Från stigma till mainstream. Ett utskällt damp till coolt adhd. Inget att skämmas för. Snarare tvärtom. Du ser och hör det överallt. Allt oftare och allt fler pratar öppenhjärtigt om sina egna och sina barns diagnoser. Ingen reagerar när en tonåring på bussen utbrister till sin intensivt dansande kompis: »Du har så mycket adhd!« Inte heller när grannen i tvättstugan urskuldar dubbelbokningen med: »Oj, jag har visst en släng av adhd.«
I dag kliver kända, erkända och okända ut och berättar om sin adhd. Som om den neuropsykiatriska diagnosen vägde lätt, som en fjäder. En fjäder i hatten.
Att ha adhd har blivit synonymt med oanade superkrafter, exceptionella styrkor och egenskaper. Människor med förmågan att spränga gränser. Orädda. Modiga. Begåvade. Högpresterande. Här finns nobelpristagare, världsmästare, idrottsstjärnor, kompositörer, skådespelare.
Det finns något befriande i detta. Såklart. En funktionsnedsättning omvandlad till superstyrka. Power. Baam! Vem vill inte ha sådana egenskaper?
En som vill lyfta fram positiva egenskaper förknippade med adhd i stället för att drunkna i de som är funktionsnedsättande är överläkaren i psykiatri Anders Hansen. Enligt honom har alla människor drag av adhd, i varierad skala och omfattning. I sin bok Fördel adhd. Var på skalan ligger du? (Bonnier Fakta, 2017) placerar han adhd i en evolutionär kontext; egenskaper som att vara extra lyhörd och känslig för intryck, var helt livsavgörande på savannen.
Att adhd finns av en anledning är trösterikt. Inte minst som svar till de som tvivlar på och/eller ifrågasätter diagnosen och förringar problematiken: »Äsch, alla verkar ju ha adhd nuförtiden.«
Men det är skillnad på att ha »en släng av adhd« och att mäkta med trassel, kaos, skilsmässor, utbrändhet och travar med bortglömda räkningar, en vardag för många med diagnos. Fjärran från superkrafter och världsrekord.
Att ansvaret att hantera funktionsnedsättningen allt för ofta läggs i de drabbades knän, gör vardagen ännu svårare att mäkta med.
Så. Därför. Nu när adhd med en rasande hastighet börjar bli både erkänt och rumsrent är det väl dags att omgivningen, skolan, arbetsplatser, ja hela samhället, äntligen och på allvar börjar anpassa sig efter alla människors behov och förutsättningar, oavsett grad av adhd.
Fler böcker som lyfter adhd:
Adhd-guiden för föräldrar av Russel A. Barkley (Natur & Kultur, 2015) 
Tonår med adhd. En föräldraguide av Carolina Lindberg (Natur & Kultur, 2016)
