseffektiva interventioner som kan stödja föräldrar i att uppnå adekvat omvårdnadsnivå även vid multipla riskfaktorer [10]. Sådana interventioner har visat positiva resultat också med familjehemsföräldrar och bör ges vid placeringar för att minska risken för instabilitet och nya separationer för barnet.
Ett viktigt ramverk för beslutsfattande
Beslutsfattande i vårdnadsutredningar bör lägga vikt vid barns möjlighet att utveckla och bevara anknytningsrelationer med samtliga omvårdnadspersoner, förutom då det innebär ett hot mot barnets välmående. Faktorer att beakta inkluderar föräldrars engagemang i omvårdnad före en föräldraseparation barns ålder och önskemål, förekomst av våld eller andra övergrepp i omvårdnadsrelationerna samt konflikter mellan föräldrar.
Avslutningsvis har de grundläggande arttypiska aspekterna av anknytningsteori mycket gott vetenskapligt stöd. Anknytning observeras i hela världen och kan inte förklaras av faktorer som temperament, amning eller genetisk variation. Anknytning bör därför som Bowlby poängterade betraktas som ett primärt fenomen av central betydelse för individens utveckling. Anknytningskvalitet är också – på gruppnivå – replikerbart kopplat till omvårdnadspersoners lyhördhet/reflektiva funktion och barns utveckling. Det finns därtill anknytningsbaserade samspelsstödjande interventioner med gott forskningsstöd. Anknytningsteori och anknytningsforskning kan således utgöra ett betydelsefullt ramverk för beslutsfattande. Bedömningsinstrument för anknytningskvalitet är däremot inte utformade för diagnostisk användning på individnivå och därför inte lämpliga för beslutsfattande i barnavårds- eller vårdnadsärenden.
Originalartikeln Attachment goes to court: child protection and custody issues är publicerad online i Attachment & Human Development 2021.
Tommie Forslund, forskare och psykolog. Psykologiska institutionen, Stockholms universitet samt SUF Kunskapscentrum, Region Uppsala.
Elia Psouni, docent och psykolog. Institutionen för psykologi, Lunds universitet.
Mårten Hammarlund, psykolog, psykoterapeut och doktorand. Psykologiska institutionen, Stockholms universitet.
Sophie Reijman, lektor. Center for Early Intervention and Family Studies, Köpenhamns universitet.
Pehr Granqvist, professor i psykologi. Psykologiska institutionen, Stockholms universitet.
Referenser:
- Bowlby J (1969/1982). Attachment and loss: Attachment. Pimlico.
- Groh AM, Fearon RP, van IJzendoorn MH, et al (2017). Attachment in the early life course: Meta-analytic evidence for its role in socioemotional development. Child Development Perspectives 11 70-6.3.
- Granqvist P, Sroufe LA, Dozier M, et al (2017). Disorganized attachment in infancy: A review of the phenomenon and its implications for clinicians and policy-makers. Attachment & Human Development 19 534-58.
- Ainsworth MDS, Blehar MC, Waters E, et al (1978/2015). Patterns of attachment: A psychological study of the strange situation. Psychology Press.
- De Wolff MS, van IJzendoorn MH (1997). Sensitivity and attachment: A meta-analysis on parental antecedents of infant attachment. Child Development 68 571-91.6.
- Cyr C, Euser EM, Bakermans-Kranenburg M, et al (2010). Attachment security and disorganization in maltreating and high-risk families: A series of meta-analyses. Development and Psychopathology 22 87–108.
- Bacro F, Forslund T, Granqvist P (2020). Children’s multiple attachment relationships and representations in different family contexts. In T. Forslund & R. Duschinsky (Eds). Attachment: A reader. Wiley.
- Psouni E (2019). Växelvis boende: Utvecklingspsykologisk evidens och barns rättigheter. In L. Ponnert & A. Sonander (Red.) Perspektiv på Barnkonventionen. Studentlitteratur. För en pågående svensk studie se https://psy.lu.se/eko
- Van IJzendoorn MH, Steele M, Granqvist P (2018). On exactitude in science: A map of the empire the size of the empire. Infant Mental Health Journal 39 652-5.
- Steele H, Steele M (Eds) (2017). Handbook of attachment-based interventions. Guilford Press.
