• Hoppa till huvudnavigering
  • Hoppa till innehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Psykologtidningen

Sveriges Psykologförbund

  • Hem
  • Artiklar
    • Aktuellt
    • Debatt
    • Fackligt
    • Forskning & konferensrapporter
    • Nytt i Tryck
  • Arkiv
    • Arkiv Psykologtidningen 2010 – 2022
    • Arkiv: Forskning
    • Forskningsserier
  • Annonsera
  • Om oss
    • Om oss
  • Kontakt
  • Sök
  • Prenumerera
Hem · Ettan · “Det finns ett liv efter olyckan”

“Det finns ett liv efter olyckan”

1 februari 2018 publicerad av Kajsa Heinemann

Neuropsykologen Ingrid van´t Hooft
FOTO: Ulrica Zwenger

Pragmatisk. Professionell. En pionjär. Och nybliven pensionär, vilket säger noll om Ingrid  van’t Hoofts prestanda. I skrivande stund har hon avslutat en pilotstudie om familjebehandling, som ska sammanställas och utvärderas. Tanken här var ett personporträtt. Att förena personligt med det professionella. Lära känna människan bakom den internationellt prisade och framgångsrika neuropsykologen och utvecklingsledaren för rehabilitering av barn och ungdomar med förvärvad hjärnskada, vid Neuropediatriska rehabiliteringen vid Astrid Lindgrens barnsjukhus/Karolinska universitetssjukhuset.  Men Ingrid van’t Hooft är vida mer intresserad av verksamheten, sin forskning om och sitt arbete med att ha skapat, utvecklat och implementerat vårdkedjor och rehabiliteringsteam, än att framhäva sig själv.

Så vi börjar där.

En fallolycka, en tumör. Misshandel. Det kan hända vem som helst. Även barn, hur outhärdlig den tanken än är. Bara i Sverige drabbas årligen ungefär 2 000 barn och unga av förvärvad hjärnskada. Av dessa remitteras cirka 250 per år till barnneurologen vid Astrid Lindgrens barnsjukhus. Förutom bedömning, utredning och rehabilitering bedrivs här även forskning, fram till i höstas ledd av Ingrid van’t Hooft. Hit kom hon 1998, som neuropsykolog. Tidigt uppmärksammade hon och kollegan barnneurologen Bo Ericsson att patientgruppen egentligen var två: barn födda med hjärnskada och de med förvärvad hjärnskada. Så de startade ett team för de svårast skadade barnen. Och efter att 2005 ha disputerat med avhandlingen Cognitive rehabilitation in children with acquired brain injuries blev hon utvecklingsledare för enheten. Sedan dess har hon oförtrutet och med ett passionerat engagemang, skapat och utvecklat rehabiliteringsmetoder och vårdkedjor för ett bättre omhändertagande av dessa barn och fått teamen att samarbeta.

För detta pionjärarbete tilldelades hon hösten 2017 det internationella priset Dr Jane Gillet Award, vid världskongressen International Pediatric Brain Injury Society, i Rom.

– Det är stort att Sverige uppmärksammas internationellt. Och såklart en ära för mig. Men framför allt ett erkännande för den rehabiliteringsmodell vi utvecklat och som berör en grupp barn som inte alltid haft ett bra omhändertagande.  Förhoppningsvis innebär priset att vårdkedjan, som internationellt anses vara unik, utvecklas och sprids inom rehabilitering i hela Sverige.

Ingrid van’t Hooft tar emot på sitt arbetsrum. Blicken är stadig, handslaget fast. Hon ger ett bestämt och på samma gång varmt intryck. Utanför fönstret på fjärde våningen yr snön vilt omkring; blir till slask innan mark. Det är december, tidig eftermiddag, och redan mörkt.

– Det här kanske kan vara till användning?

Hon har varit med förr. Överlämnar en bunt papper om vårdkedjorna; det mobila rehabteamet för barn med lindriga hjärnskador, Rehabskolan, och Alvikstrandsskolan för svårt skadade barn mellan 7 och 18 år. Och de senaste, ett samarbete mellan Habilitering och Hälsa och Danderyds Rehabilitering, som i dag erbjuder rehabilitering också för små barn under sju år samt för unga vuxna upp till 25 år, vid Danderyds sjukhus.

– Jag har under mina tio år som utvecklingsledare fått kämpa oerhört mycket för att få politiker och beställare att förstå värdet i att ge resurser till att skapa ett bättre omhändertagande av den här patientgruppen. Jag har aldrig gett upp. Och det har gett resultat.  Men i dag finns all anledning att vara bekymrad.

Ingrid van’t Hooft syftar på omorganisationen av Nya Karolinska, där rollen som hon haft som utvecklingsledare nu är borttagen, och verksamheten har nu delats upp i två olika hus; akuten i ett och öppenvården och rehabilitering i ett annat, 900 meter därifrån. Hon förstår inte hur de har tänkt.

– Det långa avståndet splittrar teamen och försvårar arbetet. Det skulle vara fruktansvärt om allt vi har byggt upp nedmonteras.

Ett annat orosmoment är Försäkringskassans tolkning av assistanslagen, som inneburit att många förlorat sin assistans. En förödande samhällsutveckling, enligt henne.

– Det är ju inte klokt att de nekas den rätten.

Utan assistans är risken, enligt Ingrid van’t Hooft, stor att deras svårast skadade patienter inte klarar av skolan, hamnar i utanförskap, i missbruk eller kriminalitet då hjärnskador kan påverka omdömet och förmågan att förstå konsekvenser.

– Vi har i dag medicinsk kunskap som gör att fler barn överlever, men då måste vi ju också kunna erbjuda rätt stöd.  Målet är att alla, beroende på skada, ska återgå och leva ett så normalt liv som möjligt.

Neuropsykologen Ingrid van´t Hooft. FOTO: Ulrica Zwenger

Behovet av stöd och assistans varierar, beroende på hjärnskadans omfattning, vilka delar som skadats. Även andra sjukdomar och ålder har betydelse. En del har motoriska handikapp och kan ha svårt att förflytta sig. Medan andra har osynliga handikapp, förklarar hon.

– De kan ha svårt att hantera sin impulskontroll, initiera handlingar. Många blir oerhört hjärntrötta och har beteende-problem som gör att de inte kan hantera vardagen utan assistans.

Assistans fyller även en samhällelig funktion, menar Ingrid van’t Hooft.

– Föräldrarna behöver avlastas så att de kan gå tillbaka sina arbeten och försöka leva ett så normalt liv som möjligt. Det är också för patientens bästa.

Då ett barn eller tonåring drabbas av en förvärvad hjärnskada blir det en chock, för alla inblandade. Hela familjens tillvaro omkullkastas. Operationer, utredningar och test kantas av oro, rädsla och ovisshet. Många drabbade hamnar i stor identitetskris.

– De har ju levt ett liv utan hjärnskador. De har minnen. Nu när de tappat flera exekutiva funktioner känner de inte igen sig. Många blir deprimerade, av förståeliga skäl, förklarar Ingrid van’t Hooft. Att acceptera den nya livssituationen är en lång och mödosam process.

Men ju tidigare insatser och riktad intensiv rehabilitering, desto bättre prognos. Det gäller såväl fysisk läkning som kognitiv och emotionell. Men den kunskapen fanns inte då Ingrid van’t Hooft började här. Som neuropsykolog såg hon behovet av kognitiv rehabilitering för den här patientgruppen och började söka behandlingsmetoder internationellt. Hon hittade en träningsmetod för minne och uppmärksamhet.

– Vi utvärderade metoden och kunde i flera kontrollerade studier visa goda resultat, vilket indikerade att dessa funktioner hos patienter med förvärvade hjärnskador går att behandla och förbättra.

Ingrid van’t Hooft betonar betydelsen av att förmedla hopp samtidigt som hon visar verksamhetens olika rehabiliteringsrum. Ett kök för träning av finmotorik, arbetsminne och exekutiva funktioner, datorer att träna på och sängar att vila i.  Och simbassängen, som tycks fungera fint för såväl muskelträning som samspel. Ljuset är dämpat, musiken dansant. Barnen i det varma vattnet följer lekfullt sjukgymnastens olika rörelser.

– Visst är det fint här inne? säger Ingrid van’t Hooft utan att invänta svar.

– Det är så viktigt att förmedla till barnen att det går att återfå funktioner, med rätt träning. Att det finns ett liv efter olyckan.

Hon vet vad hon talar om. Inte bara utifrån professionen. När hon var barn ramlade en nära anhörig från ett tak och blev förlamad i armar och ben. Från vältränad och fysiskt aktiv till stillasittande i rullstol. Efter en tid började den skadade utforska andra sinnen och livet fick en ny slags mening.

– Den händelsen har påverkat mig mycket, och säkert bidragit till mitt engagemang för rehabilitering. Jag såg på nära håll att det var möjligt att utvecklas trots att man fått en totalt annan förutsättning för livet. Och hur viktigt det är att förlika sig, acceptera sin situation och hitta ny mening för att kunna utvecklas och gå vidare.

Tiden är snart slut. Fotografen vill behålla henne nära bassängen med de tränande, lekande barnen. Det finns två frågor kvar.

 Vad är du själv mest stolt över?

– Att vi fått gehör från politiker, lyckats få pengar som inneburit att vi kunnat anställa fantastisk personal, att vi har utvecklat en vårdkedja med tre team som kan samarbeta och ge ett omhändertagande som är unikt. Jag är väldigt stolt över alla medarbetare som arbetar så engagerat i vårdkedjan.

Och framtiden? 

– Jag hoppas vårdkedjan får finnas kvar i den nya organisationen på Nya Karolinska. Allt annat skulle vara fruktansvärt.

Orden väger tungt. Det finns en påtaglig oro över verksamheten. Men så vänder hon, precis som hon gjort flera gånger under intervjun, över till något positivt, hoppfullt.

– Nu ska jag utvärdera pilotstudien om familjebehandling. Vi kan se att det bästa för barnets rehabilitering är att få med hela familjen, helst från akutfasen. Det är så spännande! Prognosen är mycket sämre om familjen inte stöttar och deltar i rehabiliteringsarbetet. Sedan skulle jag vilja implementera metoden inom rehabiliteringen i hela landet. •

Neuropsykologen Ingrid van´t Hooft. FOTO: Ulrica Zwenger

FAKTA: Ingrid van’t Hooft, 67 år, psykolog, specialist i neuropsykologi, forskare, sjukgymnast. Har skapat unika vårdkedjor för barn med förvärvad hjärnskada. Nyligen lämnat jobbet som utvecklingsledare vid Neuropediatriska rehabiliteringen vid Astrid Lindgrens barnsjukhus/Karolinska universitetssjukhuset. För sitt arbete tilldelades hon 2017 det internationella priset Dr Jane Gillet Award. Just nu sammanställer och utvärderar hon en pilotstudie om familjens roll inom rehabilitering.

Fler artiklar

  • Därför skenade diagnosen utmattningssyndrom
  • “Ge barnen hopp när familjen brister”
  • Sabina Gušić tog ett sabbatsår till havs

Arkiverad under: Ettan

Primärt sidofält

Följ oss


Alla artiklar på psykologtidningen.se automatpubliceras i vårt Facebook-flöde. Följ oss därför på Facebook så missar du ingenting av det som händer i vår del av världen.

Senaste numret

Läs senaste numret av Psykologtidningen

Annonser

Ledare

Det som är svårt på riktigt

Hälften av samtalen handlade om självskador. I det här numret kan ni läsa om det lilla, men ytterst viktiga, vi hittills vet om fenomenet.

Konferensrapporter

”Lyft näsan från testprotokollen”

Neuropsykologin spelar allt större roll inom psykiatrin.
-Problemet är att det inte finns några behandlingar, sa Jacqueline Borg under neuropsykologernas riksstämma.

Etikrådet

Vad göra när det blir för svårt för mig som PTP?

Att värna ett barns autonomi och självbestämmande är i sig ett komplext uppdrag, skriver Patrik Lind, etikrådets ordförande.

Har du en fråga till Etikrådet? Mejla till etikfragan@psykologforbundet.se

Utanför jobbet

»Flyga var sist på min bucketlist«

Psykologen Carl Hultström förverkligade barndomsdrömmen och blev pilot.

Tidigare nummer


Läs alla nummer sedan 2010

Pressgrannar

Här hittar du de nordiska psykologförbundens tidningar.

 • Danmark
 • Norge
 • Finland

Följ oss på Instagram


instagram.com/psykologtidningen

Footer


 

Psykologtidningen
Nytorgsgatan 17 a
116 22 Stockholm
Växel: 08 567 06 400
E-post: redaktionen@psykologtidningen.se

Psykologtidningen ges ut av…

Sveriges Psykologförbund

Följ oss

twitter.com/psykologtidning

15 juni 2022

Larmet från Västerbotten: Transpersoner självmedicinerar med stopphormoner https://t.co/WhpnSzqtNk via @psykologtidning

Reply on TwitterRetweet on TwitterLike on Twitter
18 maj 2022

Socialstyrelsen medger bristande kommunikation https://t.co/5GHmo4engU via @psykologtidning

Reply on TwitterRetweet on TwitterLike on Twitter
6 april 2022

Psykolog vittnade mot klient i parterapi https://t.co/ZjwV9REeXa via @psykologtidning

Reply on TwitterRetweet on Twitter1Like on Twitter
29 mars 2022

“Varje vänligt ord har betydelse” https://t.co/XVhcDzf2Y2 via @psykologtidning

Reply on TwitterRetweet on Twitter1Like on Twitter
11 mars 2022

Största ryska facket på väg att uteslutas https://t.co/IPw5khr0Iu via @psykologtidning

Reply on TwitterRetweet on Twitter1Like on Twitter
3 mars 2022

Ryska psykologförbundet utesluts från EFPA https://t.co/5AHrDHevXg via @psykologtidning

Reply on TwitterRetweet on Twitter1Like on Twitter
27 januari 2022

Terapitimmen allt kortare https://t.co/MHLcg6Tr8o via @psykologtidning

Reply on TwitterRetweet on Twitter1Like on Twitter
26 januari 2022

“Priset ger mig vind i ryggen” https://t.co/OEtpJdeE5e via @psykologtidning

Reply on TwitterRetweet on Twitter2Like on Twitter1

Nyheter

Så pratar psykologer om sex

Kritiserad skola slipper sanktioner – rekryterade psykolog

Bruno Adler, 96, fortsätter jobba som psykolog

XR-psykologer vandaliserade bensinpumpar

Transpersoner självmedicinerar med hormoner

Nu bjuder vi in politikerna

© 2022 Psykologtidningen · Webdesign Xponent · Genesis Framework · WordPress · Sitemap · Cookies · Logga in

Som de flesta webbplatser i dag använder vi cookies. Läs mer