FORSKNING. Det finns en strävan bland barnpsykologer att alla barn ska behandlas lika oavsett kön. Men i praktiken uppfattas barns beteenden och problematik ofta utifrån idéer om grundläggande könsskillnader och uppges ibland som en viktig aspekt även vid bedömningar av normalitet. Det visar en studie av psykologen Ulrika Eskner Skoger på Institutionen för psykologi, Umeå universitet.
I en doktorsavhandling har barn- och ungdoms¬psyko¬logers förhållningssätt till de olika betydelser av kön, som finns i de samman¬hang de befinner sig i när de utövar sitt yrke, undersökts [1]. Syftet var att se om de upplevde några särskilda hinder och/eller öppningar när det gäller att i psykologiskt behand¬lings¬arbete integrera reflektioner kring hur psykologisk utveckling hos barn och unga hänger samman med över- och underordning mellan män och kvinnor på en samhällelig nivå.
Som teoretiskt och analytiskt ramverk användes socialkonstruktionistiska och diskurspsykologiska perspektiv [2, 3], vilket i korthet innebär att ett analytiskt fokus riktades mot hur betydelser av kön ständigt skapas och förändras i sociala sammanhang. Människors könstillhörighet kan enligt dessa perspektiv anta många olika betydelser. I studien analyserades elva intervjuer med barn- och ungdomspsykologer, samt tre läroböcker i utvecklingspsykologi . Betydelser av kön användes som ett exempel när den mer övergripande frågan om hur kulturella aspekter av psykologisk utveckling hanteras i psykologers arbete undersöktes: Bidrar psykologer till att upprätthålla social ojämlikhet eller kan psykologers arbete synliggöra och ge stöd att förändra sådana typer av makt- och samhällsrelaterade kategorier?
Praktiskt arbete kontrasterar mot idealen
När psykologerna talade om vad ett professionellt förhållningssätt innebar för dem framkom en oro över att föra över sina egna värderingar i sitt arbete. I de resonemangen kom ett professionellt ideal, med neutralitet som utgångspunkt, starkt till uttryck. Det tyder på ett kunskapsideal som utgick från att kunskap både kan och bör vara neutral och åtskild från värderingar. Strävan efter ett neutralt förhållningssätt tycktes även innebära en strävan efter könsneutralitet i det praktiska arbetet, där kön inte bör ha någon betydelse och alla ska behandlas lika.
När intervjuerna rörde sig från mer övergripande frågor om betydelser av kön och behandlingsarbete till specifika frågor i konkreta bedömningssituationer, skedde en glidning i psykologernas tal. Antaganden om könstillhörighetens betydelser kom då att stå i skarp kontrast till det neutrala ideal som fördes fram i de allmänna beskrivningarna av behandlingsarbetet. I det mer praktiknära talet identifierades istället ett sätt att tänka om barns beteenden och problematik som utgick från grundläggande skillnader mellan flickor och pojkar, det vill säga långt från idealet ”neutralitet och likabehandling”. Skillnader mellan flickor och pojkar beskrevs tvärtom som en mycket viktig aspekt vid bedömningar av normalitet. Särskilt tydligt blev detta vid beskrivningarna av de olika symtombilder som psykologerna menade fanns på mottagningarna.
”Jobbar utifrån symtom”
Motsägelsefullheten mellan dessa olika förhållningssätt till betydelser av kön var inget som psykologerna själva problematiserade eller kommenterade. De arbetade med ett starkt fokus på symtom, vilket kom att rikta uppmärksamheten mot individnivån vid bedömningarna av barnens problematik. Detta tycktes oreflekterat leda till en glidning mellan det könsneutrala och det könsspecificerande. I det övergripande talet menade psykologerna att de inte jobbade utifrån kön utan utifrån symtom, och i det praktiknära talet menade de att flickor och pojkar har olika symtom så de behövde dela upp behandlingarna utifrån kön. Symtomfokuseringen på en individnivå förhindrade psykologerna att se de könsbaserade mönster som framträdde när de talade om sitt behandlingsarbete.
Glappet mellan det könsneutrala idealet och det könsspecificerande talet om behandlingsarbetet blev endast tydligt för psykologerna, när bemötandet av en flicka och bemötandet av en pojke med samma symtom togs upp i intervjuerna. Vid frågan om en flicka med utåtagerande beteende bemöttes på samma sätt som en pojke med utåtagerande beteende, märkte psykologerna att de hade avvikit från det neutrala idealet, vilket tycktes väcka obehag och en känsla av misslyckande. När den professionella utgångspunkten är att kön inte ska ha någon betydelse alls, verkade upplevelser av att kön ändå har betydelse leda till en känsla av personligt misslyckande.
Speglar samhället i stort
Detta glapp kan ses som psykologprofessionens egen version av det glapp många feministiska forskare har beskrivit på en samhällsnivå i Sverige i dag; mellan tal om jämställdhet som genomförd och en vardag som för många flickor och kvinnor innebär mindre handlingsutrymme och resurser än för många pojkar och män [4, 5]. Det är även ett glapp som professionens egna studenter tar upp, när de beskrivit hur de upplever att psykologutbildningen hanterar frågor kring jämställdhet och genus. Många psykologstudenter menade då att utbildningen presenterar genusperspektiv på en abstrakt teoretisk nivå, men att detta försvinner helt vid mer konkreta inslag så som till exempel vid klientarbetet [6].
Psykologerna uppgav även att de upplevde resursfördelningen mellan flickor och pojkar i yngre åldrar som ojämn, på så sätt att de träffade fler pojkar än flickor. Deras förklaringar vacklade ofta mellan två olika tankemässiga utgångspunkter. Den ena tog utgångspunkt i essentialistiska antaganden om grundläggande skillnader mellan könen, där det ”kvinnliga” och det ”manliga” framställdes som två olika uppsättningar av inre stabila och komplementära egenskaper. Den andra utgick från att omgivningen har olika förväntningar på hur flickor och pojkar ska bete sig.
Den första utgångspunkten kan definiera problematiken på en intrapsykisk nivå, det vill säga att flickorna själva utgjorde problemet utifrån förklaringar av typen att de är för tysta och tar för lite plats. Den andra utgångspunkten kan tolkas som en vilja hos psykologerna att komma ifrån ett essentialistiskt tänkande och sätta in flickors osynlighet i en samhällelig kontext. Men när de talade om olika förväntningar stannade de i sina resonemang strax före kopplingar till maktskillnader mellan kvinnor och män på en samhällsnivå, och reflekterade inte över varför det var så.
Kunskapsidealen spelar en viktig roll
Resultatet av studien tyder på att möjlig¬heterna att bryta ett könsstereotypt förhållningssätt beror på vilken typ av kunskapsideal man baserar sina jämställdhetsargument på. Den avgörande frågan verkar vara om det uppfattades som legitimt att inkludera an¬taganden om att varken den egna positionen eller klientens är neutral. Först när kopplingar mellan kunskap och makt blev tillgängliga, och den egna maktpositionen vid definier¬andet av klienternas problematik synliggjordes, upp¬levdes ”genus¬pers¬pektiv” som tillräckligt angeläget för att få följa med in i behandlings¬rummet.
En av psykologernas berättelser skiljde sig från de övriga när det gäller antaganden om betydelser av kön. Erfarenheter av att ha misslyckats att ge barn stöd utifrån ett neutralt professionellt ideal hade fått informanten att i stället utgå från en kunskapsbas som tog sin utgångspunkt i över- och underordning, och olika positionering, då informanten upplevde att psykologidisciplinen saknade ett språk för de erfarenheter av underordning och övergrepp som hon såg var inbegripna i barnens psykologiska problematik. Dessa mer genusteoretiska redskap fann informanten dock utanför psykologidisciplinen. I stället för att försöka peta in ”genustänket” in i det psykologiska kunskapsidealet, som de andra psykologerna, tycktes hon utgå från en genusteoretisk kunskapsram och plocka in de psykologiska metoderna och teorierna i denna. Det blev då möjligt att motarbeta stereotyper och underordningsprocesser, och öka sitt eget och därmed även klienternas, handlingsutrymme.
Krävs ett kritiskt tänkande kring könstillhörighet
När psykologer tänker kön utifrån ideal om neutralt bemötande blir frågor om könets betydelse inte så viktiga då de kopplar detta till att alla ändå behandlas lika. Förklaringar som tog sin utgångspunkt i maktstrukturer på samhällsnivå, och alltså inte var neutrala, tycktes därmed inte ”få plats” i psykologernas berättelser. Antingen beroende på brist på analytiska redskap och/eller på grund av att den typen av kunskap inte ansågs leva upp till ett neutralt kunskapsideal. Psykologerna tycktes istället försöka få plats med ”det kulturella” inom det konventionella neutrala och individinriktade för¬hållnings¬sättet, och exempelvis finna svaret på varför om¬giv¬ningen tolkar flickors handlingar annorlunda än pojkars, och fördelar resurser olika mellan flickor och pojkar, inom barnen själva.
En väg för ett jämställt bemötande och ett helhetsperspektiv på psykologisk utveckling kan kanske nås genom att psykologidisciplinen i högre grad utvecklar ett kritiskt tänkande kring de antaganden om könstillhörighet, sexuell inriktning, etnisk tillhörighet etc. som förekommer inom den egna kunskapsproduktionen. Reflexiviteten inom psykologidisciplinen bör inte bara omfatta den eller det som studeras, utan även den som studerar, det vill säga psykologidisciplinen bör även granska sig själv och de antaganden den utgår från när den granskar andra.
Fotnot:
Av utrymmesskäl beskrivs i denna artikel endast resultatet från intervjustudien. För analys och resultat av läroböckerna, se avhandlingen.
Referenser:
- Eskner Skoger U (2015). ”Mellan könsspecifika förväntningar och ett neutralt kunskapsideal: Att förhålla sig till betydelser av kön som barnpsykolog i Sverige” (doktorsavhandling, Institutionen för psykologi, Umeå universitet).
- Edley N (2001). Analysing masculinity: Interpretative repertoires, ideological dilemmas and subject positions. Wetherell I M, Taylor S & Yates S (Red.), Discourse as data: A guide for analysis (s. 189-228). London: Sage.
- Wetherell M (1998). Positioning and interpretative repertoires: Conversation analysis and post-structuralism in dialogue. Discourse & Society 9(3), 387-412. doi:10.11.77/0957926598009003005
- Eduards M (2002). Förbjuden handling: om kvinnors organisering och feministisk teori. Malmö: Liber.
- Rönnblom M (2002). Ett eget rum? Kvinnors organisering möter etablerad politik. Doktorsavhandling. Umeå Universitet: Statsvetenskapliga institutionen.
- Rautio, D. (2008). Genusperspektiv och psykoterapi. En granskning av integrering av genusperspektiv i psykologutbildningen (examensuppsats). Umeå Universitet: Institutionen för Psykologi.
TEXT
Ulrika Eskner Skoger
Institutionen för psykologi, Umeå universitet, Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin, SLL
