Jeremy Safran, professor i psykologi, har hittats mördad i sitt i hem i Brooklyn, USA.
Professor Rolf Holmqvist skriver här sina minnesord över en förlorad kollega.
I morse nåddes vi av den först obegripliga och sedan fruktansvärt sorgliga nyheten att Jeremy Safran har blivit ihjälslagen i sitt hem i Brooklyn. Han var mitt i livet, full av verksamhetslust, med tidboken fylld av resplaner och huvudet av nya idéer. Psykoterapivärlden har förlorat en av dem som format vår syn på vad effektiv och meningsfull psykoterapi är.
Jeremy Safran började som kognitiv psykoterapeut. Han insåg tidigt att en viktig del av all effektiv psykoterapi handlar om att förstå hur relationen mellan terapeut och patient kan användas för att hjälpa patienten att skapa goda relationer och att hantera de relationer som utgör grund för hennes psykiska lidande.
Under 1990-talet undersökte han tillsammans med Christopher Muran hur terapeuter tar hand om problem i behandlingsalliansen. Dessa inträngande och nyskapande studier av alliansbrott och hanteringen av dem förändrade synen på behandlingsalliansen. Från att tidigare i princip ha uppfattats som ett relativt statiskt fenomen som fanns mellan terapeut och patient, ofta empiriskt mätt vid ett tillfälle, insåg Safran och Muran dess dynamiska karaktär. Deras och deras efterföljares undersökningar om alliansens betydelse för utfallet kom att handla om den ständigt pågående processen att skapa en fungerande allians och om att om och om igen reda ut problem och förvecklingar i den. Detta nya perspektiv på behandlingsalliansen förändrade i grunden sättet att tänka om alliansen. Vi har den inte, vi arbetar hela tiden med den.
Den terapimodell som skapades genom dessa studier låg till grund för den epokgörande boken ”Negotiating the Therapeutic Alliance: A Relational Treatment Guide” från år 2000. Här kombinerar Jeremy Safran och Chris Muran sina forskningsfynd med den framväxande relationella psykoanalysens idéer. Alliansbrott av olika slag och arbetet med dem ses som den grundläggande verksamma mekanismen i psykoterapi. Författarna lyfter fram värdet av ett tvåpersonsperspektiv på psykoterapi: den relation som växer fram mellan terapeut och patient har båda ansvar för. Föreställningen om att patientens problem kan avläsas i terapirelationen, alltså överförings- och motöverföringsmodellen, ersätts av tanken att den gemensamt skapade relationen kan användas för att förändra patientens föreställningar om sig själv och andra och att utveckla hennes samspelsförmåga.
Jeremy Safran har därefter utvecklat denna modell, med noggranna studier av samspel i terapisituationer och med en stor iver att lära ut den terapimodell som han och Chris Muran skapade. Från början hette den Brief Relational Therapy. Under de senaste åren valde Safran att kalla den för Alliance-Focused Therapy. Han kom att lägga allt större intresse på hur man kan hjälpa terapeuter att bli varse problem i behandlingssamarbetet och att ta upp dem med patienten på ett respektfullt men öppet sätt. Tidigt insåg han att arbete med alliansen inte bara är aktuellt i psykodynamisk terapi. Det är snarare ett meta-perspektiv för alla former av samtalsterapi. I en intressant studie lät man terapeuter som först utbildat sig i KBT få relationell handledning. Resultaten visade på värdet av att kombinera distinkta terapeutiska modeller utan att förringa deras unika karaktär.
Jeremy var ett föredöme som psykoterapiforskare. Alla som kände honom blev imponerade av hans ödmjukhet inför att förstå komplexiteten i det mänskliga samtalets terapeutiska potential. Den som sett någon av de filmer där han illustrerar sitt terapeutiska förhållningssätt har upplevt att han träder fram med hela sin egen person. Man kunde le åt hur han brottades med sina känslor genom att utsätta dem för intellektuella analyser. Och man kunde alltid säga att Jeremy har sitt sätt att bedriva relationell terapi, det finns många andra och principerna måste förena sig med personen.
Det har varit en stor glädje att få lära känna Jeremy. Det är få som svarar på frågor och funderingar så snabbt, så generöst och med ett sådant intresse. Vi har ett stort och rikt arv att förvalta. Vi minns honom med stor sorg och stor glädje.
Rolf Holmqvist, psykolog och professor emeritus i klinisk psykologi vid Linköpings universitet
