Fråga: Du säger i förra numret av Psykologtidningen att Etikrådet lutar åt att Psykologförbundet ska kunna anmäla psykologer till IVO. När jag har hört dig prata om yrkesetik och Etikrådet arbete tidigare har du tryckt på vikten av att inte döma kollegor och att rådets uppdrag, även i klagomålsärenden, handlar om att stötta psykologer i utmanande situationer och att bidra till en yrkesetisk reflektion. Hur går det ihop med att du nu säger att förbundet bör kunna anmäla sina egna medlemmar till IVO?
Kristina Taylor, Etikrådets ordförande, svarar:
Ja du, vid en första anblick kan detta tyckas motsägelsefullt, men jag ser det som en 
sammanhängande linje. Du har uppfattat helt rätt att Etikrådets huvudsakliga uppdrag är att bidra till och främja en yrkesetisk reflektion i kåren och hos enskilda psykologer, dels genom undervisning och rådgivning, dels via handläggningen av klagomål på psykologer. Det innebär att vi avslutar ett klagomålsärende när vi bedömer att den anmälda psykologen har tagit ansvar för sin del i den situation som beskrivs av klienten genom att reflektera i samtal med en av rådets ledamöter, och fundera över eventuella förändringar som kan behöva göras i psykologens praktik, mottagningens rutiner etc. Detta gäller även när de överträdelser som beskrivs i anmälan är av allvarligt slag och när avstegen från våra gemensamma yrkesetiska principer är stora. Anledningen till att det svenska Psykologförbundet har valt denna hållning är ett underliggande antagande att detta borde gagna såväl professionen som dess användare bäst, då ett tillåtande samtalsklimat om kniviga utmaningar, tillkortakommanden och (tillfälligt eller mer utbrett) bristande omdöme ger bättre förutsättningar för förändring än ensidig kritik och straff. Etikrådets erfarenhet är att det i en absolut majoritet av de telefonsamtal vi har haft med anmälda psykologer också sker den sortens reflektion och ansvarstagande av psykologen.
Den typ av ärenden som jag tänker på i intervjun, handlar om situationer där det saknas tecken på att en sådan självrannsakan skett, eller kommer att ske, hos psykologen, i kombination med att psykologen uppges ha utsatt patienter för mycket allvarliga gränsöverträdelser och grovt utnyttjande av sin maktposition. Här borde då andra instanser träda in – arbetsgivaren har ett stort ansvar, liksom IVO som tillsynsmyndighet, och även polis- och rättsväsende i de fall det handlar om eventuella brott. Dock verkar det som att dessa händelser inte alltid blir kända eller hanteras ordentligt någonstans, och då behöver vi fundera över hur vårt fack- och professionsförbund kan bidra till att förbättra patientsäkerheten och samtidigt värna om psykologprofessionens trovärdighet och tryggheten för förbundets medlemmar. Jag kan även se en risk att förbundets och etikrådets tillåtande hållning till yrkesetiska överträdelser minskar i trovärdighet när de mer formella ansvarsstrukturerna inte lyckas synliggöra och ta tag i att patienter utnyttjas av legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal.
Samtalet om hur förbundet bäst bidrar i dessa processer kommer att fortgå och vi tar gärna emot synpunkter från medlemmar!
