Minns ni de hemlösa ungdomarna från Marocko? De hade vuxit upp på gatorna i Tanger och Casablanca. Likt bespottade vildhundar tog de till flykten och några tusen hamnade i Sverige.
Lås in, kasta ut, ylade folket. Staten lyssnade och låste in på ungdomshem, vilket »fungerade« eftersom marockanerna lämnade vår breddgrad. Men myndigheterna hann knappt andas ut. Kriget i Syrien utlöste en enorm flyktingström. Människosmugglarna jublade och styrde upp mardrömsresor över Medelhavet. En enkelbiljett för en hazar i en afghansk by, hela vägen in i Europa, rasade till 30 000 kr. Den summan kunde många familjer låna ihop, med målet att tonåringen skulle få ett drägligt liv och skicka hem pengar.
Av de tiotusentals ensamkommande var några på glid redan i hemlandet och i Sverige blev det inte lättare. De fyllde SiS ungdomshem, från norr till söder. Även denna grupp är i dag försvunnen. I stället har en ny grupp kommit att fylla ungdomshemmen – de gängkriminella. En etablerad men förenklad benämning. Vi kan lika gärna kalla dem tonåringar med driv och psykiatriska diagnoser, som i en förort med dystra framtidsutsikter leder till droger och kriminalitet, med inlåsning på SiS ungdomshem som följd.
Hur ungdomshemmen fungerar kan man ana när generaldirektören, gemensamt med fackförbunden, radar upp alla problem i en debattartikel i Svenska Dagbladet, som att psykologer inte vill jobba där. Fast några vill faktiskt det, och de är värda all heder. Psykologtidningen besökte Ljungbacken för att ta reda på vad psykologerna kan bidra med.
