Ett snabbt krisstöd och en fast psykolog som även är förankrad i Bup har bidragit till att Barnahus Lund tillhör de bästa i landet. Men det finns plats för förbättringar, anser psykologen Martin Herrgård.
Tisdag förmiddag. Samordningsmöte på Barnahus Lund. Upp till tio ärenden ska hinnas med; fall där barn misstänks ha blivit utsatta för övergrepp. I rummet sitter åklagare, barnläkare, socialarbetare och psykolog. Varje ärende får maximalt ta trettio minuter. Därefter tar åklagaren beslut om att inleda förundersökning och om barnet ska hämtas på förskola eller skola för ett första förhör. Utan föräldrarnas kännedom, om någon förälder misstänks vara förövare.
Mötet hålls en gång per vecka och under 2018 togs drygt 330 sådana beslut i Lund.
– I över två tredjedelar av ärendena handlade det om barnmisshandel och barnet hade som regel berättat om det i förskolan eller skolan. Vi fick också en kraftig ökning av misstänkta sexuella övergrepp under 2018, kanske som en följd av metoo, berättar Elisabet Kjellander, socionom och teamledare.
Utsatta barn har passerat entrén till den låga gula tegelbyggnaden med spröjsade fönster på Biskopsgatan i centrala Lund i drygt 170 år. Först när det var Lunds barnhem, från 1850-talet till 2006 då den verksamheten lades ner. Därefter flyttade Barnahus Lund in.
I dag tillhör Barnahus Lund, som täcker in åtta kommuner i mellersta Skåne, de bästa i landet. Det enligt en utvärdering av landets drygt 30 barnahus, utförd av Stiftelsen Allmänna Barnhuset.
– Den fysiska miljön spelar nog en stor roll, det har vi förstått från både föräldrar och andra besökare. Att den är så genomtänkt och anpassad för barn, med möjlighet till lek för små barn och avskilda samtalsrum för tonåringar. Den upplevs inte alls som hotfull, säger Elisabet Kjellander.
Dessutom är alla samarbetspartner positiva till Barnahus Lund, berättar hon.
– Det gäller inte minst polisen. Vi har samarbetat med samma poliser sedan starten 2007, men antalet har fördubblats parallellt med att antalet barn har fördubblats.
I Region Skåne har Bup valt att medverka i barnahus, med en psykolog på halvtid och en socionom på halvtid. Det är långt ifrån någon självklarhet på många andra barnahus i landet. Psykologen heter Martin Herrgård och han finns med i processens alla steg, från det första samordningsmötet, i medhörningsrummet under förhöret med barnet i förhörsrummet, till beslut om och medverkan i krisstöd och vid behov andra behandlings-insatser.
Förhörsrummet sticker ut som anmärkningsvärt torftigt i den annars varma och välkomnande miljön. Där sker det första förhöret med barnet. Två enkla fåtöljer, ett litet bord, några små tavlor med barnmotiv. Kameror och mikrofoner på väggar och i taket. Inga leksaker. Inga block att rita i. Inga distraktioner. I ett angränsande rum, medhörningsrummet, finns plats för sex till sju personer och flera stora bildskärmar och reglage för att styra kamerorna i förhörsrummet. Förhör med mindre barn tar omkring 45 minuter.
Martin Herrgård sitter oftast med i medhörningsrummet och kan påverka barnförhörsledarens samtal med barnet.
– Även om vi har mycket duktiga förhörsledare så saknar de en djupare psykologisk kunskap, så när de tar en paus har jag möjlighet att framföra synpunkter. Jag kanske tolkar att barnet inte verkar förstå en fråga och kan då föreslå en omformulering, säger Martin Herrgård.
Han upplever att alla inblandade ser mycket positivt på psykologens medverkan.
– Jag har också lärt mig hur jag måste uttrycka mig för att samarbetet med barnförhörsledare och åklagare ska bli så fruktbart som möjligt.
Öppna frågor under intervjun är viktiga för att minimera risken att påverka barnets utsaga. Slutna frågor sänker bevisvärdet, vilket Martin Herrgård tycker är olyckligt eftersom barn kan ha svårt att svara på öppna frågor.
– I praktiken leder det till att rättssäkerheten för framför allt vissa barn blir lägre. Små barn, barn med autism och barn med språkstörning har inte ett fullt utvecklat språk och har därför svårare att svara på öppna frågor än på slutna frågor, säger han.
Vuxenvärlden sviker dessa barn i dubbel bemärkelse, anser Martin Herrgård, eftersom man vet att barn med autism och språkstörning generellt sett är mycket mer utsatta än andra barn.
– Tänk om något faktiskt har hänt, men att vi undersöker om det har hänt på ett sätt som gör att barnet inte klarar av att ge oss sin berättelse, säger han.
Inte heller bildstödsmaterial godkänns i den så kallade substantiella fasen av barnförhöret (den som handlar om själva brottet), vilket också drabbar barn med ett outvecklat språk extra mycket.
– Det finns ett bildstödsmaterial som utvecklats för bland annat Barna-hus av projektet Bildsamt, och som åklagarmyndigheten godkänt under den så kallade orienteringsfasen av barnförhöret. Jag hoppas vi kommer att se en förändring till att det godkänns även i den substantiella fasen, säger Martin Herrgård.
Han träffar oftast barnet i anslutning till det första förhöret. Eftersom Martin Herrgård finns med i medhörningsrummet och hör barnets berättelse behöver barnet inte upprepa den när krisstödet inleds.
– Framgår det redan vid samrådsmötet att barnet mår väldigt dåligt kan jag agera tidigare. Min främsta uppgift är att se till barnets psykiska välbefinnande, det går före allt. Vi vet att det är viktigt att kliva in tidigt efter skrämmande händelser och som ett första steg upprätta vad vi inom traumafältet kallar yttre stabilitet, det vill säga både ett faktiskt skydd från vidare utsatthet men också en inre känsla av att vara skyddad, säger Martin Herrgård.
Utan en tidig krisstödsinsats, och upprättandet av yttre stabilitet som en viktig del, ökar riskerna för en mer komplex och svårbehandlad problembild, förklarar han.
– Om vi går in tidigt ökar chansen att ett utsatt barn senare inte behöver genomgå en traumafokuserade behandling. Den största gruppen är dock de som initialt inte utvecklar symtom men gör det efter en viss tid, en slags fördröjd reaktion, och därför borde psykiatriska bedömningar göras vid upprepade tillfällen för att verkligen fånga upp alla barn som behöver vård, säger Martin Herrgård.
Det är först när barnet har förhörts som föräldrarna kontaktas om misstankarna, vilket i sig kan trigga en krisreaktion hos dem. Förnekande är vanligt, och är en av föräldrarna den misstänkte förövaren kan partnern välja att tro på hen i stället för på barnet. Ett snabbt krisstöd till både barn och föräldrar tillhör därför teamets viktigaste uppgifter, berättar Elisabet Kjellander. Det är något som inte alla barnahus erbjuder.
– Allt måste ske under en och samma dag och det kräver en
noggrann planering. Polisen tar den första kontakten med föräldrarna och förhör dem, och det är viktigt att föräldrarna tidigt får ge sin berättelse. Därefter tar socialtjänsten över och träffar barnet och föräldrarna tillsammans, och erbjuder krisstöd på barnahus eller hos socialtjänstens familjebehandlare, säger Elisabet Kjellander.
Även den misstänkte förövarens partner kan hamna i en svår kris, berättar Martin Herrgård, och då kan både partnern och det drabbade barnet erbjudas traumafokuserad terapi.
– Det är oerhört viktigt att vi inte »tappar« den förälder som fortfarande står för stabilitet för det drabbade barnet. Som regel inleds krisstödet gemensamt med barnet och den föräldern, för att sedan fullföljas separat, säger han.
Som ensam psykolog blir Martin Herrgårds roll extra viktig och han skulle själv helst se att Bup hade fler psykologer kopplade till barnahus. Halvtiden på Bup handlar också om trauma, som en av psykologerna i traumateamet. Traumatisering hos barn är därför något som fyller hela hans arbetsdag.
Det är sedan tidigare känt att personal som arbetar med den här typen av problematik själva löper en ökad risk för att drabbas av så kallad sekundär traumatisering. Det är något som Martin Herrgård har personlig erfarenhet av.
– Jag har tidigare i mitt yrkesliv blivit sekundärt traumatiserad. Det var verkligen hemskt. Jag fick påträngande minnesbilder från övergrepp jag fått beskrivna i detalj för mig, berättar han.
Det släppte när han pratade om dessa upplevelser med kollegor som han litade på, och samtidigt började ta bättre hand om sig själv, berättar han.
Numera tar jag oftast en löprunda direkt när arbetsdagen är slut.
