Psykologer hjälper 400 barn som lever med våld i närområdet.
– Vi vill nå barn som inte barnskyddssystemet fångar upp, säger Josefin Michanek, gruppchef och psykolog på Rädda Barnen, om den nya satsningen.
Text: Maria Jernberg Foto: Maja Brand
Många barn i Järva har upplevt svåra och våldsamma händelser under en lång tid. Enligt Josefin Michanek har både samhället och Rädda Barnen varit sena dit.
– Föräldrar berättar om döda kroppar utanför huset och att ingen har frågat dem. De säger att varken de eller deras barn har fått stöd.
Hon och psykologen Hanna Thermaenius sitter i caféet på Tensta träff, en mötesplats i Järvaområdet, väster om Stockholm.
– Barnen säger att de är rädda för att de hört om skjutningar nära sin skola, att en dörr i trappuppgången har förstörts eller för att ha sett andra barn bli visiterade av vakter, säger Hanna Thermaenius.
De två psykologerna är här för att påbörja Rädda Barnens stora satsning. I dag har de träffat lokalt förankrade personer som ska bli gruppledare.
– De ska leda barngrupper vi startar i februari. Innan året är slut vill vi ha träffat 400 barn mellan 9 och 14 år, säger Josefin Michanek.
I grupperna får barn som känner obehag efter något de upplevt, lära sig basala kbt-tekniker. De lokala gruppledarna går på kurs hos Rädda Barnens psykologer för att få grundläggande kunskap i kbt. Metoden kallas tasksharing och har nyligen prövats med flyktingbarn från Ukraina.
– Då ville vi ha gruppledare som talade ukrainska och delade barnens upplevelse av flykt. Nu söker vi personer med erfarenhet av att arbeta i området, som har ett kontaktnät här och helst talar ytterligare ett språk.
Metoden rekommenderas av WHO och härstammar från länder i krig och platser med få psykologer. I västerländsk kontext är Rädda barnen en av pionjärerna.
– I Zimbabwe finns till exempel bänkmetoden. Där lärde man upp mormödrar som fick sitta på en bänk mitt i byn och ta emot byborna.
Hanna Thermaenius säger att Rädda Barnen hela tiden måste pröva nya sätt att nå fram. Erfarenheter från Ukrainaprojektet är att många familjer inte hittar vägen in till vården.
– I en av grupperna fanns en pojke som behövde hänvisas till Bup. Vi skrev en remiss och de på Bup sa »vad spännande, ett barn från Ukraina, det är precis vår målgrupp, men första patienten vi tar emot«. Hur är det möjligt? tänkte vi. Det finns många ukrainska barn i staden som mår dåligt. Bup sitter redo, men de kommer inte dit.
Hon menar att välfärdssystemet inte fungerar rättvist.
– I dag är det föräldrar som kan svenska, ropar högst, har tid att ringa dagtid och kan googla rätt, som hittar till vården.
För Rädda barnen är siktet inställt på de föräldrar som inte kommer. Under satsningen i Järva ska de finnas på fritidsgårdar och skolor. Kanske ordna gångtåg. De ska inte vara ett »mini-Bup«.
– Om en familj tvekar att gå själva till en verksamhet på kvällen möter vi upp och pratar medan vi går. Men jag är inte säker på att vi gör just så, saker kan hända som får oss att tänka om. Vi behöver vara lyhörda.
En annan viktig del i satsningen är vårdlotsning. Josefin Michanek kallar den nödvändig.
– Det känns inte etiskt att bara ge gruppledarna ett telefonnummer till Bup som de kan lämna över till föräldrar vid behov.
I stället har psykologerna ett nära samarbete med gruppledarna. De handleder och om det finns barn som behöver vård, gör de en bedömning och skriver remiss, eller ringer och ber mottagningen ordna en tolk så familjen kan komma dit.
Fyra till fem gånger träffas grupperna. Innehållet beskrivs som ett riktat krisstöd.
– Trycket på att insatser ska vara brottsförebyggande, är hårt. Men vi är noga med det, det här är ingen »sluta-skjut-grupp«, säger Hanna Thermaenius.
Däremot har sannolikt barn som begår våldsgärningar ofta erfarenheter av stressfyllda händelser och brister i sin vardagsmiljö.
– Kan vi komma in, ge stöd och lotsa, kan det kanske bli en skyddande insats.
Josefin Michanek lyfter också Rädda Barnens påverkansmöjlighet: att för politiker och allmänhet visa luckorna i barnskydds-systemet. De tror att svårigheterna för föräldrar att hitta fram till vården delvis beror på hur verksamheterna tolkar sina uppdrag.
– Ibland kanske de ska göra något annat för att nå ut. Vi märkte att våra gruppledare som talade ukrainska blev brobyggare till målgruppen. En vårdcentral kan till exempel anställa någon med kulturkompetens.
Hanna Thermaenius säger att en brist är att vårdmottagningar inte ser eller räknar på dem som de inte träffar.
– Mottagningarna har inte alla barn i en ort som sitt uppdrag utan en lista med anmälda. De är utifrån dem de statistikför och utvärderar sin verksamhet.
Hon hoppas att Järvasatsningen blir lyckosam och att de får arbeta med det här i många år.
– Framåt kan vi också göra en paketering av metoden och sprida till offentlig verksamhet.
