Barn till föräldrar med depression löper två till tre gånger högre risk att själva utveckla depression senare i livet och nu visar en studie att förklaringen kan vara förändringar i skalkärnan i limbiska systemet.
Att ha en förälder med diagnosen depression är en välkänd riskfaktor för att själv utveckla depression senare i livet. Risken brukar uppges vara två eller tre gånger högre än om föräldrarna inte har haft en sjukdomshistoria med depression. Varför det förhåller sig så har varit oklart.
Nu visar en ny studie att förklaringen kanske kan vara strukturella förändringar i skalkärnan, även kallad putamen, i hjärnans limbiska system. Skalkärnans främsta uppgifter är bland annat att påverka inlärning, däribland implicit inlärning. fMRI-undersökningar har också visat att skalhjärnan är involverad i kognitiva processer bakom en rad känslor.
I studien, som utförts av forskare vid Columbia University, USA, analyserades resultaten av hjärnavbildning hos fler än 7 000 barn. Omkring en tredjedel hade föräldrar med diagnosen depression. I denna högriskgrupp för att själva utveckla depression var den högra skalkärnan mindre än hos de övriga barnen. Den delen av skalkärnan är kopplad till känslor som motivation och njutning.
Skalkärnan är också ett centralt område för etiologin vid schizofreni och forskarna bakom den nya studien uppger att en förhållandevis liten skalkärna kan vara en transdiagnostisk riskfaktor vid ett brett spektrum av psykiatriska diagnoser, som förutom depression och psykos även kan innefatta bland annat substansmissbruk och suicidalt beteende.
En ökad förståelse för förändringar i hjärnan hos barn i familjer med en sjukdomshistoria med depression skulle kunna leda till bättre diagnostiska instrument och tidigare upptäckt, liksom till förbättrade behandlingar vid depression, tror forskarna.
Studien Brain Volume Abnormalities in Youth at High Risk for Depression: Adolescent Brain and Cognitive Development Study är publicerad i Journal of the American Academy of Child & Adolescent Psychiatry.
