Psykologen Sabina Gušić älskar att jobba med traumaterapi. Men jobbet slet på henne, hon behövde distans och tog beslutet att ge sig ut till havs.
–Jag tränar på att vara i nuet, säger hon från hamnen på Lanzarote.
Text: Anna Wahlgren
Bild: Alejandro Diaz Borges
Traumapsykologen Sabina Gušić är tjänstledig från sitt jobb på Bup i Malmö. Hennes nya bas är segelbåten Sofia med hemmahamn på Lanzarote i Spanien. Just nu ligger den på varv, motorn ska repareras och under tiden förbereder Sabina och hennes pojkvän Kristoffer för nya atlantäventyr.
– Jag älskar havet men fram till för tre år sedan hade jag aldrig satt min fot på en segelbåt. Eftersom jag kommer från Bosnien har jag spenderat många somrar på Adriatiska havet men aldrig seglat själv. Jag fick för mig att det bara är rika människor som seglar för så är det där. Hela det svenska fritidsbåtslivet hade gått mig förbi. Till jag träffade Kristoffer som öppnade upp seglingen för mig. Vi har seglat en hel del i Sverige men eftersom han har en båt på Kanarieöarna åkte vi hit. Vi kom i november och än så länge har vi bara seglat i vattnen runt Lanzarote men planen är att segla till Madeira och vidare in i Medelhavet.
Ambitiösa Sabina som gick direkt från naturvetenskapligt gymnasium till att läsa psykologlinjen i Lund har för första gången i livet kostat på sig ett sabbatsår. Eller år förresten. Det kan bli mer än så. En del av syftet med resan är att inte planera utan att ta dagen som den kommer. Paret vill prova på ett annat sätt att leva.
– Vi kanske är tillbaka i Sverige om bara några månader när vi har insett att segling inte är för oss. Eller så är vi kvar i seglingslivet väldigt väldigt länge. Jag har älskat att jobba som psykolog samtidigt har det alltid funnits en önskan inom mig att bara vara. Att inte ha de yttre kraven som följer med prestation. Men det finns utmaningar också med det här livet.
Jag är inte en särskilt modig människa rent fysiskt. Jag gillar inte att utsätta mig för faror och äventyr jag har inte den typen av drifter. Om vi är ute till havs och det börjar blåsa upp så tycker jag att det är obehagligt. För mig är det också en utmaning att befinna mig i en miljö där jag är så kass. Min inlärningskurva är visserligen brant den senaste tiden har jag lärt mig om allt från avlopp till tolvvoltssystem. Jag tränar på att vara i nuet och att utforska det här. Och det är nyttigt i sig.
Men det finns ytterligare en aspekt på resan. Sabina Gušić har arbetat hårt i många år och hon behövde helt enkelt en paus från vardagen som traumapsykolog.
– Jag älskar att jobba med traumaterapi. Men jag var också trött och behövde vila från det. För det är ett tungt och svårt jobb. Jag ska vara ärlig med att det finns stunder då jag tänker: »Är jag världens sämsta psykolog? Jag har läst alla möjliga evidensbaserade metoder men kommer ändå inte framåt med den här patienten.« Och ibland har jag oroskänslor i magen: »Kommer min patient att leva nästa gång vi ska ses?« Jobbet tar på mig och nu får jag en välbehövlig distans.
Sabina Gušić är uppvuxen i Bosniens näst största stad Banja Luka. Hon levde ett ganska vanligt liv tillsammans med en yngre syster en mamma som var gymnasielärare och en pappa som var jurist. Till kriget bröt ut i april 1992. Några månader senare flydde familjen.
– Den delen som jag kommer från är i dag huvudstad för det bosniska område som kallas Republika Srpska alltså serbiska republiken. Men vi som är bosniska muslimer lever inte där längre. Under kriget skedde stora etniska rensningar både genom vapen men också genom tvångsförflyttningar. Vi och många med oss tvingades lämna vår bostad och ge oss i väg. Kvar blev mormor morfar farmor och farfar. Det är svårt att beskriva det här. Dels för att jag inte pratar om det så ofta dels för att det finns en slags overklighetskänsla runt alltihop. Har jag verkligen levt i Bosnien i tio år? Jag var aldrig med om några stora trauman men jag har varit på flykt. Det sticker ut från det vardagliga livet och det är ett öde som jag delar med de flesta av mina patienter.
Slumpen förde familjen till Sverige. De flydde tillsammans med pappans bror och hans familj och när de skulle hoppa på färjan gick vissa båtar till Danmark andra till Sverige. Pappan och brorsan ställde sig i varsin kö och kom överens om att den som hann först skulle köpa åtta biljetter. Pappans kö gick snabbast – och det blev Sverige. Sabina var tolv år när familjen slog sig ner i den småländska arbetarstaden Gnosjö.
– Det är en stad med småföretag och framför allt fabriker. I princip var det så att antingen jobbade ens föräldrar i fabriken eller så ägde de den. Mina föräldrar kunde inte längre jobba med det de hade gjort i Bosnien så den ena började på fabriken och den andra fick jobb som hemspråkslärare. Det innebar en livskris för dem. Jag kan bara föreställa mig. Att ha en stark drivkraft och kämpa med en utbildning men ändå tvingas sluta med sitt yrke. För mina föräldrar var det dock viktigt att ta de jobb som erbjöds för att jag och min syster skulle få det bra och så småningom få göra det vi önskade. Tiden i Gnosjö präglades av ovisshet. Mycket var tungt särskilt i början. Vi hade det ekonomiskt svårt. Mina föräldrar skulle lära sig ett nytt språk samtidigt var de oroliga för sina föräldrar hemma i Bosnien. Jag tror att de flesta som varit i den här situationen håller med mig om att det är svårt att börja om i ett nytt land och kanske särskilt i ett land som Sverige som har en sådan individualistisk syn på saker och ting. Allt ska man klara själv samtidigt som man saknar kontakter. Bara en sådan sak som att fixa en hantverkare. I Bosnien gick vi bara in till grannen: »Den som du hade häromdagen var han bra?« Men i Sverige kände vi ju ingen.
Det tar tid innan allt sätter sig. Och det tar på själen att tvingas starta om från noll konstaterar Sabina. Samtidigt har hon fina minnen av människor som hjälpte familjen in i samhället.
Att Sabina utbildade sig till psykolog och har ägnat hela yrkeslivet åt unga flyktingar kan tyckas logiskt. Redan under PTP:n jobbade hon med människor som har flytt till Sverige och som är svårt traumatiserade. De hon träffar har utsatts för sexuellt och fysiskt våld ibland ren tortyr och har bevittnat fruktansvärda saker till exempel att hela familjen dödats framför ögonen på dem. Men det tunga är inte alltid vad de har varit med om tidigare i livet utan vad de är med om här och nu menar Sabina. Många lever i limbo i väntan på uppehållstillstånd eller någon annan osäkerhet som att de inte vet om de kommer att få stanna i sitt familjehem. Och det är det som gör psykologyrket så speciellt.
– För varje dag som går skapas nya trauman hos de här barnen och ungdomarna. Människor som jag möter har inte privilegiet att leva ett enfrågeliv. De hamnar inte hos mig för att de så att säga har det svårt med sömnen. Utan det kommer ett helt paket på köpet.
Som psykolog är det därför viktigt att ha ett intersektionellt perspektiv att förstå hur saker och ting hänger ihop. Vad händer med människor när de byter miljö och kultur? Sabina behöver jobba på flera olika nivåer. Inte minst är det psykosociala viktigt. Ta sömnfrågan som exempel. En person med sömnproblem brukar få sömnhygieniska råd och läxor att öva på. »Tänd bara den lilla lampan vid sängen och inte lampan i taket om du måste gå på toaletten på natten.« Efter ett tag kommer det kanske fram att personen bara har en lampa – ett lysrör i taket.
– Eller om jag säger att det är viktigt med återhämtning och att personen drar sig tillbaka då och då – och det kommer fram att hen bor i ett rum med flera andra personer. Det handlar om att förstå vilken verklighet människor lever i.
Sabina pratar engagerat. Hon brinner för sitt jobb och för tre år sedan satte hon punkt i sin doktorsavhandling som hon senare skulle få pris för. Avhandlingen fokuserar på förekomsten av dissociativa upplevelser hos barn och ungdomar som har migrerat till Sverige eller flytt från krig.
– De här symptomen är inte alls lika beforskade som till exempel PTSD. Människor som minns sina plågsamma trauman blir ofta missförstådda. Det frågas inte efter deras trauma och därför riskerar deras symtom att bli obegripliga för sjukvården. Ta till exempel en pojke som har plockat likdelar i sitt hemland för att tjäna ihop en slant och som sedan kommer till Sverige och tycker sig se likdelar överallt. Ingen han träffar begriper vad det är frågan om kanske blir han till och med inskriven för en psykos. Själv vet han inte hur han ska prata om minnena. Vårdpersonal måste våga fråga och ta emot de här berättelserna. Först då blir symtomen begripliga.
Under seglatsen har Sabina Gušić startat en blogg om forskning. Det är ett sätt för henne att hålla sig à jour med aktuell psykologiforskning men det är också en ambition att popularisera och sprida spännande vetenskap.
– De flesta människor som träffar svårt traumatiserade barn – till exempel inom socialtjänsten på familjehem eller när man jobbar som volontär – har supermycket att göra och har själva sällan tid att djupdyka i forskningen. Jag vill göra veten-skapen tillgänglig för dem. Att på ett enkelt sätt utan akademiska förtecken presentera de senaste forskningsrönen. På alla sätt jag kan vill jag uppmuntra och bidra med kunskap till dem som möter ungdomarna i sin vardag de gör ett sådant otroligt viktigt jobb. Jag har träffat många av dem när jag har föreläst och handlett. Det finns inget roligare än att föreläsa för ett gäng socialsekreterare som ställer konkreta frågor och undrar hur de ska få in det jag säger i sin egen vardag. Att överföra kunskap till en konkret verklighet är nog det jag brinner mest för.
Du har själv varit flykting och nu hjälper du människor som också har varit på flykt. Är det för enkel psykologi att säga att cirkeln är sluten?
– Den kopplingen finns absolut där. Men min främsta drivkraft är så grundläggande banal att jag som psykolog knappt vågar uttala den: Vi människor kan vara med om svåra saker i livet och när det blir tillräckligt slitigt så får det konsekvenser för den psykiska hälsan. Jag vill jobba med det. Jag vill kunna bidra med kunskap om återhämtning när livet varit för svårt och världen för hård. Så himla basic är det. Trots alla super-evidensbaserade teorier så kokar det ner till det.
Fakta Sabina Gušić
ÅLDER: 38 år.
YRKE: Legitimerad psykolog och disputerad forskare med inriktning på barn och ungdomar med traumarelaterad och dissociativ problematik.
BAKGRUND: Har de senaste 13 åren arbetat med svårt traumatiserade flyktingar på BupTrauma i Malmö.
BOR: På en segelbåt som just nu har sin hemmahamn på Lanzarote på Kanarieöarna. Tidigare bodde hon i Malmö.
FAMILJ: Pojkvännen Kristoffer. Mamma pappa och syster.
AKTUELL: Har tagit tjänstledigt i minst ett år för att segla i södra Europa.
3 x viktigt när Sabina Gušić jobbar med traumatiserade unga
Bygga tillit
Att bygga tillit mellan mig och den jag möter. Det är helt avgörande att personen som har gått igenom så många svåra saker och blivit så sviken får gott om tid. Det har hänt att jag har berättat att jag själv har varit på flykt. Ibland kan personen fråga ibland kan jag själv känna att det är rätt läge att berätta.
Jobba med sociala frågor
Även om jag är psykolog tycker jag att det är viktigt att titta på hur personens liv ser ut. Kan jag göra något för att underlätta för personens existens? Det kan handla om allt från att kontakta Migrationsverket till att prata med socialsekreterare. Det har hänt att vi har satt oss ner och fyllt i en ansökan till gymnasiet. Tyvärr träffar jag alltför ofta ungdomar som inte har någon annan människa att vända sig till. Om det praktiska står i vägen för terapin måste vi ta tag i det först. För mig som psykolog är det viktigt att förstå vilket psykosocialt sammanhang en person befinner sig i. Att vi har en bra allians utifrån hens kontext ingår dessutom i tilliten.
Traumaexponering
När de första sakerna är på plats kan vi börja med traumaexponeringen. Att våga gå ner i traumat och göra det till en del av livshistorien. Besöka minnen och se hur de påverkar personen här och nu. Och att slutligen hitta ett sätt att leva med traumat så att symtomen minskar. Jag har min grund i psykodynamisk terapi men jag är utbildad i både traumafokuserad KBT och i EMDR.
