Vägen till insikter och ro går genom lidandet, inte runt det, menar psykologen och författaren Patricia Tudor-Sandahl.
– När jag var yngre var jag livrädd för det mörker som emellanåt finns i mig. I dag litar jag på att det så småningom kommer att ljusna, säger hon.
Text: Anna Wahlgren Bild: Lars Jansson
Patricia Tudor-Sandahl minns sin pappas händer. De var grova och kraftfulla alltid i rörelse. »Äckliga« är det ord Patricia länge tyckte bäst beskrev dem. Hon har aldrig kunnat röra dem utan att känna avsky. Många gånger har de där händerna gjort både henne syskonen och mamman illa. Patricia har haft svårt att förlåta sin pappa för allt våld men när han inte hade långt kvar ville hon trots allt hälsa på honom. Han låg på sin dödsbädd med halvslutna ögon och händerna vilande ovanpå täcket. De
var lika stora som de alltid har varit men kraften hade runnit ur dem. Nu var de ådriga och sköra som löv. Liksom genomskinliga – som resten av pappan. Far och dotter såg på varandra och fattade varandras händer.
– Det var ingen storslagen försoning men ändå en slags frid säger Patricia.
Patricia föddes 1940 som första barnet till fattiga föräldrar och växte upp på en sliten bakgata i arbetarstaden Manchester i England. Mamman var knappt tjugo och pappan inte mycket äldre när Patricia gjorde entré. Andra världskriget hade börjat och pappan blev inkallad – för att återvända några år senare svårt krigsskadad.
– Pappa var fullständigt förstörd efter fem år på ett krigsfartyg. Han tog ut sin ångest på oss våld och bråk blev vår vardag. Dessutom var vi fattiga. Mitt kungliga namn till trots föddes jag in i ett underklassliv. Sådana som vi fanns till för att tjäna andra. Det goda livet var för andra bättre människor. Det har varit en stor sorg i mitt liv – att barndomen var som den var. Minnena från mina tidiga barndomsår har följt mig hela livet ibland med en sådan kraft att marken har gungat. Jag har kämpat med depressioner i hela mitt liv. Patricia var en djupt olycklig tonåring som ville bort.
Så småningom kom hon till Sverige för att bli lärare i engelska på Folkuniversitetet. Hon minns att hon anlände mitt i som-maren såg en ödslig huvudstad och frågade sig: »Where are the people?«. Tanken var att hon skulle återvända till England men kärleken kom emellan. Patricia träffade en svensk man och fick dottern Hedda. Hon tog en licentiatexamen i sociologi och några år senare doktorerade hon i pedagogik. Professionellt rullade det på fint men själva livet var inte lätt.
– Min kaotiska barndom gjorde sig påmind i allt jag tog mig för. Hur jag hanterade relationer att jag var instabil att jag var rädd för närhet att jag valde äldre män som partners … Min första svenska make var 14 år äldre än jag. Han var en underbar man och vi förblev vänner tills han dog. Men han var inte en man för mig utan en far han var den förälder jag sökte. Jag blev stormförälskad i en annan man och gjorde många människor fruktansvärt illa under de där åren.
Ett växande inre kaos fick henne till slut att söka professionell hjälp. Patricia gick i psykoanalys i många år. Det blev hennes räddning.
– Jag skulle inte ha haft det liv jag har i dag om jag inte hade gjort det. Från början var det min egen nöd som drev mig till psykoterapin. Men snart upptäckte jag vilken fantastisk kraft det är att hitta sin egen äkta röst och att få tala förtroligt om det mest hemliga och att mötas med respekt och gehör.
Så småningom utbildade hon sig till psykoterapeut vid S:t Lukasstiftelsen och började arbeta som lärare i psykologi på universitet. I hennes fall stämmer det att hon sökte sig till psykologin för att hon själv hade problem. Hon ville förstå vad det var i henne som gjorde så ont.
Patricia kryddar svenskan med engelska ord som »nevermind« och ibland byter hon språk helt och hållet och talar engelska en stund. Hon är uppvuxen med att tala »backstreet English« men med åren har hon lärt sig »The Queen’s English«. Hon har slitit hårt för att slipa bort arbetarklassdialekten. På ålderns höst har hon dock börjat återgå till arbetarklassens sätt att prata – om än med ålderdomlig prägel.
Patricia berömmer mig för intressanta frågor och konstaterar utan omsvep att det sitter djupt i henne att vilja vara omtyckt men att hon också är en prestationsprinsessa. Så länge hon kan minnas har hon varit upptagen av att prestera och av att vara duktig.
– På min dödsbädd kommer jag att försöka lista ut hur man gör för att dö på bästa sätt skojar hon och skrattar högt än en gång.
Livet och karriären har gått hand i hand i Patricias liv. »Jag skriver de böcker som jag själv behöver läsa« sade Patricia till en journalist en gång. För så är det. Varje ny bok har sitt ursprung i hennes egna existentiella funderingar och kamp med livet. Hon har aldrig varit rädd för de starka känslorna. Vägen till insikter och ro går genom lidandet – inte runt det menar Patricia.
– När jag var yngre var jag livrädd för det mörker som emellanåt finns i mig. I dag litar jag på att det så småningom kommer att ljusna. Jag har lärt mig att härda ut och att vänta in. I stället för att låta oron ta överhand kan man bekanta sig med den och möta det man är rädd för.
Så småningom skilde hon sig från sin make och träffade sin nuvarande man – psykologen och professorn vid Karolinska institutet Christer Sandahl.
– Christer och jag har varit gifta i över fyrtio år. Han var den omtänksamma stillsammare sorten med eld i själen och glimten i ögat. Min själsfrände och bäste vän. Samtidigt är vi enormt olika. Jag kan bli tokig på karln han är verkligen en forskare ut i fingerspetsarna men jag älskar honom.
Tillsammans har de dottern Rebecka och samma år som hon föddes debuterade Patricia som författare.
– Boken speglar mitt sökande efter det djupaste och mest sanna hos mig själv det som jag av rädsla hade lärt mig att dölja bakom en välpolerad fasad. Jag hade kommit i kontakt med den brittiska objektrelationsteorin som förklarade barnets psykologiska tillblivelse på ett för mig nytt och helt övertygande sätt. Jag tycker fortfarande att det är den mest heltäckande och levande skildringen av hur vi människor blir till i psykologisk bemärkelse och hur djupt vi påverkas av våra tidiga relationer. »It is not the pleasure the baby wants it is the person who gives the pleasure. Det tänket blev grunden till allt jag tog mig för.
I samma veva lärde Patricia känna arbetslivspsykologen Lennart Bergström grundaren av Institutet för tillämpad psykologi i Saltsjöbaden.
– Min man och jag inspirerades av Lennarts brinnande engagemang i att föra in kvalificerad psykologisk kunskap i arbetslivet. På den här tiden fanns en stor misstänksamhet mot psykologi inom näringslivet. Efter Lennarts död startade min man och jag ett -företag i samma anda Sandahl Partners. Det tog inte många år -innan vi hade ett trettiotal anställda.
Paret jobbade stenhårt och Patricia undrade hur hon skulle få ihop alla sina roller – att vara mamma hustru terapeut chef – och samtidigt behålla lusten? Hon började på allvar fundera över vad det betyder att vara psykoterapeut. Vad det kräver kostar och ger? Hon skrev återigen en bok – Det omöjliga yrket.
– Patienten och terapeuten sitter väsentligen i samma båt det är min utgångspunkt. Som jag ser det är psykoterapins kärna ett äkta möte mellan två människor som lyder under samma existentiella villkor och som kämpar på var sitt sätt med alla de paradoxer och motsägelser som präglar ett mänskligt liv.
Karriären blomstrade men samtidigt fick Patricia en allvarlig cancer som tog hårt på kroppen både psykiskt och kropps-ligt. För att inte ramla ner i det stora svarta hålet började hon än en gång skriva – den här gången en självbiografi. Och för första gången i livet skrev hon en bok direkt på engelska. Hon kunde inte närma sig sin barndom om hon inte fick göra det på sitt modersmål. Boken översattes till svenska.
Att skriva hjälpte Patricia att försonas med sin historia och boken blev början på något som kan liknas vid en befrielse. Ett himla liv heter boken och ett himla liv blev det också när boken kom ut. Är det verkligen lämpligt att en psykoterapeut läm-nar ut sig på det där sättet? undrade delar av psykoterapeutkåren.
– Jag fick kritik från kollegor som hävdade att jag hade begått ett kardinalfel i och med att jag blottade mig. Kollegorna menade att jag behövde mer analys. Man måste komma ihåg att tankesättet var snävare på den tiden. Diskussionen kunde handla om huruvida en terapeut verkligen skulle ha en krukväxt i terapirummet – kunde inte det påverka patienten? Att jag visade mig sårbar gjorde mig varken till en bättre eller sämre terapeut tyckte jag. Men jag blev illagjord av vissa kollegor också sådana som jag litade på. Samtidigt kom kritiken inte riktigt åt mig. Kanske för att jag redan hade börjat avlägsna mig från yrket. I alla fall mentalt. Jag fortsatte ju att jobba som psykoterapeut i ytterligare fem år men mina böcker började ta mer och mer av min energi och tankeverksamhet.
Så här i efterhand kan Patricia fundera över om hon egentligen var en så himla bra terapeut? Hon var för all del påläst och hade en bred kunskap om psykoterapi men i ärlighetens namn kände hon redan då att det nog inte var hennes kall i livet.
– Att uttrycka mig är däremot mitt kall. Jag är bättre på att skriva om psykologi än på att utöva det. Jag började känna mig allt mindre hemma i psykologyrket och kollegornas kritik av boken blev ännu en anledning till att jag så småningom stängde min mottagning.
Men innan hon lade terapiarbetet på hyllan ville hon förverkliga drömmen om att starta ett eget oberoende psykoterapiinstitut. Patricia hennes man och några kollegor grundade Stockholms akademi för psykoterapiutbildning (SAPU) och Patricia blev dess första rektor. Sin vana trogen arbetade Patricia hårt och parallellt funderade hon över sitt liv. Hon närmade sig 60 hade fått barnbarn överlevt cancer varit gift flera gånger. Vad skulle hon ägna resten av livet åt? Av en tillfällighet kom hon i kontakt med Stiftelsen Berget i Rättvik och deltog i en retreat på S:t Davidsgården. Det blev den första i en lång rad. I retreatens tysta gemenskap öppnades en ny dörr inom henne.
– Jag har varit uttalad ateist i fyra decennier. Men nu forsade Gud fram och hela jag drogs med i strömmen. Jag återvände till den kristna tro jag blivit uppfostrad i och sedan dess har det inte funnits någon återvändo.
På ålderns höst har Patricia börjat sakna England. Hon är en trogen Manchester United-supporter hon gråter en skvätt om hon råkar höra »Greensleeves« på radio och hon bakar gärna scones som hon äter tillsammans med clotted cream och stark-bryggt Earl Grey-te. Känslan av att inte helt höra hemma i sitt gamla land men heller inte i det nya drabbar henne ibland med kraft. Först nu sent i livet inser hon vidden och djupet av det hon vänt ryggen till.
– Jag har aldrig riktigt gjort upp med England. Det finns en sorg och ett vemod i min relation till hemlandet. När jag är där så väcks alla barndomsminnen till liv. Alla konflikter allt helvete finns kvar inom mig. Samtidigt är det komplicerat att lämna sitt ursprungsland. Jag älskar mitt liv här i Sverige men det har kostat. Det är så mycket som jag har tvingats ge upp.
Just ålderdomen har varit ett återkommande tema i Patricias böcker.
– Första gången jag funderade över mitt kroppsliga förfall var i huset i Skåne. Vi hade goda vänner på besök och jag sprang in i huset för att sätta på mig baddräkten. Jag var 55 år och råkade få syn på mig själv i en helkroppsspegel – och då såg jag det som andra förstås redan sett: en åldrande kvinna. Jag hade inte hängt med i mitt eget åldrande. Det kom lite som en chock för mig. Jag har alltid tyckt om att vara en åtråvärd kvinna. Men utseendet är egentligen skit samma. Nu började det gå upp för mig att tiden är ändlig och att livet faktiskt inte går i repris.
Döden då? Jo visst tänker hon på den.
– Christer och jag talar mycket om döden vi har till och med sett ut en gravplats. Jag bävar för att Christer ska dö men det är ännu värre om jag dör före honom. Tänk vad ensam han skulle bli. Jag är egentligen inte rädd för själva döden men jag är rädd för att gå ensam in i mörkret. Själva åldrandet känner jag mig numera bekväm i. Ribban har sänkts med åren. Mitt anspråk på livet men också på mig själv är betydligt lägre än då jag var ung.
PATRICIA TUDOR-SANDAHL
ÅLDER: Fyllde 80 år i somras.
BOR: I lägenhet på Kungsholmen i Stockholm och i hus i Vitemölla på Österlen.
FAMILJ: Maken Christer 73 år döttrarna Hedda 54 år och Rebecka 38 år samt fyra barnbarn.
YRKE: Psykolog psykoterapeut författare föreläsare och radioprofil. Har sommarpratat vinterpratat och i över tjugo års tid medverkat i Sveriges Radios Tankar för dagen.
AKTUELL: Med vinterprat i Sveriges Radio P1 och med boken Mer levande med åren (Libris förlag).
