Hundassisterad psykoterapi är vanligast inom psykodynamisk teori. Den är särskilt användbar vid behandling av barn och ungdomar, där hunden tycks passera »under radarn« för barnets försvarsmekanismer. Det skriver Olof Rydén, professor emeritus i psykologi, i en forskningsöversikt om hundassisterad psykoterapi.
Redan på 1950-talet upptäckte psykologen och psykoterapeuten Ben
Levinson genom ett misstag hundens potential som partner i psykoterapi. Han brukade låta sin terrier Jingles vara i ett annat rum när han träffade sina patienter, men den här gången kom en pojke med sin mor för tidigt till deras första möte och Jingles mötte i dörren där pojke och hund genast fann varandra. Spontant lät Levinson hunden vara med under terapin och den visade sig fungera som en social och emotionell bro mellan Levinson och pojken, till stor fördel för terapin.
Levinson inledde en mer systematiskt studie av hur hundar kan underlätta och vara ett aktivt stöd i den terapeutiska relationen med en patient. Han påbörjade också arbetet med att teoretiskt förankra sina observationer, framför allt i utvecklingspsykologisk teori [10–13]. I samtal med kollegor fann han att många lät sina hundar vara med när de arbetade. De hade funnit att de flesta av deras patienter slappnade av och blev mer tillgängliga för samtal, och att de själva blev mer avspända med sin hund närvarande [3]. Hundar har i själva verket medverkat i omsorg och behandling av psykiatriska patienter så länge organiserad vård har funnits, ofta med uppseendeväckande goda resultat och utan bieffekter [5]. Systematiska och kontrollerade studier var dock länge sällsynta.
Vanligast inom psykodynamisk teori
Då Levinson först presenterade sina erfarenheter och tankar om hundassisterad psykoterapi, vid det amerikanska psykologförbundets årsmöte 1961, möttes han med skepsis och sarkasmer. Många psykoterapeuter var dock mer positiva och hund-assisterad psykoterapi togs upp inom teoretiska traditioner av skilda slag. De oftast anförda är psykodynamisk teori [19] och attachmentteori [2,26,27]. Gestaltterapi [9] och kognitiv terapi [6] förekommer också. Jungianskt inspirerad teori [14] och EMDR (eye movement desensitization and reprocessing) [5] är exempel på till synes väsensskilda former av psykoterapi där närvaron av en hund har visats minska patientens stressnivå och benägenhet att fullfölja behandlingen.
Levinson menade att terapeuten kan välja inom vilken teoretisk ram hundens närvaro och insatser ska förstås. Hunden är »a therapeutic tool which permits us to examine at great length and under magnification the elusive something which promotes emotional healing« [13]. Levinsons påpekande antyder att hundens bidrag i grunden är detsamma i alla terapeutiska aktiviteter; den är sig själv och låter terapeuten sköta analysen av »the elusive something«. Hans uppfattning går väl ihop med den utveckling som sedan följde och som i dag genererar allt fler artiklar i vetenskapliga tidskrifter, där bidrag från USA och Israel dominerar.
I Israel finns en etablerad tradition att bedriva hundassisterad psykoterapi (animal-assisted psychotherapy, AAP), inte sällan med fler djur inblandade [18,19], oftast hamstrar och råttor. Det kan hänga samman med kibbutztraditionen, där djurhållning oftast ingår och barnen vänjer sig vid att både sköta getter, kaniner etc. och att ha tillgång till sällskapsdjur [20]. Man arbetar inom en psykodynamisk referensram som utgår från objektrelationsteorin, såsom den förstods och utvecklades av Donald Winnicott [24] och John Bowlby [4] från sitt ursprung i Melanie Kleins arbeten [19].
Det framhålls särskilt att närvaron av icke talande deltagare leder till en fokusering på alla de närvarandes kroppsspråk, även hundens. Det stimulerar klienternas förmåga att mentalisera, och därmed förmågan att reflektera över såväl sina egna som hundens upplevelser och föreställningar och i förlängningen vad andra signifikanta personer tänker och känner [23]. Detta utnyttjas inte minst i terapier där en förälder är närvarande och terapin syftar till att förbättra kommunikationen mellan förälder och barn. Här är det oftast föräldern som är den primära klienten som ska lära sig att bättre läsa och empatiskt förstå sitt barn [23].
Hundens ras mindre viktig
Hundens ras eller storlek är inte avgörande för hur väl den kan medverka i psykoterapi. Den ska ha ett intresse för människor utan att vara påträngande, och vara trygg i sig själv och i relationen till terapeuten, som ofta är dess ägare. Förutom att vara ordinärt uppfostrad behöver den inte vara tränad att utföra konster. Hundens naturliga konstlöshet är tvärtom en styrka. Om den agerar efter egen vilja och eget omdöme, och inte på direktiv av terapeuten, blir den ett mer tydligt subjekt i terapin.
Hundens beteende är terapeutiskt mer användbart om den handlar spontant, till exempel tar en boll och inbjuder barnet att leka, än om den gör det på uppmaning av terapeuten. Hunden skiljer på arbete och fritid. Det innebär att den i en terapisession agerar på eget bevåg, men inom ramen för sin uppgift som är att uppmärksamma klienten.
Att hunden inte talar men uppenbart har känslor och behov – och i många avseenden lever som en människa (den kan vara trött eller pigg, hungrig eller mätt, glad eller nedstämd) – gör att det faller sig naturligt att undra hur den mår, vad den känner, eller vad den vill eller inte vill göra. Detta är centralt i det terapeutiska arbetet.
Hundar är individer. De kan vara mycket olika varandra i intelligens och temperament, de kan vara lekfulla eller loja, eller ha en särskild lyhördhet och tolerans för barn som till exempel är utagerande eller tvärtom är slutna och inåtvända. Men hunden är inte en terapeut. Den lever i nuet med barnets, och vid behov även terapeutens, bästa för ögonen i betydelsen att de känner sig väl till mods om det framgår av de uttryck för sinnesstämningar som hunden, ofta med stor lyhördhet, kan uppfatta. I det syftet är hunden beredd att både ge och ta emot omsorg och att leka, tre för barn grundläggande behov som Bowlby och Winnicott särskilt uppmärksammade.
Bäst vid terapier med barn
Psykodynamiskt orienterad hundassisterad psykoterapi är den form av psykoterapi som mest i detalj analyserar och drar nytta av samspelet mellan människa och hund, och där hundens talanger sannolikt bäst kommer till sin rätt.
Särdragen och fördelarna med hundassisterad psykoterapi (AAP) framgår tydligast i terapier med barn och ungdomar. Den bygger på det allmänna antagandet att klientens problem har sin grund i behov, känslor och minnen, ofta knutna till barnets relation till sina föräldrar och som står i konflikt med varandra och gjorts omedvetna men ångestskapande. Det kan till exempel handla om att ett barn längtar efter, men samtidigt avvisar en förälder som försummar eller utnyttjar det. Symptom som utagerande eller inåtvänd aggression kan vara sätt att uttrycka den konflikt som detta dilemma ger upphov till.
Terapin syftar till att göra det omedvetna medvetet för att barnet ska kunna förhålla sig till den underliggande konflikten på ett mer realistiskt sätt än genom sina symtom. AAP har sin grund i lekterapi där barnet antas gestalta det som är omedvetet med hjälp av leksaker som föreställer människor, djur och diverse föremål. Det sker även i AAP, men då deltar barnet i ett realistiskt samspel med hunden som är en levande varelse, en del av det verkliga livet och därmed utgör ett potentiellt korrektiv till klientens föreställningar om den.
Samtidigt är den något annat än en människa och befinner sig därför på ett visst psykologiskt avstånd. Den tenderar därför att »passera under radarn« för barnens försvarsmekanismer [15], vilket ger en ingång till sådana konflikter som barnen inte förmår att möta medvetet.
Hunden väcker barnets intresse
De flesta barn intresserar sig för hunden vid det första mötet. Hunden visar att den är intresserad av att ha kontakt med barnet men tränger sig inte på. Barnet hälsar på hunden, klappar den och ställer frågor. En god relation mellan hund och terapeut borgar för en trygg anknytningsatmosfär i rummet, vilket underlättar för barnet att känna tilltro till terapeuten. Dessutom avlastas relationen mellan klient och terapeut och bli mer otvungen när de har ett fokus på ett gemensamt intresse, ett samtalsämne genom vilket de kan kommunicera indirekt.
Hunden får osökt uppgiften att vara detta tredje ämne, Ogdens »The analytic third« [17,22], särskilt när terapin inleds. Ett barn kan förmedla mycket information om vad det tycker och tänker, om sina förhoppningar och farhågor, medan det talar om hunden och inte om sig själv.
Här erbjuds en möjlighet för barnet att överföra relationer på hunden som det annars har med människor utanför terapirummet. Ett exempel: En 9-årig flicka, Rachel, vars föräldrar grovt försummade henne, såg hur terapeuten (en kvinna) månade sig om hunden och lät det gestalta besvikelsen på och längtan efter sin mamma [18]. Under en terapisession tittade hon på hunden och utbrast:
»Titta på henne så ledsen hon ser ut.«
Terapeuten: »Varför tror du hon är så ledsen?«
Rachel: »Hur länge har du haft henne?«
Terapeuten: »Snart 8 år.«
Rachel: »Stackars henne, det är därför hon är så ledsen, inte en kram på 8 år!«.
När hunden levandegör barnets projektioner kan det ibland leda till att smärtsamma erfarenheter snarare återupplevs/gestaltas än blir till medvetna minnen. Rhina, 10 år, isolerade under en session en hamsterunge från dess mamma, och spelade upp ungens hjälplöshet i en våldsam scen där hon skrek: »Mamma var är du?« och hyperventilerade utan att efteråt knyta detta till sin egen situation. Hon hade kvar sina försvar medan hon halvt spelade, halvt återupplevde ett trauma som var hennes eget under förespegling att det handlade om hamsterungen [18].
En hjälp att hantera svårigheter
I det mentala utrymme som skapas i samspelet mellan barn, terapeut och hund kan barnet med fantasins hjälp möta och bearbeta sådana erfarenheter som det inte är moget att förstå och hantera eller som är traumatiska. Man refererar här till det av Donald Winnicott myntade begreppet potential space, ett mellanområde där barnet har en fot i fantasin och en i verkligheten på samma sätt som i en lek.
Att hunden deltar och handlar spontant, och inte som ett leksaksdjur, är låst i barnets föreställningar vilket leder till att gränsen mellan fantasi och verklighet lätt blir oklar och även överskrids. Det ger en effekt som är jämförbar med en intervention från terapeuten sida. »Hunden verkar besviken« kan då bli till »så gör jag också när jag är besviken«, och därefter till »jag blir besviken när min mamma inte bryr sig om mig« [21].
Men om barnet ännu inte är beredd att konfronteras med sin besvikelse förekommer det även att barnet försvarar sig genom att »avpsykologisera« hunden och envetet uppehåller sig vid dess »hundaktighet«, det vill säga att den får mat, rastas etc. men är ointresserad av att vara tillsammans med den.
Terapeutens tolkningar av barnens reaktioner på hunden upplevs som mindre hotande än om tolkningarna avser förhållandet till terapeuten eller till en förälder. Det kan därför hända att barnet genast (in)ser parallellen med sin egen situation och börjar tala om den utan någon tolkning från terapeutens sida.
Hundens drivkrafter eller motiv för sitt agerande blir särskilt tydligt när den agerar på eget bevåg. I en session med en 12-årig pojke som i flera månader inte velat tala med terapeuten och ignorerat hunden gick den ifrån honom till en annan del av rummet, något som pojken uppfattade som att den gav upp sina försök att få kontakt. Pojken började då berätta om övergrepp som han utsatts för av sin pappa. Terapeuten hade svårt att orka lyssna med den uppmärksamhet och empati som hennes roll krävde. Hunden reste sig då och satte sig nära henne. En stund senare när pojken slutat prata och uppgivet sjönk ihop på golvet, reste sig hunden och la sig intill honom, i båda fallen sannolikt för att lugna eller trösta den som mest behövde närhet och stöd [19].
Två anknytningsrelationer
I AAP utvecklar barnet ofta två anknytningsrelationer; en till terapeuten och en till hunden där den senare är mindre sårbar därför att det är terapeuten som har den mer krävande relationen till barnet. Hunden kan också ge fysisk närhet och tröst, något som terapeuten inte kan ge på motsvarande sätt. Det har en lugnande inverkan både på hormonella grunder [7,16] och genom hundens roll som anknytningsobjekt.
Eftersom psykoterapi är beroende av en fungerande samverkan mellan terapeut och klient kan störningar i arbetsalliansen leda till att terapin avslutas i förtid [1]. Här har AAP en styrka i att barnets anknytning till hunden kan användas som en trygg bas och tillflyktsort, och ge terapeuten möjlighet att tillsammans med barnet komma fram till vad som ligger i vägen för deras allians och förbättra den [25].
Olof Rydén, professor emeritus, Lunds universitet
Referenslista:
1. Baldwin S A, Wampold B E, Imel Z E (2007). Untangling the alliance-outcome correlation: exploring the relative importance of therapist and patient variability in the alliance. Journal of Consulting and Clinical Psychology,75, 842-852.
2. Balluerka N, Muela A, Amiano N, et al. (2014). Influence of animal-assisted therapy (AAT) on the attachment representations of youth in residential care. Children and Youth Services Review, 42, 103-109.
3. Barker S B, Knisely J S, McCain N L, et al. (2005). Measuring stress and immune response in healthcare professionals following interaction with a therapy dog: A pilot study. Psychological Reports, 96, 713–729).
4. Bowlby, J. Attachment and loss: Attachment 1982, Vol. 1. New York, NY: Basic Books (Original work published 1969).
5. Corson, S A, Corson E O’l, Gwynne P H, et al. (1977). Pet Dogs as Nonverbal Communication Links in Hospital Psychiatry. Comprehensive Psychiatry, 18, 61-72.
6. González-Ramírez T, Ortiz X, Landero-Hernández R (2013). Cognitive–behavioral therapy and animal-assisted therapy: Stress management for adults. Alternative and Complementary Therapies, 19, 270–275.
7. Handlin L, Hydbring-Sandberg E, Nilsson A, et al. (2011). Short-term interaction between dogs and their owners: effects on oxytocin, cortisol, insulin and heart rate-an exploratory study. Anthrozoös, 24, 301–315.
8. Jenkins S. (2016). EMDR preparation through the human-animal bond. Retreived from http://c.ymcdn.com/sites/www.emdria.org/resource/resmgr/2014_Conference_Handouts/Session_432_-_Handout.pdf
9. Lac V (2016). Horsing around: Gestalt equine psychotherapy as humanistic play therapy. Journal of Humanistic Psychology, 56, 194–209.
10. Levinson B. The dog as a “co-therapist” Mental Hygiene 1962, 46, 59–65.
11. Levinson B M. Pets and Human Development 1972. Springfield, 111, Charles Thomas.
12. Levinson B (1984). Human/companion animal therapy. Journal of Contemporary Psychotherapy, 14, 131–144
13. Levinson B, Mallon G (1969/1997). Pet-oriented child psychotherapy. Springfield, IL: Charles C. Thomas).
14. Maayan E (2013). The therapy zoo as a mirror to the psyche. In N. Parish-Plass (Ed.) Animal-assisted psychotherapy: Theory, issues and practice (pp. 171–220). West Lafayette, IN: Purdue University Press.
15. Melson G, Fine A (2010). Animals in the lives of children. I A. Fine (Red.), Handbook on Animal-assisted therapy: theoretical foundations and guidelines for practice (3 uppl., pp. 223-245.). Boston: Elsevier/Academic Press.
16. Nagasawa M, Kikusui T, Onaka T, et al. (2009). Dog’s gaze at its owner increases owner’s urinary oxytocin during social interaction. Horm. Behav. 55, 434–441.
17. Ogden T H (1999). The analytic third: working with intersubjective clinical facts. In: S.A. Michell & A. Aron (Eds.). Relational psychoanalysis: the emergence of tradition., pp. 459-493. Hillsdale, NJ: Analytic Press.
18. Oren D, Parish-Plass N (2013). The integration of animals into the therapy process and its implications as a unique medium in psychotherapy. In: Animal-Assisted Psychotherapy: Theory, Issues, and Practice, Purdue University Press. N. Parish-Plass (Ed.).
19. Parish-Plass N (Ed.) (2013a). Animal-assisted psychotherapy: Theory, issues and practice. Purdue University Press.
20. Parish-Plass N (2013bc). Why Israel? A Unique Direction in the Development of the Definition and Practice of Animal-Assisted Psychotherapy. In: Animal-Assisted Psychotherapy: Theory, Issues, and Practice, Purdue University Press, Ed: Nancy Parish-Plass, pp.273-284
21. Parish-Plass N (2013b). The contribution of Animal-Assisted Psychotherapy to the potential space in play therapy, pp.79-109.
22. Parish-Plass N, Oren D (2013). The animal as a relational medium: An object relations approach to the therapy triangle in animal-assisted psychotherapy. In N. Parish-Plass (Ed.). Animal-assisted psychotherapy. Theory, issues and practice. West Lafayette. Purdue University Press.
23. Shani L (2016). Animal-assisted dyadic therapy: A therapy model promoting development of the reflective function in the parent–child bond. Clinical Child Psychology and Psychiatry.
24. Winnicott D W (1965). The maturational processes and the facilitating environment: Studies in the theory of emotional development. London, England: Hogarth Press.
25. Zilcha-Mano S (2017). Resolution of alliance ruptures: the special case of animal-assisted psychotherapy. Clinical Child Psychology and Psychiatry, 22, 34-45.
26. Zilka-Mano S (2013). Aninal-assisted psychotherapy from an attachment perspective. In In: Animal-Assisted Psychotherapy: Theory, Issues, and Practice, Purdue University, Ed: Nancy Parish-Plass, pp 111-143.
27. Zilcha-Mano S, Mikulincer M, Shaver P R (2011). An attachment perspective on human–pet relationships: Conceptualization and assessment of pet attachment orientations. Journal of Research in Personality, 45(4), 345-357.
